Bokrea är fortfarande kul

I natt var jag på bokrea. Sänkte medelåldern i klungan samlad framför dörrarna till Celsiusbokhandeln.

Föreståndarna för bokhandeln är hedervärda, så det blir till att handla en liten hög här, även om man får så mycket mer för pengarna på nätet.

Kvar att köpa: Stjärnfältet av Ulrika Kärnborg, Managementbiblioteket av Stuart Crainer, Strategisk kommunikation av Davd Siebel, Bröd av Jan Hedh, Götarnas rike av Mats G Larsson, Caravaggio av Helen Langdon, Araber och Arabien av Jan Hjärpe .... och några till.

Det ser ut som att Adlibris är billigast på det mesta. Och har bredaste utbudet.

Men hittar inte The Grammar of Arcithecture hittar jag bara på LundeQ. Gott, då finns det skäl att gå dit.

Massmediernas bristnade förmåga att nyansera

När ärkebiskopen uttalar sig för Svenska kyrkan om Jyllands-Postens publicering av teckningar av profeten Muhammed kommer den gamla debatten om Elisabeth Ohlson Ecce Homobilder tillbaka.

Parallellerna är få.

Ecce Homobilderna visades som diabilder på duk i Uppsala domkyrka under den årliga kulturnatten hösten 1998. På andra platser i landet visades de som en fotoutställning. Ändå återupprepas den felaktiga informationen om en utställning i domkyrkan.

Ärkebiskopens nyansering om att använda bilder i ett särskilt sammanhang går inte uppenbarligen inte fram i massmedierna. I sak är det förstås skillnad på att trycka bilder i en tidning och att visa diabilder som en programpunkt.

Det intellektuellt hederligt att argumentera för att bilderna visades i Uppsala domkyrka och samtidigt mot Jyllands-Postens agernade. Det är lika ok att vara mot båda - eller för.

Massmedierna blir ett surrugat för ett äkta samtal. När tidningar en gång var anslag på väggen i ett engelskt kaffehus, då fanns kan hända människor runt läsaren att samtala med. Hur ser det ut idag. Ett mediebrus utan möten?

Massmedierna rymmer distansering från det gemensamma och begripliga både i en fragmentisering av det allmänna och i ett generaliserande av det enskilda och privata. Ja, jag förstår att kritiken kan avfärdas som ett slags moment 22, men jag hävdar att jag inte saknar en poäng i min beskrivning.

Det vore gott om engagerade medlemmar i Svenska kyrkan och kyrkoledare med gemensamma krafter stärkte möjligheterna till dialog om också de svåraste frågorna, framför att låna sig till slagordsmässigheter på massmediernas villkor.

Press, radio och tv äger inte kyrkan, äger inte tron, bekännelsen och läran. Ändå uppträder medieföreträdare med ett anspråk som sträcker sig långt utöver det ansvar de själva och deras företag tar på sig.

TT:s artikel dagen efter visningen i Uppsala domkyrka 1998.

Utställningen på Elisabeth Ohlsons webbplats

Det mångdimensionella medlemsskapet

Människor säger upp sitt medlemsskap i Svenska kyrkan i en takt som inte håller i längden.
Trots ett halv århundrade av reell religionsfrihet är det en ovan och obekant situation för trossamfundet Svenska kyrkan att inte förstå sig själv som folkkyrka i betydelsen mycket folk.

Det kan vara så att skälen till de senare årens ökade antal utträden är tillräckligt utredd. Om nu frågorna har varit rätt formulerade. Om analysen varit den rätta.

Jonas Bromander levererade för ett år sedan den första rapporten från den hittills största medlemsundersökningen. Med nära 4 000 svarande medlemmar är underlaget stort. Bromander lanserar sju medlemsprofiler. Och han visar vikten av mångdimensionella eller i allafall flerdimensionella medlemsskap.

Jag kan ha sagt det här på bloggen redan tidigare, men det tål att upprepas: Bromander hör till den katagori intressanta forskare som explecit har en åsikt och driver den. Inte på bekostnad av sitt material, utan på ett sätt som verkligen gör det angeläget.

Svenska kyrkan behöver bli mångdimensionell i sitt tilltal och framför allt i det vardagliga församlingslivet och i gudstjänsten. Den uppdelade verksamheten med exempel på långt, alltför långt driven specialisering är en återvändsgränd. Tematiska gudstjänster fungerar aldrig som ett egentligt alternativ till en just mångdimensionell liturgiskt rik gudstjänst med nattvard.

"Det är lätt att glömma att bakom varje siffra finns en människa som valt att ge oss sin berättelse" skriver Jonas Bromander i avslutningen på sin bok. Sant att det är lätt att glömma, lika sant hur verklighetsförändrande det är att lyfta fram berättelserna och föra dem vidare.

Källa: Medlem i Svenska kyrkan, en studie kring samtid och framtid, Verbum 2005

En legend har gått ur tiden

Harry Schein är död. "En mästare i att provocera" skriver Aftonbladet i sin nätupplaga. Men var det inte snarare så att omvärlden lät sig provoceras?

Harry Schein hade något att berätta, han hade stil. Han förenade entreprenörskap, affärsmanaskap, kulturell bildning, eget författarskap och politiskt engagemang. En renässansmänniska.

För några år sedan ska Schein ha talat om sin eget självmord. Nu skriver Aftonbladet att han avlidit efter en längre tids sjukdom. Rätten till sitt liv är en svår och viktig fråga.

Jag går till bokhyllan och bläddrar i Scheins bok Makten. Här finns hans berättelser om tiden som chef för Investeringsbanken och ett lästvärt kaptitel om television. Och ett kul kort kapitel om svenska Tele-X. Tre fjärdedelar ned på första sidan skriver Schein: "Berättelsen om Tele-X började egentligen....
Neeeejjj - jag orkar inte mer - - - "

Det är kul.

Fokus levererar: Bild på Muhammed och analys

Veckomagasinet Fokus får ännu kallas ny. Jag köpte grisen i säcken i höstas och prenumererade. Formen härmas, men tidningen är läsvärd.

Efter en nyhetsvecka där skälen för och konsekvenserna av Jyllands-Postens publicering av satiriska teckningar av profeten Muhammed fått utrymme men inte alltid substans fyller Fokus sin plats.

Franska professorn Marianne Barrucand får tillsammans med Sören Wibeck och islamologen Jan Hjärpe klargöra bildbruk och bildförbund i islam.

Brygubbens favojournalist Cecilia Uddén har redan via etern framfört kloka saker i ämnet. I Fokus finns hennes krönika. Hon försvarar yttrandefriheten även om det sägs och visas korkade saker. Samtidigt som hon problematiserar Expressens förenklade korståg.

Provvalet visar inte allt

Så var provvalet avklarat och resultaten är ute.

Inte alla med rösträtt dök upp där de skulle rösta. Knappt 7% av prästerna och de församlingsvalda elektorerna i Uppsala stift fattades och ungefär lika stor andel av biskoparna och ledamöterna i kyrkostyrelserna, stiftsstyrelserna och domkapitlen.

Deras "innestående" röster tillsammans med rösterna från de som i provvalet röstat på de som inte fick tillräckligt många röster för att vara valbara i det riktiga valet ska nu fördela sig på fem eller fyra namn i toppen.

Biskop Carl-Axel Aurelius säger till media att han ska tänka över sin kandidatur över natten. Ställer han upp är han en stark kandidat och kommer att få många fler röster i valet.

Anna Karin Hammar fick många röster i Uppsala (2:a) och i Gävle (delad 2:a).

Valsystemet ger Visby stift en tyngd som verkligen kan diskuteras. 10 av rösterna på Carl-Axel Aurelius kommer från stiftet som har färre invånare än de största församlingarna i Stockholms stift.

10 röster på Carl-Erik Sahlberg kan fördela sig på flera av toppkandidaterna. Skälen att rösta på Sahlberg skiftar.

8,5 röster på Ann-Louise Eriksson borde till större del gå till Hammar.

Ytterligare 11,5 röster ska fördelas.

Så finns det hopp - trots allt

Efter att behöva utstå för många trötta och griniga åldriga kyrkopolitiker på hemmaplan förra veckan var det precis den inspiration jag behövde: Komma till Stockholm och möta elva unga förtroendevalda som sagt ja till sina uppdrag och vill något med sig själva och sin kyrka.

Mellan 18 och 32 år. Och med visioner och insikter som gör alla kapabla att ta plats hemma den kyrkonämnd jag leder. Utan undantag.

De är kyrkliga, de har tillräcklig erfarenhet, de är ödmjuka, de är frågvisa, de fattar vad det handlar om. Vad mer kan man begära.

Och om någon månad får jag möta ett nytt gäng.

Halleluja!

Vad är det som saknas i ärkebiskopvalet?

Förra veckan samlades folk från Svenska kyrkans tretton stift på Uppsala Folkets Hus. Det har varit lappat så politikerna skulle hitta hem till sin grupp. Och ett kvinnomöte ska ha hållits.

I måndags möttes elektorer och präster i Uppsala stift som ska rösta fram ny ärkesbiskop. Precis som veckan före blandades namn på möjliga och omöjliga kandidater. Varför kollar man inte upp vilka som ställer upp innan de lanseras?

Och varför denna mediefixering. När skulle det kunna bli den viktigaste saken för en biskop att smöra för journalister och matcha en tv-soffa. Att båda biskopssyskonen redan visat sig sakna massmedial kompentens gör dem å andra sidan inte mer intressanta som kandidater.

Tove Lifvendahl ägnar sin senate krönika i nya veckomagasinet Fokus åt biskopsvalet. Visst gör hon rätt i att efterlysa lite värdighet i valförfarandet?

Dagens SVT Aktuellt klagar över att det är svårt att få de seriösa kandidaterna att uttala sig om än det ena, än det andra. Har både Anders Wejryd och Ragnar Persenius avböjt intervjuer, så har de gjort rätt. Helt rätt.

De som röstar i ärkebiskopsvalet bör inte hämta sin information från massmedia för att välja rätt.

Svenska kyrkans egen veckotidning ger ingen ledning för de röstande. Istället ägnade man gårdagens tidning åt den billiga journalistik listning av högavlönade är. Att vädja till dödssynden avvund hör inte hemma i en kristen tidning.

Idag citerar glatt ett antal dagstidningar Kyrkans Tidning. Jag vet att redaktionen som vanligt ser det som en fjäder i hatten att synas i kollegornas spalter. Skit samma vad det handlar om.
Tänk om Kyrkans Tidnings redaktionsledning skickat ern reporter utanför tullarna, norrut till Sundsvall. Där hade knäcket kunnat bli ett intressant reportage om varför sundsvallsborna blivit mer kyrksamma.