Människor säger upp sitt medlemsskap i Svenska kyrkan i en takt som inte håller i längden.
Trots ett halv århundrade av reell religionsfrihet är det en ovan och obekant situation för trossamfundet Svenska kyrkan att inte förstå sig själv som folkkyrka i betydelsen mycket folk.
Det kan vara så att skälen till de senare årens ökade antal utträden är tillräckligt utredd. Om nu frågorna har varit rätt formulerade. Om analysen varit den rätta.
Jonas Bromander levererade för ett år sedan den första rapporten från den hittills största medlemsundersökningen. Med nära 4 000 svarande medlemmar är underlaget stort. Bromander lanserar sju medlemsprofiler. Och han visar vikten av mångdimensionella eller i allafall flerdimensionella medlemsskap.
Jag kan ha sagt det här på bloggen redan tidigare, men det tål att upprepas: Bromander hör till den katagori intressanta forskare som explecit har en åsikt och driver den. Inte på bekostnad av sitt material, utan på ett sätt som verkligen gör det angeläget.
Svenska kyrkan behöver bli mångdimensionell i sitt tilltal och framför allt i det vardagliga församlingslivet och i gudstjänsten. Den uppdelade verksamheten med exempel på långt, alltför långt driven specialisering är en återvändsgränd. Tematiska gudstjänster fungerar aldrig som ett egentligt alternativ till en just mångdimensionell liturgiskt rik gudstjänst med nattvard.
"Det är lätt att glömma att bakom varje siffra finns en människa som valt att ge oss sin berättelse" skriver Jonas Bromander i avslutningen på sin bok. Sant att det är lätt att glömma, lika sant hur verklighetsförändrande det är att lyfta fram berättelserna och föra dem vidare.
Källa: Medlem i Svenska kyrkan, en studie kring samtid och framtid, Verbum 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar