När ärkebiskopen uttalar sig för Svenska kyrkan om Jyllands-Postens publicering av teckningar av profeten Muhammed kommer den gamla debatten om Elisabeth Ohlson Ecce Homobilder tillbaka.
Parallellerna är få.
Ecce Homobilderna visades som diabilder på duk i Uppsala domkyrka under den årliga kulturnatten hösten 1998. På andra platser i landet visades de som en fotoutställning. Ändå återupprepas den felaktiga informationen om en utställning i domkyrkan.
Ärkebiskopens nyansering om att använda bilder i ett särskilt sammanhang går inte uppenbarligen inte fram i massmedierna. I sak är det förstås skillnad på att trycka bilder i en tidning och att visa diabilder som en programpunkt.
Det intellektuellt hederligt att argumentera för att bilderna visades i Uppsala domkyrka och samtidigt mot Jyllands-Postens agernade. Det är lika ok att vara mot båda - eller för.
Massmedierna blir ett surrugat för ett äkta samtal. När tidningar en gång var anslag på väggen i ett engelskt kaffehus, då fanns kan hända människor runt läsaren att samtala med. Hur ser det ut idag. Ett mediebrus utan möten?
Massmedierna rymmer distansering från det gemensamma och begripliga både i en fragmentisering av det allmänna och i ett generaliserande av det enskilda och privata. Ja, jag förstår att kritiken kan avfärdas som ett slags moment 22, men jag hävdar att jag inte saknar en poäng i min beskrivning.
Det vore gott om engagerade medlemmar i Svenska kyrkan och kyrkoledare med gemensamma krafter stärkte möjligheterna till dialog om också de svåraste frågorna, framför att låna sig till slagordsmässigheter på massmediernas villkor.
Press, radio och tv äger inte kyrkan, äger inte tron, bekännelsen och läran. Ändå uppträder medieföreträdare med ett anspråk som sträcker sig långt utöver det ansvar de själva och deras företag tar på sig.
TT:s artikel dagen efter visningen i Uppsala domkyrka 1998.
Utställningen på Elisabeth Ohlsons webbplats
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar