Förra veckan samlades folk från Svenska kyrkans tretton stift på Uppsala Folkets Hus. Det har varit lappat så politikerna skulle hitta hem till sin grupp. Och ett kvinnomöte ska ha hållits.
I måndags möttes elektorer och präster i Uppsala stift som ska rösta fram ny ärkesbiskop. Precis som veckan före blandades namn på möjliga och omöjliga kandidater. Varför kollar man inte upp vilka som ställer upp innan de lanseras?
Och varför denna mediefixering. När skulle det kunna bli den viktigaste saken för en biskop att smöra för journalister och matcha en tv-soffa. Att båda biskopssyskonen redan visat sig sakna massmedial kompentens gör dem å andra sidan inte mer intressanta som kandidater.
Tove Lifvendahl ägnar sin senate krönika i nya veckomagasinet Fokus åt biskopsvalet. Visst gör hon rätt i att efterlysa lite värdighet i valförfarandet?
Dagens SVT Aktuellt klagar över att det är svårt att få de seriösa kandidaterna att uttala sig om än det ena, än det andra. Har både Anders Wejryd och Ragnar Persenius avböjt intervjuer, så har de gjort rätt. Helt rätt.
De som röstar i ärkebiskopsvalet bör inte hämta sin information från massmedia för att välja rätt.
Svenska kyrkans egen veckotidning ger ingen ledning för de röstande. Istället ägnade man gårdagens tidning åt den billiga journalistik listning av högavlönade är. Att vädja till dödssynden avvund hör inte hemma i en kristen tidning.
Idag citerar glatt ett antal dagstidningar Kyrkans Tidning. Jag vet att redaktionen som vanligt ser det som en fjäder i hatten att synas i kollegornas spalter. Skit samma vad det handlar om.
Tänk om Kyrkans Tidnings redaktionsledning skickat ern reporter utanför tullarna, norrut till Sundsvall. Där hade knäcket kunnat bli ett intressant reportage om varför sundsvallsborna blivit mer kyrksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar