Magnus Erixon bildar opinion för demokratisering av Svenska Kyrkan

Den politiske redaktören på Sundsvalls Tidning argumenterar sakligt för att demokratisera Svenska Kyrkan och fullfölja reformen från 2000: ett skiljande mellan stat och kyrka.

Ett av hans argument är intressant. Med ett valsystem utan de allmänpolitiska partiernas inblandning skulle det bli lättare att hantera konflikter inom Svenska Kyrkan. Jag tror att det ligger mycket i det.

Det finns konflikter av många slag inom Svenska Kyrkan och för framtiden finns inga garantier för att de ska försvinna. Men det finns bra och dåliga sätt att hantera konflikter. De dåliga ska man göra sig av med.

Antagligen finns det inga exempel på att Socialdemokratiska Arbetarpartiet, Moderaterna och Centern har fungerat som konfliktlösare i Svenska Kyrkan. Att det i de församlingar där dessa tre tillsammans eller var för sig tagit makten råder fri och ro. Det är nog snarare så att en konflikt förstärkts och fått näring av en partipolitisering. Antagonister har dragit med partikamrater och en personfråga har kamouflerats till en ideologisk motsättning.

Den världsvida kristna kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, inte heller Svenska Kyrkan eller en lokal församling. Kristna är genom dopet medlemmar i en livsgemenskap. Familjeband är som bekant ingen garanti mot bråk. Syskon kan kivas, men de är ändå syskon.

Men liksom de allra flesta syskon är beredda att gå långt för att återställa och bevara vänskap, så är det varje kristens plikt att bevara den andliga enheten. Därför ska inte ett val i Svenska Kyrkan handla om att leta efter motsättning eller ännu värre mucka gräl.

Kyrkovalet 2009 kan mycket bli vändpunkten och inledningen på en nödvändig reform av demokratin i Svenska Kyrkan. Enskilda medlemmar som är kandidater i valet på olika lister är inte mina motståndare. Men jag är emot det partisystem som den svenska riksdagen genom lag på 1930-talet lade på Svenska Kyrkan.

När jag med fingret följer raderna av namn på de olika listorna i kyrkovalet hittar jag både kända och okända namn. Flera mycket bekanta räknar jag med att få arbeta tillsammans med igen i styrelser och arbetsgrupper efter valet. Och nya namn som verkar intressanta skulle kunna bli arbetskamrater att lära känna och jobba sig samman med.