På söndag säger jag hej till alla röstare

Svenska Kyrkan kallar sina medlemmar till val. Det kommer signaler från flera håll i landet om att uppmärksamheten på kyrkovalet är större än för fyra år sedan och möjligen också större än vid det första valet i den fria kyrkan efter 2000. Så bra om det stämmer och kommer att märkas vid rösträkningen.

Att valet i Svenska Kyrkan uppmärksammas mer än det mesta som denna kyrka ägnar sig åt inte helt oproblematiskt. Svenska Kyrkan borde vara mer synlig, menar många med rätta. Men på vilket sätt? undrar jag.

Ett vanligt argument från människor mot att aktivera sitt medlemskap i Svenska Kyrkan är att kristna bråkar med varandra. En och annan kyrklig informatör beklagar sig över att det inte finns några stridsfrågor, för de vet att massmedias inbyggda dramaturgi kräver motsättningar och förenklingar. Så vad händer då när vi som är kandidater i valet faller till föga och plockar fram våra sämsta sidor för att bli sedda? undrar jag.

Går något att misstolka, då ska det göras. Kan jag ge mig på någon som inte kan försvara sig, då ska det göras. Kan jag hota med något människor instinktivt och känslomässigt tar avstånd ifrån, då ska det göras.

Så mänskligt. Så dumt.

Efter valet ska de som får medlemmarnas förtroende sätta sig vid sammanträdesborden och i lag med människor från andra partier göra jobbet tillsammans. Överallt i Svenska Kyrkan på alla nivåer är styrelsen en "samlingsregering".

Där vid sammanträdesbordet ska vi "träda samman" och lyssna på varandra, försöka förstå och anstränga oss för att bli förstådda. Där vet vi att vi inte kan lura varandra genom att sätta upp ärenden på dagordningen som vi inte har mandat att besluta om.

På söndag ska jag stå ett par pass vid en vallokal. Då säger jag hej till de andra som vid sidan av mig står och delar ut valsedlar. Och jag ska säga hej till alla som kommer för att rösta. Till alla dem som inte bara tänkte göra en bra sak. Utan som också gick från ord till handling. Och med ansvar använde sin demokratiska medlemsrätt. Den stora skillnaden ligger inte i vilken lista man väljer, vilja människor man kryssar. Skillnaden ligger i om man röster eller inte.

På söndag säger jag hej till dem jag firar gudstjänst med. Till alla dem som låter insinuationerna om att de med sitt kyrkbänksnötande skulle vara elitmänniskor rinna av dem. För de ser omkring sig barn och gamlingar, studenter och folk mitt i livet. Att med öppna sinnen fira gudstjänst med bön, förlåtelse, guds ord, psalmsång och nattvard är en vaccinering mot allt vad elitism är.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkoval, kyrkovalet, svenska kyrkan