Svenska Kyrkan är ingen bekännelsekyrka

Idag far Sveriges Radio osanningar om vad det innebär att kungahusets medlemmar tillhör Svenska Kyrkan. En docent i stadsvetenskap får prata i nattmössan om att Ockelbo-Daniel till sommaren tvingas bekänna sig till den Augsburgska bekännelse.

Den texten ingår visserligen i Svenska Kyrkans bekännelseskrifter tillsammans med andra trosdokument som Bibeln och Psalmboken. Men den blivande prinsgemålen behöver lika lite bekänna sig till orden från Augsburg som till Den blomster tid nu kommer eller Bred dina vida vingar.

I Svenska Kyrkan blir människor medlemmar genom dopet. Vanligt vatten + Gud som far, son och ande. Det är det stora i det lilla. Mer om dop på Dopsajten.

Rätt ska vara rätt.

Sen är det en annan sak att det är dags att sätta den bortre parentesen om monarkin och att religionsfrihet ska gälla för alla.

Tillägg fredag 7 maj: Kyrkoordnaren - i en av sina andra egenskaper - får i allkristna dagstidningen Dagen utveckla detta med kungahusets och den evangelisk-lutherska tron, bekännelsen och läran.

Nyskrivet om trons språk och rum för tro på Livet.nu

Församlingen jag är medlem i heter Uppsala Domkyrkoförsamling. Vi delar webbplats med en av våra grannförsamlingar, Helga Trefaldighets församling. Vi delar församlingstidning också. Båda heter Livet.

Det hör till en av mina uppgifter som volontär i församlingen att med jämna mellanrum medverka på webben med  någon slags ledare. Idag var det dags. Så här skrev jag:

Rätten till trons språk och rum för tro

”Till sitt väsen är språket ett teckensystem, med vars hjälp vi människor meddelar oss med varandra.”

Med de orden inleds det klassiska svenska standardverket framför andra i språkriktighet, Erik Wellanders Riktig svenska.

I sin första upplaga kom boken ut för mer än 70 år sedan. Mitt exemplar är en senare upplaga med tryckåret 1973. Författaren beskrev själv de dryga 30 åren däremellan som "en händelserik tid, som genomgripande har förändrat vår värld, vår världsbild och vårt språk".

Tiden går och min snart 40 år gamla bok innehåller ett och annat som får betraktas som daterat och inte längre så riktigt. Inte ens Wellanders språkdefinition är odiskutabel. Men för min del tycker jag att den duger. Och Erik Wellanders ärende är inte omodernt: att ge en handledning i det svenska språket i samklang med nusvenskan.

Ett motsvarande ärende har vi som kristna: att vårda trons språk som ett teckensystem, med vars hjälp vi meddelar oss med varandra, och göra det i ett samspel med nutidens språk. Vilken status har en kristen språkvård idag? Finns det en kännedom, en känsla, en kunskap och en kärlek i de döptas gemenskap till ett kristet ordbruk? Hur är det med stororden? Och småorden med för den delen?

Du ser det du lärt dig att se. Därför räcker det inte med att dina ögon fungerar och har alla sina kopplingar till hjärnans sinnesceller i behåll. Du urskiljer de ljud du lärt dig att höra. Med förståelsen, förmågan att tolka och kunskapen växer du som människa, reser dig på två ben, rätar på ryggen och ser längre. 

Dopet ingår i ett heligt teckensystem där bara vanligt vatten plus tre ord ger en människa del i en gemenskap som också är en språkgemenskap. Undervisningen om det språket kan komma före eller efter den enskilda människans dop. Ordningen är inte alls viktig, men att det döpte får tillgång till sitt språk och får rätt att bruka det är helt nödvändigt. Den kristna tron är aldrig kyrklös och aldrig ordlös. Den har sitt hem för de troendes gemenskap och sitt språk med vilket de döpta kommunicerar med varandra.

Påsktiden från Uppståndelsens första söndag till pingstdagen, Kyrkans födelsedag är en påminnelse om det lärande som ger växt: att ta emot Ordet, tugga på det, göra det till ett med sig själv. På den första pingstdagen blev lärjungarna så till den milda grad inspirerade att det såg ut som de hade eld i håret. Och alla förstod vad de se, var och en på sitt språk.

Hur var det möjligt? Jo, de hade gått i dopet språkundervisning, hand i hand med Jesus den Uppståndne i 40 dagar non-stop. Han hade lärt dem att se och höra, vilket gjorde att de kunde ta emot inspirationen – den Heliga Anden.

För några veckor sedan skrev jag så här om att ta sitt dop på allvar. Och innan dess så här om att det inte hänger på skallen.

Dopet i Svenska Kyrkan - det är något heligt med det

På bloggen Livet i Svenska Kyrkan skriver jag idag om dopet. Morgonens läsning av några artiklar i nya numret av Svenska Kyrkans Tidning inspirerade till en postning.