Lika som bär - Adventspecial 1

Brygubben och John Cusack

Livet är kort. Och ännu kortare vissa dagar.

Hoppas han inte tappar färgen. Bara släppt partiboken

Jag läser ifatt helgens bloggande vänner och andra som jag följer. Då ser jag att Stillsam, alltså prästen Lars B Stenström lämnat Socialdemokratiska Arbetarpartiet efter 40 år. Trist, tycker jag. Särskilt som jag kan tänka mig att det inte var ett lätt beslut för honom. Och för mig och säkert för fler har han länge varit en förebild i sitt politiska engagemang.

Det är viktigt att aktiva kristna är politiskt aktiva och gärna medlemmar i politiska partier. För att det ska förbli så behöver deras församlingar uppmuntra till politiskt engagemang och partierna behöver visa öppenhet för oss troende.

Hoppas vännen Lars inte tappar sin röda färg, nu när han gör sig av med partiboken. För av någon anledning verkar vi behöva jobba mer för den röda kulören i kristenhet än för den blåa. I alla fall i Västeuropa och den anglosaxiska delen av världen.

Strul på Ersta: Kan det vara något i vattnet?

Kyrkans Tidning har för någon timme sedan lagt ut nyheten om att direktorn och ordförande för Ersta Diakonisällskap i Stockholm avgår omedelbart. Vad är det som händer i sällskapets ledning?

Det var en hel del turer kring den förre direktorn Torbjörn Larsson under flera år.

Jag hör inte till dem som tror att saker "sitter i väggarna". Kulturer som präglar organisationer och företag bärs av människor. Att problemen hänger i även om enskilda medarbetare byts ut visar närmast att det handlar om system, om relationer.

Min syn är att medarbetare har de chefer de är värda, möjligen lite bättre. Och chefer och styrelser har de medarbetare som de är värda, möjligen lite bättre.

Poängen med mitt resonemang är att varje medarbetare har ett ansvar att agera och inte kan komma undan med att vara ett offer för omständigheter. En chef kommer inte någon vart med att gnälla på de underställda. Det är bara att gilla läget och utgå från hur det ser ut för att ta steg i någon riktning, om man så önskar.

Trodde styrelsen för Ersta att man skulle få ordning på saker och ting genom att skaffa en känd ordförande? Och trodde man kanske till och med att hon skulle vara ett formbart verktyg för anonyma intressen?

Bakom en synlig ledare - bra eller dålig - står intressenterna som vinner på att hon eller han agerar i deras ställe. När ledaren sedan inte passar deras agenda längre, då behövs det bara ett kvitto, ett förfluget ord i ett mejl, eller .... för att det ska vara tack och hej.

Den korta artikeln i Kyrkans Tidning ger inte mycket ledning. Men scenariot ovan tycks inte gälla för för avgångarna idag på Ersta. Här verkar det närmast handla om att ordförande och direktor agerar konsekvent och jag anar till och med en ryggrad.

När jag sitter och skriver får även Dagen upp en grej om nyheten. De citerar avgångarnas gemensamma pressmeddelande. Direktorn Cecilia Nyberg kom närmast från tjänsten som kyrkoherde för Svenska kyrkans församling i Tyresö

Styrelsen som Kristina Axén Ollin lämnar såg ut så här i maj 2009 när hon blev ordförande:

Styrelsen för Ersta diakoni ser ut som följer:
Gun-Lis Angsell, socionom
Kristina Axén Olin, tidigare finansborgarråd
Erik Blennberger, teol. dr, docent
Staffan Bohman, styrelseproffs
Åke Dahlman, marknadsdirektör
Anders Eckerdal, domprost emeritus
Christer Engelhardt, diakon och riksdagsledamot (S)
Anders Milton, läkare
Inga-May Petersson, sjuksköterska, diakon
Nina Rehnqvist, ordf. styrelsen SBU
Anette Sand, VD
Lars G Ståhl, direktör

Undrar när en eller flera av dessa kommer att säga något om avgångarna. Förre domprosten i Linköping har jag lärt känna som en i alla avseende kompetent människa. Diakonen och riksdagsledamoten brukar vara intresserad av framtiden och inte ha något mot förnyelse.

[Tillägg måndag 23:48] Jag har tagit bort ett inlägg där det fälls anonyma omdömen om den nyligen avgångna biträdande direktorn på Ersta. Den som nämner namn tycker jag gott kan identifiera sig själv. Eller skriva anonymt på en egen blogg.

En fantastiskt scen: Sånt är livet

Lika som bär XXVI: Obama och Calle Schulman

Barack Obama och Calle Schulman

Svenskkyrkliga socialdemokrater

Jag läser på Valblogg för POSK om SAP-kongressen som startar idag. Carina som bloggar har läst motionern till SAP-kongressen som startar idag. Liksom i Svenska Kyrkans kyrkomöte förra veckan är normalfallet att högsta styrelsen avslår motionerna.

I sin handling skriver partistyrelsen: Svenska kyrkan är i dag Sveriges största frivilligorganisation, med drygt 6 700 000 medlemmar, motsvarande 73 procent av den svenska befolkningen. En mycket stor andel av partiets väljare är medlemmar i Svenska kyrkan och partistyrelsen ser det som självklart att ge dessa ett socialdemokratiskt alternativ i de kyrkliga valen.

Är detta verkligen sant? Är verkligen "en mycket stor andel av partiets väljare" medlemmar i Svenska kyrkan? Är det inte så istället att det är betydligt fler människor som är medlem i Svenska kyrkan än vad som är medlem i ett politiskt parti? Och att det för den skull är de som är partipolitiskt obundna som bättre representerar "folket", medlemmarna?

Så tänker jag: Med SAP-styrelsens logik räcker det inte med aktiva Broderskapare. Det saknas ett "Svenskkyrkliga i SAP" eftersom så många organiserade socialdemokrater, antagligen de flesta, är medlemmar i Svenska Kyrkan. Det vore logiskt att att motionera till Kyrkomötet 2010 om hur Svenska Kyrkan ska ta sitt ansvar för Sveriges största politiska parti. Och håller man den socialdemokratiska ledningens linje så behöver man inte tänka så mycket på mindre partier.

Men nej, så ska vi inte ha det. Bättre att hoppas på en nyordning inom SAP efter det rådslag som partistyrelsen nu föreslår kongressen inför val i Svenska Kyrkan 2013. Även avslagna motioner kommer att debatteras på kongressen. Bollen är satt i rullning.

Lika som bär? Klein och Sandahl

Helle Klein och Dag Sandahl är båda präster i Svenska Kyrkan. Båda är välkända och ökända. Båda söker gärna konflikt och båda har ett språkbruk riktat mot sina meningsmotståndare som inte gör att de drabbade nog kan ha svårt att se dem som Guds bästa barn. Båda bloggar flitigt och vanligen rätt förutsägbara i sina omdömen och tenderar att agera så att de blir sina egna fiender. Mer än varandras, faktiskt.

Båda skulle klara ett IQ-test med glans. Båda har en starkt kyrklig förankring. Båda har sina beundrare och båda gör jobbet att göra grupper som annars inte får röst hörda i det offentliga samtalet. Egentligen borde de vara en tillgång för Svenska Kyrkan.

Ett aktuellt exempel på Helle Kleins hårda ord. De biskopar som inte tycker som henne kopplas till ord som "de sjus gäng" (vi ska tänka på kinesiska diktatorer?) "flagrant obstruktion", "omdömeslöst ledarskap" och "förakt för demokrati"

Det aktuella exemplet från Dag Sandahl har först yttrats utanför offentligheten. Han får erkänna:

Jag har sagt de hemska orden 'knulla folk i röven'

Ett av mina ärenden med den krönika jag skrev på beställning till Kyrkomötets bulletin förra veckan - den som stoppades av informationschefen - var att väcka opinion mot den kultur som inget gott kan spira ur. Den kyrkliga försurningen är ett elände. (Såg ni förresten att informationschefen har skrivit en kommentar här på min blogg?

Klein och Sandahl har mycket mer gemensamt än vad de själva och deras närmste supportrar skulle vilja tillstå. Och då talar jag om vad de ger offentlighet. Skillnaderna går förstås att rada upp de också. Några uppenbara även för den som inte känner dem privat. Andra skillnader har förstås att göra med hur de verkar utanför offentligheten och vad de lägger kraften på. Egentligen.

Helle Kliens språkbruk kan möjligen ses som en lönummersäljande tillgång för Aftonbladet som är hennes arbetsgivare. Dag Sandahl är anställd i Svenska Kyrkan och hans församling kan knappast ha någon fördel av det som blivit hans senaste utspel.

Helle Klien kräver i form av en retorisk fråga halva biskopskollegiets avgång. Givetvis har många nu också krävt Dag Sandahls avgång.

Tidningen Dagen om Dag Sandahl