Tillägg 1 september: Läs bloggen Stillsam om att massmedierna bör granska partiernas valprogram. Särskilt ansvar för att från ett kyrkligt perspektiv granska partiprogrammen har Svenska Kyrkans egen veckotidning Kyrkans Tidning. Det kommande kyrkovalet blir en test av redaktionsledningen: på vems sida står man?
Jag uttalar mig inte om Burells innersida, men han ger populismen ett tydligt ansikte. Apeller utan krav på inbördes logik staplas på varandra. Det kan man sucka över. Men riktigt oroande är att strategin inte har sina rötter i folkrörelsetraditionens demokratisyn, utan så uppenbart blir ett ogenerat lån från den sammanslutning som Burell säger vara socialdemokraternas huvudmotståndare i kyrkovalet: sverigedemokraterna. Plakaten fylls med ord som kliar i örona på de man vill fiska röster från. Världen beskrivs som svartvit och de som har fel åsikt ska korrigeras eller kastas ut.
Svenska kyrkan barnverksamhet ska präglas av demokratisk fostran, hojtar Burell. Och får det att låta som om församlingarnas pedagoger och präster igår och idag lär ut något annat. Så insinuant.
När socialdemkraterna i sitt kyrkovalsmanifest skriver att det ska markera att kyrkorna är hela folkets och därmed också statens angelägenhet, ja då kan det inte bli mer tydligt att programmet inte har sin grund i Svenska Kyrkans tro och liv utan i en utomstående politisk sammanslutnings anspråk på att lägga sig i ett kristet trossamfunds inre angelägenheter.
I programmet finns kravet på att skapa en ny lokal nivå som ersätter församlingen i Svenska kyrkan. Av sammanhanget är det uppenbart att för programmakarna är inte församlingen teologiskt motiverad utan en organisationsfråga.
Redan 2001 inför det första kyrkovalet i Svenska Kyrkan skild från staten motverade Olle Burell, då valledare, sitt partis aktivitet inom Svenska Kyrkan:
Kyrkovalet kan få rikspolitisk betydelse. Valet ska ju handla om kyrkopolitik, men om majoriteterna i församlingarna i de borgerligt styrda kommuner skiftar från blått till rött, så kan man inte komma ifrån att det också är en allmänpolitisk signal.
Men Burell är inte representativ för de flertalet av de förtroendevalda i Svenska Kyrkan. Som tur är ser vardagsarbetet i Svenska Kyrkans församlingar helt annorlunda ut än vad man få för sig om man ensidigt litar till mediebilden.
De som ställer upp ideellt som ledamöter i kyrkofullmäktige och kyrkoråd är till övervägande del människor som i sin gärning präglas av folkrörelsens karaktärsdrag. Här arbetar man sida vid sida med anställda medarbetare och många frivilliga krafter. Här fungerar ett kyrkoråd som en församlingens styrelse där församlingens och kyrkans bästa sätts i främsta rummet. Vilket gagnar medlemmarna.
Min vilja att samarbeta med alla kyrkligt förtroendevalda från skilda nomineringsgrupper av en god vilja påverkas inte av sossarnas valmanifest. I det lokala församlingsarbetet är blir värdeskalan en annan och det personliga engagemanget, de delade erfarenheterna och kunskaperna som ställs till kyrkans förfogande tar över. Tur är väl det.
Att tillhöra en nomineringsgrupp är ett tvång för att ställa upp som kandidat i kyrkovalet. Så har majoriteten bestämt, trots att folkkyrkor i Norden och världen över gör på andra och smidigare sätt. Och den socialdemokrat som ställer upp för en annan nomineringsgrupp inom Svenska Kyrkan sparkas ur sitt parti. Att vara aktivt kyrklig utanför partiets ram och samtidigt göra en insats i kommunpolitiken, som landstingspolitiker eller riksdagsledamot är inte att tänka på.
En församling i Svenska Kyrkan har ett ett bestämt uppdrag. Sammanfattningsvis är att fira gudstjänster, bedriva undervisning i kristen tro, missionera och utöva diakonin som är det kristna socialarbetet i ord och handling. Det som gör en kandidat i kyrkovalet söndag 20 september 2009 är hur hon eller han vill samla resurser för att förverkliga församlingens uppdrag och hur hon eller han vill arbeta för att göra den uppståndne och levande Jesus Kristus mer känd, mer trodd och älskad.
Andra bloggar om: svenska kyrkan, kyrkoval
