Jag är utled på att lyssna på präster som utgår ifrån att församlingen är antingen imbecill eller ett gäng ateister. När jag kommer till kyrkan vill jag höra Guds ord. Jag vill be. Jag vill bekänna mina synder.
Det där med synd är ju förstås ett känsligt kapitel i Svenska kyrkan. Litet av ett "nono". På tal om synd så noterade jag att Svenska kyrkan som vanligt deltog i Pridefestivalen. Årets tema var "Swedish sin breaking borders." Så oerhört dumt. (För att undvika missförstånd: Jag tycker inte att homosexualitet är syndigt. Jag tycker att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. OK?). Svenska kyrkan deltog bland annat med programpunkten "Humor som feministisk strategi". Suck. Jag är så innerligt trött på Svenska kyrkans ängslighet. Nu är det slut. Nu lämnar jag dig.
I veckans nummer av Kyrkans Tidning får domprosten i Visby bemöta kritiken mot hur han skiljer på skit och pannkaka när han talar till de som bänkade sig i kyrkan. Något ovilligt och inlindat tycks domprost Hermansson inse att han får skärpa till sig om Heberlein inte ska dra fler med sig ur kyrkans hägn.
Jag kommer aldrig mer att säga ”lågtröskel-gudstjänst”. Jag gjorde det plötsligt– utan att riktigt tänka på det. Du har helt rätt i att det är en ytterst tveksam formulering. Det finns en stor risk att trivialisera det finaste och rikaste vi har med en sådan plattityd.
Själv hoppas jag att doktor Heberlein inte lämnar den kyrka som hon gett en diagnos. Även en teologie doktor kan ha läkande krafter.
Hon bröt mot reglerna när hon sa det många vet: kyrkvana söker upp det som inte är utspätt och färdigtuggat. Så även biskopar och domprostar. Fast det får man inte tala om. Ann Heberlien gjorde det. Heder åt henne.
Andra bloggar om: kyrkan, svenska kyrkan, tro, kyrkans tidning, ann heberlein, mats hermansson
Allkristna dagstidningen Dagen följde upp Heberleins utspel i Kyrkans Tidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar