Jag läser Svenska Kyrkans Tidning till frukost. På debattsidan har min vän Bertil Murray skrivit. Han undrar om någon mer än han är upprörd över att det på den gemensamma webbplatsen för Svenska Kyrkan bara finns två boktips för vuxna som vill bli kristna eller lära mer om den tro de är döpta till. Två böcker av en och samma författare.
Jag känner efter, men nej jag blir inte upprörd. Lite sorgsen, det blir den känsla jag uppamma. Så fyller jag på temuggen, värmer händerna och tänker att det är tur att det finns så många människor i så många församlingar som möter längtande, sökande människor som vill lära känna Jesus. Och där i mötet är det många fler och matigare böcker som cirkulerar.
Så vänder jag blad i Svenska Kyrkans Tidning och där under vinjetten Kultur & Teologi får jag veta att SVT nästa vecka börjar sända en serie, åtta halvtimmar, med artisten och författaren Jonas Gardell som programledare Fast det visste jag redan att det skulle bli folkuppfostring som en present från SVT i fastetid och påsk.
Lite längre fram i samma tidning recenserar en annan vän, prästen Mikael Mogren filmen Agora. Den handlar om kristna som mördar en kvinnlig vetenskapare i det antika Alexandria. Mogren konstaterar att filmen är ännu ett exempel på tidsandan, där vi kristna framställs som en obildad skränande hopp. Dramaturgin på filmduken och i tv-rutan blir förstås mer svart-vit än den vardagliga verkligheten. Samtidigt är filmer och tv-serier uttryck för opinionsbildarnas värderingar och teser.
Svenska Kyrkans Tidning låser in stora delar av artiklarna på nätet. Det krävs konto för att läsa om Gardell och recensionen av Mogren. Det märker du som klickat på de närmast två föregående länkarna.
Tillbaka till böckerna att stoppa i ryggsäcken för en vuxen trosvandring. Låt mig påbörja en blandad lista, som jag hoppas att du som läser den här bloggposten vill fylla på. Gör det gärna i kommentarfältet.
Anteckningar efter en frontalkrock med Gud, Maria Küchen, Cordia 2006
Steg på vägen - en katekes för vår tid, Verbum 2007
Frälsarkransen (originalet i 4:e upplagan) Martin Lönnebo, Verbum 2010
Drabbad av det oväntade, Elisabeth Sandlund, Cordia
Jesus - motspänstig medmänniska, Dag Sandahl, Verbum
Tecken och verklighet • Samtal om Gud • Ecce Homo, KG Hammar, Arcus 2006
Livet i Svenska Kyrkan levs i de många församlingarna. Det är både risk och chans. Ett valår som 2010 tar partierna med sig bokbord ut i offentligheten. Församlingar skulle kunna göra något liknande. I alla fall fräscha upp bokborden i kyrkorna: Småskrifter till en billig peng och de lite tjockare volymerna som blädderex med tydliga vägvisare till de sajter på nätet där böckerna kan köpas. Ja, före det en vägbeskrivning till den kristna bokhandeln om den finns inom rimligt avstånd, som hemma hos mig i Uppsala. Här finns Gospelhörnan.
PS. Hurra för Bertil som fyller 60 år idag 25 februari.
22 februari 2010
May Wikström 41 tar över Kyrkpressen: - Familjen är större
Den svensktalande delen av Evangelisk Lutherska Kyrkan i Finland har sin egen veckotidning, Kyrkpressen. Idag presenteras tidningens nya chefredaktör, May Wikström, 41 år.
Hon är journalist och har arbetat för ett bolag som sänder kristna teveprogram över Mellanöstern. Åren utomlands har gett henne teologiska insikter om kristenheten i Finland och världen:
Lågkonjunkturen har inte drabbat Kyrkpressen som andra finska tidningar och tidskrifter. Och det beror på att nästan alla församlingar i Borgå stift prenumererar på tidningen åt sina medlemmar. I en del församlingar tar man upp en frivillig prenumerationsavgift.
Svenska Kyrkans Tidning har en lägre upplaga, på knappt 40.000 ex. Men så är församlingarna i Sverige inte alls på samma sätt med och betalar för tidningen.
Svenska Kyrkan har upp emot 25.000 anställda medarbetare och kanske närmare 50.000 förtroendevalda (lite beroende på hur man räknar.) Alla anställda och alla förtroendevalda i Svenska Kyrkan borde få en egen prenumeration på Svenska Kyrkans Tidning. Även de som är ideellt arbetande medlemmar borde erbjudas tidningen.
Med vetskap om att tidningen går till alla anställda och förtroendevalda medlemmar i Svenska Kyrkan skulle mer information kunna kanaliseras via Svenska Kyrkans Tidning. Det skulle sänka kostnaderna för interninformation. Med en etitioner stiftsvis skulle informationen filtreras på ett bra sätt. Och på webben kan en lokal editionering för varje ort vara fullt möjlig.
Hon är journalist och har arbetat för ett bolag som sänder kristna teveprogram över Mellanöstern. Åren utomlands har gett henne teologiska insikter om kristenheten i Finland och världen:
- Familjen är större, säger hon till Kyrkpressen. Så vi måste kunna tänka både internationellt och när det gälller meningsskiljaktigheter i Borgå stiftKyrkpressen har funnits i fyrtio år, har en upplaga på 110.000 ex och är med det största tidningen i Svenskfinland. Stig Kankkonen, som varit chefredaktör sedan år 2001, avgår med pension i sommar. Chefredaktörsbytet innebär alltså en tydlig generationsväxling. Tidningsstyrelsen har sökt en person med gedigen journalistisk erfarenhet, personlig förankring i kyrkligt liv och god kännedom om Borgå stift. Nu har man tdligen funnit sin kvinna.
Lågkonjunkturen har inte drabbat Kyrkpressen som andra finska tidningar och tidskrifter. Och det beror på att nästan alla församlingar i Borgå stift prenumererar på tidningen åt sina medlemmar. I en del församlingar tar man upp en frivillig prenumerationsavgift.
Svenska Kyrkans Tidning har en lägre upplaga, på knappt 40.000 ex. Men så är församlingarna i Sverige inte alls på samma sätt med och betalar för tidningen.
Svenska Kyrkan har upp emot 25.000 anställda medarbetare och kanske närmare 50.000 förtroendevalda (lite beroende på hur man räknar.) Alla anställda och alla förtroendevalda i Svenska Kyrkan borde få en egen prenumeration på Svenska Kyrkans Tidning. Även de som är ideellt arbetande medlemmar borde erbjudas tidningen.
Med vetskap om att tidningen går till alla anställda och förtroendevalda medlemmar i Svenska Kyrkan skulle mer information kunna kanaliseras via Svenska Kyrkans Tidning. Det skulle sänka kostnaderna för interninformation. Med en etitioner stiftsvis skulle informationen filtreras på ett bra sätt. Och på webben kan en lokal editionering för varje ort vara fullt möjlig.
Det är svårt att använda liknelser. Så avstå inte.
En konflikt mellan biskop, stiftsstyrelse och medarbetarna vid stiftets kansli ska ha pågått en längre tid. En kortare tid har motsättningarna blivit offentliga. Det handgemäng mellan en av kansliets medarbetare och biskopen som blev en nyhet både i svenska och utländska medier, ska enligt stiftsstyrelsen, stiftskansliets chef och biskopen inte vara orsaken till att biskopen valde att säga upp sig från sin anställning.
Det talas istället återkommande om en bredare och djupare förtroendekris. Men vad den består i och vilka som är inblandade, det lämnas ingen information om. Kommunikationsproblem talas det om. Men hur yttrar sig de och vilka är det som inte kan kommunicera med varandra om vad?
Stiftskansliets chef Alf Johansson skriver själv i Smålandsposten och använder en liknelse om Svenska kyrkan i Växjö stift som ett fotbollslag. Här ska man förstå att biskopen är tränaren i ett lag. Okey, men vilka är spelarna? Vilka är klubbstyrelsen? Vilka är de frivilliga funktionärerna som säljer matchprogram och varmkorv? Vilka är supportrar och andra åskådare? Vilka är sportjournalisterna?
Jesus var mästaren också i bruket av liknelser. Han förklarade de svåraste livsfrågor med de enklaste berättelser som människor kan känna igen sig i, genom alla tider.
Mitt intryck är att Alf Johansson, som är präst, gör ett försök med sin liknelse. Men hur går det för honom?
Hans budskap är att man ska se framåt och lägga gårdagen bakom sig. Men kunde han ändå inte berätta lite om vad han själv gjort som chef för stiftskansliet under senare tid och på vilket sätt han är ansvarig?
Drop-uts, medlemmar som röstar med fötterna, är ett bekymmer. Andelen medlemmar som röstar i de kyrkliga valen är lågt. Andelen som lämnar Svenska Kyrkan som en protesthandling är för högt.
Alf Johansson vädjar om förståelse för att konflikten inom stiftsorganisationen i Växjö stift handlar om enskilda människor och inte om Svenska Kyrkan. Det är alltså inte mer än några stycken inblandade och mellan dessa fanns en djup och bred förtroendekris. Nu har biskopen valt att gå åt sidan. Men krisen tycks bestå, eftersom krisbearbetning fortsätter. Mellan de återstående enskilda inblandade, får man anta.
Nej, det här är inte begripligt. Är det ett arbetsmiljöproblem på arbetsplatsen stiftskansliet i Växjö? Eller handlar det också om stiftsstyrelsen med kyrkopolitikerna? Och handlar det om förtroendet mellan församlingarnas medarbetare och stiftets? På vilket sätt blir liknelsen om fotbollslaget, tränaren och supportrarna en förklaring?
Några som särskilt har anledning att ställa bra frågor - mycket mer kvalificerade än mina - och som bör förvänta sig svar, det är de som nu nämns som biskopskandidater för Växjö stift.
Svenska Kyrkans Tidnings chefredaktör Dag Tuvelius skriver i en ledare om att det tycks som att de i stiftets styrelser som nu anser att man fick fel biskop, ur sitt perspektiv uppenbarligen brast i rekryteringen.
Nu väljs inte en biskop av enbart av stiftets styrelser. Biskopen väljs i ett val där merparten av de röstande är församlingspräster och elektorer som ombud för församlingsmedlemmarna. Om felslut till följd av att likna en biskop vid en vd i ett aktiebolag har jag nyligen skrivit i en annan blogg.
Det talas istället återkommande om en bredare och djupare förtroendekris. Men vad den består i och vilka som är inblandade, det lämnas ingen information om. Kommunikationsproblem talas det om. Men hur yttrar sig de och vilka är det som inte kan kommunicera med varandra om vad?
Stiftskansliets chef Alf Johansson skriver själv i Smålandsposten och använder en liknelse om Svenska kyrkan i Växjö stift som ett fotbollslag. Här ska man förstå att biskopen är tränaren i ett lag. Okey, men vilka är spelarna? Vilka är klubbstyrelsen? Vilka är de frivilliga funktionärerna som säljer matchprogram och varmkorv? Vilka är supportrar och andra åskådare? Vilka är sportjournalisterna?
Jesus var mästaren också i bruket av liknelser. Han förklarade de svåraste livsfrågor med de enklaste berättelser som människor kan känna igen sig i, genom alla tider.
Mitt intryck är att Alf Johansson, som är präst, gör ett försök med sin liknelse. Men hur går det för honom?
Hans budskap är att man ska se framåt och lägga gårdagen bakom sig. Men kunde han ändå inte berätta lite om vad han själv gjort som chef för stiftskansliet under senare tid och på vilket sätt han är ansvarig?
Drop-uts, medlemmar som röstar med fötterna, är ett bekymmer. Andelen medlemmar som röstar i de kyrkliga valen är lågt. Andelen som lämnar Svenska Kyrkan som en protesthandling är för högt.
Alf Johansson vädjar om förståelse för att konflikten inom stiftsorganisationen i Växjö stift handlar om enskilda människor och inte om Svenska Kyrkan. Det är alltså inte mer än några stycken inblandade och mellan dessa fanns en djup och bred förtroendekris. Nu har biskopen valt att gå åt sidan. Men krisen tycks bestå, eftersom krisbearbetning fortsätter. Mellan de återstående enskilda inblandade, får man anta.
Nej, det här är inte begripligt. Är det ett arbetsmiljöproblem på arbetsplatsen stiftskansliet i Växjö? Eller handlar det också om stiftsstyrelsen med kyrkopolitikerna? Och handlar det om förtroendet mellan församlingarnas medarbetare och stiftets? På vilket sätt blir liknelsen om fotbollslaget, tränaren och supportrarna en förklaring?
Några som särskilt har anledning att ställa bra frågor - mycket mer kvalificerade än mina - och som bör förvänta sig svar, det är de som nu nämns som biskopskandidater för Växjö stift.
Svenska Kyrkans Tidnings chefredaktör Dag Tuvelius skriver i en ledare om att det tycks som att de i stiftets styrelser som nu anser att man fick fel biskop, ur sitt perspektiv uppenbarligen brast i rekryteringen.
Nu väljs inte en biskop av enbart av stiftets styrelser. Biskopen väljs i ett val där merparten av de röstande är församlingspräster och elektorer som ombud för församlingsmedlemmarna. Om felslut till följd av att likna en biskop vid en vd i ett aktiebolag har jag nyligen skrivit i en annan blogg.
21 februari 2010
"Missbruk och kriminalitet drabbar inte vem som helst"
För några veckor sedan accepterade jag att gratis få DN på prov fyra helger i rad. Det här är den sista. Får erkänna att jag läst fler artiklar i pappers-DN än jag regelbundet gör i nätupplagan.
Ett stopp blir det i kulturdelen, där jag konstaterar att Maria Schottennius på sitt förutsägbara sätt skräms med Opus Dei i sin ständigt pågående kampanj mot normala troende kristna. Snacka om att ändamålen helgar medlen. Men det var inte det som var mitt ärende för denna bloggpost.
Rubriken är ett citat från Ulrika Kärnborgs söndagskrönika (ska länka till den när jag finner något att länka till) där hon med tydlighet framför vad som behöver upprepas. Att vara bli obemedlad och bov är inget som drabbar vem som helst. Hon refererar till Susanna Alakoskis senaste roman Håpas du trifs bra i fengelset. Den har jag inte läst, men förstår av recensioner och annat att Alakoski är minst lika intressant och har ett minst lika angeläget budskap som i sin genombrottsbok Augustprisbelönade Svinalängorna.
Det är störande att den politiska makten är så lite medveten klassskillnaderna. Alternativt stötande, om makten är medveten men ändå förnekar de svalj som finns mellan människors uppväxtförhållande.
Ulrika Kärnborg skriver kritiskt och bra om samtidens "underhållning" (citattecknen är mina) i teve med Lyxfällan, Du är vad du äter, Generation fet, o.s.v. Hon sätter upp den spegel jag behöver. För visst har jag zappat in på mer än ett av dessa program och förletts att moralisera över människors svaghet.
Det är märkligt att underklassen ska ta sig i kragen på ett sätt som inte är kravet på överklassen. Märkligt och oanständigt.
Klassmedvetenhet är en förutsättning för att vara med i kampen för ett jämlikt samhälle. I år är det valår och före valdagen väntar en valrörelse.
Nu är det fastetid i stora delar av kristenheten. Kristendomen är en klassmedveten livsåskådning. I fem veckor fram till påsk handlar de noga utvalda bibeltexterna om att det mänskliga är att se in i en annan människas ansikte med barmhärtighet. Skitsvårt och inget det står i mänsklig makt att klara på egen hand. Den enda lösningen för att inte tappa ansiktet - och värrre - är att ta rygg på Mästaren själv.
Veckorna av valrörelse borde vara en lilafärgad fastetid. Då skulle starka röster ges åt dem vars egna röster är alltför svaga eller helt tystats.
Ett stopp blir det i kulturdelen, där jag konstaterar att Maria Schottennius på sitt förutsägbara sätt skräms med Opus Dei i sin ständigt pågående kampanj mot normala troende kristna. Snacka om att ändamålen helgar medlen. Men det var inte det som var mitt ärende för denna bloggpost.
Rubriken är ett citat från Ulrika Kärnborgs söndagskrönika (ska länka till den när jag finner något att länka till) där hon med tydlighet framför vad som behöver upprepas. Att vara bli obemedlad och bov är inget som drabbar vem som helst. Hon refererar till Susanna Alakoskis senaste roman Håpas du trifs bra i fengelset. Den har jag inte läst, men förstår av recensioner och annat att Alakoski är minst lika intressant och har ett minst lika angeläget budskap som i sin genombrottsbok Augustprisbelönade Svinalängorna.
Det är störande att den politiska makten är så lite medveten klassskillnaderna. Alternativt stötande, om makten är medveten men ändå förnekar de svalj som finns mellan människors uppväxtförhållande.
Ulrika Kärnborg skriver kritiskt och bra om samtidens "underhållning" (citattecknen är mina) i teve med Lyxfällan, Du är vad du äter, Generation fet, o.s.v. Hon sätter upp den spegel jag behöver. För visst har jag zappat in på mer än ett av dessa program och förletts att moralisera över människors svaghet.
Det är märkligt att underklassen ska ta sig i kragen på ett sätt som inte är kravet på överklassen. Märkligt och oanständigt.
Klassmedvetenhet är en förutsättning för att vara med i kampen för ett jämlikt samhälle. I år är det valår och före valdagen väntar en valrörelse.
Nu är det fastetid i stora delar av kristenheten. Kristendomen är en klassmedveten livsåskådning. I fem veckor fram till påsk handlar de noga utvalda bibeltexterna om att det mänskliga är att se in i en annan människas ansikte med barmhärtighet. Skitsvårt och inget det står i mänsklig makt att klara på egen hand. Den enda lösningen för att inte tappa ansiktet - och värrre - är att ta rygg på Mästaren själv.
Veckorna av valrörelse borde vara en lilafärgad fastetid. Då skulle starka röster ges åt dem vars egna röster är alltför svaga eller helt tystats.
19 februari 2010
Lika som bär OS-special: Jonas Karlsson och Emanuel Karlsten
Lika som bär är Jonas Karlsson på SVT Sporten och Emanuel Karlsten på Expressen.
17 februari 2010
Fasta: Om en tid att avstå från... något.
Idag börjar den kristna fastetiden fram till påsknattens mässa då vi firar Jesus Kristus uppståndelse. Dagens Nyheter har gästat mina vänner Ida och Magnus. De berättar om hur de båda låter fastetiden göra avtryck i sina liv.
Ida berättar hur hon bestämt sig från att avstå från tevetid och istället ta mer kontakt med människor. Skriva brev och ringa dem.
Tack Ida och Magnus för att ni offrar er och träder fram som vanliga kristna, i en tid där det är så många som är snara att angripa och göra sig lustiga över oss som tar vår tro på allvar.
Sanningen är att det nu i fastetid är många, många tusen människor som under dessa sju veckor fram till påsk lyfter blicken för att se in i andras ögon. Mindre navel och mer horisont. Det händer och sker saker under ytan och under den medieradar som hellre gottar sig när kristna misslyckas och felar.
En vän på Facebook skrev att hon bestämt sig avstå från att vara negativ och kritisk. Det tyckte jag var en jättebra sak att ta till sig. Att avstå från misstolka och gnälla borde väl vara en utmärkt fasta? Inget att snacka om, men nog skulle det märkas i omgivningen. Jag tar det till mig och gör ett allvarligt försök. Önska mig gärna lycka till.
Mediefasta med Svenska Kyrkans eget magasin Amos är ett tips. Amos finns på Twitter och Facebook. Veckotidningen Svenska Kyrkans Tidning har ännu inte skrivit så mycket om fastan. Men ett pressmeddelande om årets fasteinsamling i Svenska Kyrkan kom in förra veckan.
Visst kan fasta vara att avstå från t.ex. alkohol men också att göra något positivt som man inte brukar välja eller hinna med resten av året. En handling som flyttar uppmärksamheten från mitt ego till andra människor, till hela Guds skapelse, till Jesus och Gud själv.
Ida berättar hur hon bestämt sig från att avstå från tevetid och istället ta mer kontakt med människor. Skriva brev och ringa dem.
Tack Ida och Magnus för att ni offrar er och träder fram som vanliga kristna, i en tid där det är så många som är snara att angripa och göra sig lustiga över oss som tar vår tro på allvar.
Sanningen är att det nu i fastetid är många, många tusen människor som under dessa sju veckor fram till påsk lyfter blicken för att se in i andras ögon. Mindre navel och mer horisont. Det händer och sker saker under ytan och under den medieradar som hellre gottar sig när kristna misslyckas och felar.
En vän på Facebook skrev att hon bestämt sig avstå från att vara negativ och kritisk. Det tyckte jag var en jättebra sak att ta till sig. Att avstå från misstolka och gnälla borde väl vara en utmärkt fasta? Inget att snacka om, men nog skulle det märkas i omgivningen. Jag tar det till mig och gör ett allvarligt försök. Önska mig gärna lycka till.
Visst kan fasta vara att avstå från t.ex. alkohol men också att göra något positivt som man inte brukar välja eller hinna med resten av året. En handling som flyttar uppmärksamheten från mitt ego till andra människor, till hela Guds skapelse, till Jesus och Gud själv.
11 februari 2010
Ett krig med 222 t-shirts ruta för ruta
Emanuel Karlsten samlar på sig videoklipp från YouTube som han gillar. Där hittade jag den här stop-motion-filmen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)