Krusbärsfestival

 Till Sommarsverige hör festivaler. I fiskeläget Skillinge på Österlen hålls en krusbärsfestival.  Jag klurar på om jag borde ställa upp i någon av de tävlingsklasser som erbjuds: med ett krusbär, en paj, en sylt eller en flaska saft.

Eller så blir jag bara en en nyfiken besökare. Det är inte mång steg till festivalområdet från Röda Huset.

Läs även andra bloggares åsikter om festival, österlen, krusbär, skillinge, sommarsverige

Läser och funderar över sakernas tillstånd

Varför publicerar sig tre präster och två biskopar i Svenska Kyrkan i DN just på midsommarafton, för att debattera omskärelse contra svenska seder och bruk? Kommer deras kritik av enhetssamhället att leda till att de tar del i arbetet på en förnyelse av kyrkan de är ledare i? Kommer de att läsa vad en annan präst skrev på sin blogg igår, om vikten av att kyrkfolk tar saken i egna händer för att förnya kyrkan inifrån?

Prästerna och biskoparna i DN tar upp en angelägen fråga, men har de inga medierådgivare eller har de, fast lyssnar inte på dem? Midsommarhelgen är mediedöd. Svenska Kyrkans egen veckotidning tackade för sig igår klockan tre på eftermiddagen. Ingen uppföljning förrän om fyra dagar. Inget Studio 1 i Sveriges Radio i eftermiddag. Kopplingen till midsommarfirandet är sökt och lika lite funktionell som en publicering på julafton.

Och är DNs debattsida verkligen rätt forum? Är det inte först i församlingssammanhanget de svåra och viktiga frågorna behöver ges mer plats? Och med ett tilltal till kyrkans egna medarbetare - varför inte i Svenska Kyrkans egen veckotidning? Och varför inte på Svenska Kyrkans egen webbplats?

Den bloggande prästen Hans Engdahl önskar sig sin kyrka mer framåtblickande och befriad från traditionalismens börda. Till traditionalismen börda hör namnet på den kyrka som både de fyra, han och jag är en del av. För trovärdhetens, tydlighetens och respektens skull är det hög tid att byta till Evangeliska Lutherska Kyrkan. Det är min åsikt. Motstånd till namnbytet finner alla sina argument i det förgångna. Och där hör de hemma.

Till det förgångna hör också synen på Svenska Kyrkan som en enhetskyrka i den mening att den består bara av dem som tycker lika i alla dagsaktuella frågor. Rätten att vara annorlunda borde väl praktiseras först och främst i gudstjänsten och i församlingslivet?

Vad Svenska Kyrkan nu behöver mycket mer av är internationellt utbyte med troende över hela världen. Vänkontakter mellan församlingar, liksom mellan stift, på ett sätt som omfattar många unga människor och många i alla åldrar som inte är diakoner, präster eller andra som har anställning. Bilderna av "de andra" kristna som inte är som vi, begränsar.

Själv är jag tacksam för de möjligheter som jag fått att på mindre än ett år få möta den lutheranska minoriteten i Polen, anglikaner i Wales och en bukett av kristna från olika grenar på kyrkoträdet vid en konferens i Rom om bruket av nya medier trons tjänst. Att få ta emot polska och walesiska vänner i vårt hem har också var it betydelsefullt. Att få ställa frågor, att anstränga sig för att svara begripligt, att dela oro och glädjeämnen. Att få perspektiv på "i-landsproblemen". Att påminnas om det väsentliga. Allt detta blir så mycket mer framkomligt och - tycker jag - enklare i mötet som sträcker sig utanför det begränsat svenskkyrkliga. Till och med tacksamheten över det som är min egen kyrkas riktiga kvalitéer blir så mycket större genom dessa möten.
  

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan, svenska kyrkan, mänskliga rättigheter, traditioner

Tillägg 25 juni 2012: Jag läser vad Sofia Jönsson skriver på sin blogg om debattartikeln i DN. Och Svenska Kyrkans Tidning har under förmiddagen refererat till DN-debatt.

Borrby bokby

Borrby på Österlen, nära landsdelens hjärta om invånarna själva får ha en talan, är en ort med historia. Människor har bott på platsen i tusentals år. Sedan början av 1100-talet har de haft en egen kyrka här. Och intill kyrkan finns Sisselas (eller Cecilias) källa. En kvalificerad gissning är att källan betraktats som helig långt före kristen tid.

Den heliga Sisselas existens kan inte bevisas. Och vad som är saga och sägen i berättelsen om hennes friare kung Borre, ja det är svårt att reda ut.

Så mycket enklare är det då med saken att Borrby idag är en Bokby. Med egen Facebook-sida och app. Och en massa böcker, förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bok, borrby, kultur, historia, kyrka, källa

Don´t shoot at the pianist

Läs även andra bloggares åsikter om skyltar

18 dagar kvar

Åh, det är gott om tid att förbereda Mors Dag 2012. Men som du vet, tiden rinner iväg och det är "dagarna som är dagarna"(eller vad det heter på danska). Mitt förslag är att du skriver Mor på den 27 maj i din kalender.

Den som tycker att Mors Dag bara är ett kommersiellt jippo har 364 andra dagar på året att ge Mor ett tack, en kram, en blomma, en middag...



Läs även andra bloggares åsikter om mor, mors dag, tack,

Jag är ett djur som berättar historier. Du med.

Människan blev det upprättgående djuret. Och hon blev den tänkande människan, den visa. Samtidigt är homo sapiens jordens mest sprida rovdjur. Ändå är hon den lekande människan, homo ludens. På samma gång.

Sen är vi också ett djur som berättar. Vi tillhör släktet homo narrans. Människan är ett djur som berättar historier.



Läs även andra bloggares åsikter om storytelling, berätta, berättelser

Det är under radar som det finns hopp om livet

På några veckor har prästen Mikael Bedrup gått från noll till ettusentvåhundra besök på bloggen där han är magister och verbi devini minister i den bibelskola som bär hans namn. Fast den skrivs i Jesu namn :-)

Mikael publicerade idag Lektion 32 och det lär bli många fler. Dagens lektionspass handlar om nattvarden. Ett ämne där det bränner till. Den som mött Mikael tidigare vet att han har starka åsikter i ämnet. Läs om vad och varför.

Han har inte fått något uppdrag, ingen har sagt åt honom, han har startat sin bibelskola för att han vill det. Mikael Bedrups satsning är ett tecken i tiden: Den som har en idé väntar inte på att någon annan ska förverkliga den. Den som vill att det ska hända börjar inte med att tigga pengar, utan väljer en lösning som som kostar litet eller inget. Insatsen blir själ och hjärta, kunskaper och erfarenheter. Lönen blir människors gensvar och tacksamhet.

Det här sker i Svenska Kyrkan på flera håll och Mikael är inte ensam. Under åren har jag med bloggen Livet i Svenska Kyrkan och nätverket med samma namn haft glädjen att få lyfta fram många exempel på liv och förnyelse i Svenska Kyrkans församlingar. En del uppmärksammat i de stora sammanhangen: på stiftsmöten, i stiftstidningar, i Svenska Kyrkans Tidning och magasinet Amos eller på Svenska Kyrkans gemensamma webbsida. Annat och ganska så mycket har levt sitt liv under radar.

Hoppas, hoppas att intresset för bibelns böcker och Guds ord är en uppåtgående trend. Jag tycker att jag ser alltfler församlingar som bjuder in till samtal och studier, där människor möts med Bibeln i hand. Och det tycks ha återkommit en uppskattning av de predikanter som använder sin plats och tid i gudstjänsten för att förklara och utlägga evangeliet och de andra bibelläsningarna.

Bibelord är något ordentligt att tugga på. Lite som fullkorn och mycket fibrer. Bröd för dagen som kommer, liksom.

Det Mikael Bedrup gör är att han skapar ett digitalt rum ditt vi kan gå för att läsa det han skriver och föra samtal om det. Det finns likheter med att samlas i församlingshemmet eller hemma hos en vän med andra vänner, för att läsa tillsammans. Och det är så mycket bättre när bibeln blir läst och studerad av människor i grupp, jämfört med att sitta helt solo med dessa 66 böcker.

Vad har du att berätta om som du tycker är försummat och borde uppmärksammas efter förtjänst? Gå till bloggen Livet i Svenska Kyrkan och se vad som saknas. Dela med dig med en kommentar till något lämpligt inlägg eller mejla mig på martin.garlov@gmail.com


Tillägg onsdag 18 april  Söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, nu i vår om påskens texter med professorn James A. Kelhoffer 22, 29 april och 6 maj 2012 i Sturekoret kl 12.30–13.15. Ingen anmälan. Enkelt fika serveras. Hösten 2012 återkommer Söndagsskola för vuxna varje söndag. Mer information om söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, läs här

Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, bibel, teologi

Utan påsk - ingen kyrka

Nedräkning pågår inför den kristna kyrkans största fest: påsken. Ikväll torsdag mässa med fullt fokus på Jesus sista måltid med sina närmaste lärjungar, där han uppmanar var och en som vill följa honom att tillsammans med andra troende följare ta emot hans kropp och blod i vinet och brödet. Så här skriver jag med egna och lånade tankar och ord i min församlings tidning Livet:

Hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv – Stilla veckan, är det ett så passande namn på veckan före påskhelgen? Johannes är en av Jesu lärjungar i kretsen av de närmaste tolv. När hans röst talar i Johannesevangeliet finns det så mycket att berätta att halva hans bok handlar om denna enda intensiva vecka.

Trettiotre års förberedelser för Jesus, tre år tillsammans med dem han kallat som sina närmaste medarbetare, kulminerar i ett koncentrat där hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv kastas om varandra. Enskilda människor dras ner och lyfts upp på ett sätt som skakar om i grunden. Nära nog varje minut rymmer mer än vad som är mänskligt hanterbart. Dessa dagar och timmar är också ett koncentrat som rör en hel mänsklighet, runt hela globen och i alla tider, de som var, är och ska komma.

Triumftåget med jublande folkmassor längs vägen in i den heliga staden – som kyrkan firar med palmsöndag – byts på fredagen i förnedring, tortyr och död. Kvällen innan har Jesus samlat de närmaste lärjungarna och firat en judisk påskmåltid med dem. I den övre våningen, kanske på en takterrass, har han talat med dem och i handling och i symboler än en gång givit allt för att de ska se och förstå. Det traditionella brödet och vinet, redan något särskilt för juden, gavs en ny livsavgörande och världsvid betydelse. Liksom han hade uppmanat dem som trodde på honom att döpa, uppmanar han dem nu att upprepa måltiden just så här, genom alla tider tills dess han kommer åter.

Påsken är i den världsvida kristna kyrkan den största dopdagen och varje dopgudstjänst är en påminnelse om påsk. På skärtorsdagen och mässan på påsknatten eller i påskdagens gryning är nattvardsfirandet något extra, även om varje söndag är en påskdag. Varken dop eller nattvard var ett förslag från Jesus. Påskfirandet är en uppmaning. Utan dem ingen kristen tro och ingen kyrka. Att ta ansvar för sitt påskfirande är ett sätt att behålla orienteringen.

Alla bibelns fyra evangelier lyfter fram det ofattbara: en gudason som fått all makt av sin far, går i döden för varje människa och en hel mänsklighet. Han offrar sig för dem han känner och älskar, men också för dem som inte vill kännas vid honom och är fyllda av hat. Han gör det för att visa att det finns hopp och att det gäller för alla.

Det är tyst från långfredagens kväll till påskdagens morgon. Helt tyst. Så bryter solens första strålar igenom mörkret. I en trädgård sjunger en fågel, några kvinnor närmar sig en grav och förstår att den är tom. När de möter den levande Jesus tror de först han är en annan, en trädgårdsmästare. När de sedan berättar för männen, blir de först inte trodda. Stilla och med tvekan bryter sanningen fram. Men uppståndelsen ska bli uppenbar för miljarder människor.

Det finns flera sätt att närma sig påskens berättelse och mening. Att söka sitt eget sätt är bättre än att bara avstå. När en eld tänds utanför Sankt Ansgars kyrka står jag där i mörkret och kylan. Vi firar att Kristus är uppstånden. Ett stort påskljus tänds, och jag vet att snart kommer också det tunna vaxljus jag håller i min hand att brinna.

Vi som sedan samlas inne i kyrkorummet vore ynkliga varelser, värda att skrattas åt, om det inte vore just för att uppståndelsen är ett faktum, om det glada budskapet att Gud genom Jesus en gång för alla har trampat på döden och berett en väg ända in i evigheten inte var en konkret realitet. Men det är sant.

Sången, bönerna, Guds ord, våra rörelser tillsammans riktas mot ett bord som dukas. En festmåltid som inte ser mycket ut för världen, men betyder allt. Bröd och vin som är Jesu Kristi kropp och blod. Ett delande i gemenskap med honom och varandra, som ger samma närvaro och närhet som vore vi med på takterrassen i Jerusalem, på värdshuset i Emmaus eller på Genesarets strand. Här når påskfirandet sitt crescendo.

På annandagen handlar texterna i mässan om två män som smiter från Jerusalem. En tredje man slår följe med dem på vägen och inleder ett samtal. Han väcker elden i dem, men de känner inte igen honom. Först när han tackat ja till deras inbjudan och följt med in på värdshuset och han ber för maten, förstår de att han är den uppståndne Jesus. Det här är ett påskens postludium som jag inte vill vara utan. De båda männen springer i natten tillbaka till staden för att förenas med de andra lärjungarna.

Nu kan ingenting hindra dem. Nu börjar det.


Artikeln finns i tidningen Livet som delas ut till alla hem som ligger i Uppsala domkyrkoförsamling och helga trefaldighets församling. Och så här ser artikeln ut på min församlings webbsida.


Tillägg 14:03 Som jag läser det är Brita Häll inne på samma linje som jag i sin senaste ledare i Svenska Kyrkans Tidning: "Kan kyrkan inte bekänna uppståndelsen så kan vi vinka ajöss till både drop-in-dop, morgonmässor och till och med qigong i kyrkan. Allt hänger i luften då – i uttryckets sämsta bemärkelse."


Under hennes ledare skriver biskop Lennart, tidigare stiftsbiskop i Visby stift postmodernt och lite smågnostiskt om detta med kroppens uppståndelse. Det märks att han tillhör en äldre generation än Brita Häll och hans argument har mer med 1900-talet än det innevarande 10-talet. Kroppens uppståndelse kan knappast varit lättare att tugga i sig för en tänkande människa i ungkyrkans tid än idag? Den framkomliga vägen är - menar jag - att skilja kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära från vad jag själv eller min vän hänger upp tron på, eller hakar upp sig på. Nog är det så att knopp och kropp hänger samman i den kristna tro. Även om den exakta kopplingen kan vara värt att klura på, en livstid eller så.


En kyrka som hänger i luften är inte mycket att ha. Tar man ner kyrkan och hennes folk på jorden, då finns det så mycket större chans att de får fotfäste, får tårna att peka åt rätt håll och får pilgrimsfart.