Partigängarna har försatt stora delar av Svenska Kyrkan i ett moment 22. Det har pågått i en mansålder. Under statskyrkosystemets tid kanske man kunde hävda att partipolitiseringen av Svenska Kyrkans tro och liv hade lagstöd. Nu har det gått ett decennium sedan riksdagsbeslutet att skilja Svenska Kyrkan från statsapparaten skulle verkställas. I flera avseende återstår det att verkställa beslutets andemening.
Jag läser bloggen Stillsam där kyrkomedlemmen och prästen Lars B Stenström ger belysande exempel på hur de politiska partiernas inblandning i Svenska Kyrkans inre angelägenheter handlingsförlamar. Stenström är upprörd.
Själv känner jag mer sorg och besvikelse. Sorg över att så¨mycket tid och kraft ödslas på ett system som begränsas Svenska Kyrkan i så många avseenden. Besvikelse över de medlemmar som säljer sig till systemet, istället för att sätta kyrkan främst. De finns så mycket goda avsikter, så många goda krafter och så mycket bra folk som det inte blir något vettigt av på grund av att det är som det är. Och det är synd. I ordets kristna betydelse.
1 kommentar:
Håller med, och är det inte partipolitiker så är det folk som uppbär lön från Svenska kyrkan eller, som på konsultbasis, lärt sig parasitera på henne.
Det verkar inte finnas någon som har intresse av Svenska kyrkan mer än att skinna henne på pengar eller som i fallet med dem du skriver om, försöka styra henne som misslyckade partipolitiker.
Skicka en kommentar