Prästen Anna Karin Hammar var en av huvudtalarna när över 500 frivilliga från församlingar i Svenska kyrkan Uppsala stift var samlade i Gävle den 31 maj. I sitt föredrag återgav hon en berättelse om två zenbuddhistiska munkar. Här är en varsion av densamma:
Den leriga vägen
Tanzan och Ekido vandrade en gång tillsammans på en lerig väg. Regnet öste ned. När de kom runt en vägkrök mötte de en vacker flicka i sidenkimono och sidenskärp, som inte kunde ta sig över vägen.
"Kom bara, flicka!" sade Tanzan genast. Han lyfte upp henne och bar henne i sina armar över den leriga vägen.
Ekido sade ingenting förrän på natten när de kom fram till ett tempel där de skulle övernatta. Då kunde han inte styra sig längre. "Vi munkar går inte i närheten av kvinnor", sade han, "i synnerhet inte sådana som är unga och vackra. Det är farligt. Varför bar du henne över vägen?"
"Jag lämnade flicka där borta", sade Tanzan, "Bär du på henne ännu?"
Berättelsen är bra. Som jag förstår den handlar den inte om att överge sin lära, men att förhålla sig till den så att den kan efterlevas.
Andra bloggar om: zenbuddhism, zen, munkar, anna karin hammar, svenska kyrkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar