För mig som står utanför och tittar in framstår kyrkomötets arbetsformer som annorlunda än livet i församlingen och jag tror att det inverkar negativt på innehållet.
På samma gång gör det på internet utsända kyrkomötet tydligt att det inte står väl till i Svenska Kyrkan. Det som borde vara dialog blir endast debatt (eller debakel) och samtalet ersätts av prat. Så upplever jag det som utomstående. Inne i salen, i bänkarna är kontexten en annan och ledamöterna själva kan mycket väl uppleva det helt annorlunda.
Martin Buber skriver i Det mellanmänskliga:
Det är på äktheten i det mellanmänskliga det kommer an. Där den ej finns, finns ingen äkta mänsklighet. Därför måste vi, som börjat inse att människornas nuvarande kris är det mellanmänskligas kris, befria begreppet uppriktighet från den ton av moralpredikan som häftas vid det, och istället låta det klinga ut i sin släktskap med begreppet upprättgående.
En gång i tidernas begynnelse var ett villkor för den varelse som skulle bli människa, att hon reste sig och bröare gå upprätt. Uppfyllt blir detta människoblivande först genom den "upprättgående" själen - den självklara uppriktigheten, som inte anfäktas av något sken, därför att den besegrat all benägenhet för illusionsmakeri och förställning.
Det här skrev Martin Buber 1953 när han var 75 år. Redan 30 år tidigare - med ett förintande världskrig emellan - hade han utkommit med sin mer berömda skrift Jag och Du. På annan plats skriver han i en notis: Jag förkunnar ingen lära, jag bara visar något. (...) Jag slår upp ett fönster och visar ut. Jag har ingen lära att komma med, men jag för ett samtal.
Buber ansåg att vad som ofta kallas samtal snarare borde snarare benämnas prat. Var och en är visserligen vänd mot den andre, men riktar sig till en fiktiv instans, som inte är närvarande på annat sätt än som åhörare. Kanske måste jag - skriver han - gentemot den andras åsikt då och då bestämt hävda min egen; om någon slags uppluckring av övertygelser är det inte frågan om. Men den person som hyser denna för mig främmande övertygelsen accepterar jag även däruti, att hon är just sådan att denna övertygelse kunnat växa sig stark hos henne - denna åsikt som jag bit för bit försöker påvisa det ohållbara i.
Kan Bubers djupa förståelse av vad verkligt samtal är, i det mellanmänskliga, vara till kyrkomötesledamöternas hjälp? Det är möjligt. Men Buber talar om hur människor med integrerade om än motsatta värderingar och uppfattningar möts. Och det tycks mig som att många av de som ställer sig i kyrkomötets talarstol inte har så mycket egna uppfattningar som de klär sig i andras, att de inte förfäktar de värderingar som springer ur erfarenhet och livsmening utan mer de som ger kortsiktig belöning och anseende.
Buber flyttar ut det meningsfulla samtalet från individernas inre till det som är mellan människor. Han motsätter sig ett avpersonifierande. Han skiljer aningslösa från om det oförbehållsamma samtalet. Och han betonar det aktiva deltagandet. Han varnar för den offentliga debatt som blir till ett hörspel framförd överläggning utan förbindelse med det äkta samtalet.
Många ledamöter i kyrkomötet har under veckan inlett sina anföranden med tilltalet "vänner" för att sedan fortsätta i ett allt annat vänskapligt prat. Några har hänvisat till samtal i de slutna utskottssammanträdena, i interna partimöten och i spontana möten i plenisalens omgivningar.
Jag känner flera ledamöter i kyrkomötet och bland dem är några mina vänner. Efter att ha lyssnat till flera timmar av veckans förhandlingar i plenum kan jag inte se att någon har kommit till sin fördel i sammanhanget. Ingen har blivit bättre här i kyrkomötet än de brukar vara i andra sammanhang, flera har framtträtt till sin och kyrkans nackdel.
Det fanns en tid när jag längtade efter att bli tillfrågad om att kandidera till kyrkomötet på valbar plats och jag såg framför mig att göra nytta här. Nu blir min slutsats att det vore direkt olämpligt av mig att säga ja om tillfälle bjöds. Om sannolikheten var låg innan så har den i och för sig inte ökat. Mitt skäl är en stark förmodan att kyrkomötets arbetsformer och många ledamöters attityd och fördomar skulle locka fram några av mina allra sämsta sidor. Så jag bör verkligen avstå.
Fast egentligen borde jag inte bry mig. För min del är frågan inte aktuell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar