Förebilden som löser församlingars dilemma: Den minst egocentrerade som gått i ett par sandaler

I den aktuella ledaren i Svensk Kyrkotidning skriver prästen Boel Hösjjer Sundman och risken med att Svenska Kyrkan med sina församlingar blir välfärdsproducenter på en marknad, med ett förhållningssätt som skapar skevhet i relationen mellan individ och kyrkogemenskap.

Hon tar sin utgångspunkt i en krönika av Nina Björk i Sveriges Radios Godmorgon Världen från 29 september 2010. Björk analyserade den senaste valrörelsen som hon fann dominerad av jag, jag, jag, av plånboksfrågor och ren och skär egoism. Boel Hössjer Sundman ser tecken på att partiernas osunda lockrop får sin motsvarighet när en församlings medarbetare kallar människor till en kristen gemenskap där diakonin får stå tillbaka.

Lika lite som politiken har en framtid utan visioner, har församlingen en framtid utan evangelium. Och lika lite som man kan skapa trovärdighet genom att marknadsanpassa partibildningarna, har församlingar något att hämta på sikt i att verksamhetsplanera med ledning av ett fuktat pekfinger i luften.

Läkedom, botemedel finns i gudstjänsten med Guds ord och nattvardens enkla gåvor i centrum. Där människor samlas kring Jesus ställs all egoism åt sidan. Kraften när det levande ordet släpps loss är medicin mot självupptagenhet. Med en jesuscentrering vaccineras församlingens medlemmar mot den begränsade introverta hållning som ledaren i Svenska Kyrkotidning varnar för.

Boel Hössjer Sundman pekar på riskerna med ett gudstjänstliv som mest blir en fråga om individernas
behovsuppfyllelse:

Andra teorier i svang just nu lyfter fram gudstjänstfirandet som kyrkans teologiska basverkstad och gudstjänstfiraren som dess primärteolog. 

Jag tror inte att hon motsätter sig att de som firar gudstjänst tillsammans inbjuds att gå från rent åskådande till delaktighet genom att agera liturgiskt. Och jag tror inte heller att hon med sin ledare vänder sig mot t.ex. den nationella teologifestival som hölls i Uppsala i början av året. Hit inbjöds människor oavsett teologisk utbildning att skapa teologi tillsammans med andra. Samtidigt är mitt intryck av att hon talar utifrån egen erfarenhet om något viktigt.

Boel Hössjer Sundman önskar

... att vi istället vaknar upp ur individualismens sömn, och vår dröm om att samhället inte behövdes. Jag hoppas på ett samhälle där människor inte längre är motmänniskor utan medmänniskor. 

Hennes allvarsord har många i Svenska Kyrkan anledning att stanna upp inför. Inte minst de som ställt sig i ledaruppdrag och är företrädare för olika riktningar inom Svenska Kyrkan. Och alldeles särskilt de som representerar majoritetsgrupper.

Nationellt har Svenska Kyrkan sedan flera år en kommunikationsstrategi som tyvärr närmast främjar just de missförhållanden och den skevhet som Svensk Kyrkotidnings ledare sätter fingret på. Där strategin tas i bruk och metoder, begrepp hämtas från näringslivets vokabulär med kundnöjdhet, en uppdelning i vi som producerar och ni som konsumerar de kyrkliga tjänsterna blir dominerande kan de gå riktigt snett. Då oproportionellt mycket energi åt att se till att rätt typsnitt och logotyper används och en självcensur i ordval och bildval när församlingen, stiftet och Svenska Kyrkan nationellt ska kommunicera. Exempelvis har det blivit besvärande vanligt att räkna kommunikationen från anställda och förtroendevalda till alla andra medlemmar som en extern kommunikation.

Boel Hössjer Sundman hoppas på ett samhälle där motmänniskor blivit varandras medmänniskor. Jag har samma förhoppning. Så låt oss börja där vi står i församlingen och i Svenska Kyrkan. Det diakonala uppdraget blir framträdande där det tillsammans med gudstjänst och lärande blir en triptyk som gestaltar missionens uppdrag att visa vägen till gemenskap med en Gud som lever, som möter varje människa personligen genom Jesus Kristus och som ger all kraft genom den heliga Anden.

Hela ledaren i Svensk Kyrkotidning

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkan, teologi, nina björk,