Det har gått en tid sedan familjerådet beslutade om prov av ny morgontidning. Så kom Dagens Nyheter in i vårt hus. Det har hänt för, men det var länge sedan. Om någon månad åker den ut, och det passar mig.
Men jag kommer att sakna ett och annat. Allra mest kolumnerna av Lena Andersson. Hon är en av de fria röster som har ett högt läsvärde, utan att man behöver hålla med henne om något. Eller ens särskilt mycket. För hon väcker tankar.
I morse väckte hon mig med sin text om institutioner. Den kommer jag ha god användning av den tid framöver, ja sannolikt rätt länge.
När man som jag arbetar med kommunikation och mediebruk är institutionerna en kontext som det inte går att runda. Ett käckt: tänk utanför boxen! förändrar inget. Institutioner uppstår, de står där och många består.
"Den yttersta institutionen är det egna livet." skriver Lena Andersson. Och då ansluter hon till livsfilosofin i Hans Alfredsons klassiska monolog Ringaren, där prästen predikar: "Livet är tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med någonting.
I slutet av dagens kolumn skriver Lena Anderssson: "När jag som barn såg på TV-nyheterna minns jag att jag fann det högst besynnerligt att det hände exakt liga mycket varje dag, precis trettio minuters händelser." Observationen behöver inte vara unik, för att vara mindre betydelsefull: avslöjande och medvetandegörande.
Efter att jag läst Lena Andersson lyssnade jag till Medierna i SR P1. I ett inslag intervjuade Martin Wicklin chefredaktören på Se & Hör. Denne man tillstår att det har sina fördelar att köpa tjänster av en häxa som spår om skvaller i framtiden. Utan kristallkulan skulle det vara särdeles besvärligt att fylla Se & Hörs utgåvor kring jul och nyår. För då vill väl hela redaktionen vara ledig och dem man till vardags sprider skvaller om, håller sig också i skinnet när de röda dagarna hopar sig.
Läs även andra bloggares åsikter om organisation, institution, kommunikation, nyheter, massmedier, dagens nyheter, lena andersson, #blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar