Riktigt, riktigt svårt känns det att ge sig in i ett samtal om döden. Lätt att hamna fel. Svårt att ändå avstå. Idag skriver Ann Heberlein en viktig krönika i Svenska Kyrkans egen Kyrkans Tidning. Hon påstår och hon formulerar frågor.
I samma tidning kommenterar Daniel Brattgård, präst i Svenska Kyrkan, det beslut som Socialstyrelsen tidigare i veckan offentliggjorde om rätten för en totalförlamad kvinna att avstå från sin behandling. Hon ska få den hjälp hon behöver för att stänga av respiratorn. Daniel Brattgård välkomnar Socialstyrelsens beslut.
Daniel Brattgård arbetar som sjukhuspräst och är redan tidigare känd för sina ställningstaganden när det gäller att avbryta livsupphehållande vård av svårt sjuka människor.
Trots att döden berör varje människa är det inte många människor som liksom Daniel Brattgård uttalar sig som medlem i sin kyrka. Det offentliga och öppna samtalet skulle må väl av flera och olika röster. Fler sjukhuspräster, gärna några som resonerar annorlunda än Daniel Brattgård. Fler representanter för de många som tillhör Svenska Kyrkans lekfolk - de som varken är diakoner, präster eller biskopar. En annan präst som dock nyligen uttalat sig är domprosten i Stockholm Åke Bonnier.
En representant för lekfolket som ändå vid flera tillfällen tagit till orda är Carina Etander Rimborg från Göteborg. Hon är sedan länge en av ledamöterna i Kyrkomötet för Svenska Kyrkan. Och hon har flera gånger under det senaste året bloggat om etik kopplat till döden. Redan 2001 motionerade hon i Kyrkomötet.
Förra veckan talades om behovet av ett gemensamt så kallat Biskopsbrev från Svenska Kyrkans 14 biskopar om hur och med vem blivande brudar ska ta sig fram till altaret. Kanhända behövs det några meningar om den saken. Möjligen ryms det på ett vykort.
Däremot behövs det ett nytt Biskopsbrev om Livshjälp. Och i det brevet är platsen för att också utveckla vad den kristna tron, bekännelsen och läran har att säga om hur vi ska förvalta livets gåva, vårt eget liv och andras.
Förståelsen av rätten att leva är kopplad till livsåskådning, till människosyn. Jag vet att biskoparna i Kyrkomötets läronämnd, för inte så länge sedan, har yttrat sig. Men protokoll från Kyrkomötet kan inte räknas till bidrag i det offentliga samtalet. Inte ens till det samtal inom Svenska Kyrkan, som också är nödvändigt.
Svenska Kyrkans församlingar borde vara de förväntade mötesplatserna för samtal om de stora och allmänmänskliga frågorna om livets början och livets slut, liksom om om allt, allt däremellan. Biskoparna har herdeuppdraget att kalla och "valla" oss kyrkomedlemmar till sådana samtal.
Tillägg 30 april: Till allkristna Dagen säger Daniel Brattgård att samtalet om döden måste komma i tid.
22 april 2010
Helle Klien är redan det tidningen Dagen påstår hon ska bli
Tidningen Dagen får inte riktigt till det med rubriksättningen när de ska rapportera om att Aftonbladets politiske chefredaktör Helle Klein lämnar tidningen i höst. Man skriver "Klein blir präst igen". Sanningen är att hon redan är det. Prästvigningen är frikopplad från en eventuell anställning. Den är livslång och kan inte göras ogjord.
Helle Klein har de senaste året skaffat sig en plattform för att nu verka som den fria skribent och debattör, som hon säger är hennes framtid. Den plattformen är Seglora Smedja, som sponsras av Svenska Kyrkans studieförbund Sensus, Svenska Kyrkan i Stockholms stift, Skansen och några till.
Tillägg 21 april: Seglora Smedja bekräftar att Helle Klein till hösten inte minst kommer att ägna smedjan sin tid.
Att präster vigda till tjänst i Svenska Kyrkan inte har anställning i någon församling eller något stift är inte nytt. Präster har i långa tider jobbat som lärare i det allmänna skol- och universitetssystemet. Och präster har varit anställda av stiftelser och företag (med svenskkyrkliga ägare).
Oberoende av om präster har anställning och lön från Svenska Kyrkan så står hon eller han under ledning av en biskop. Så länge som prästen utöver sitt ämbete: själavårdar, döper, leder mässan, konfirmerar, viger och begraver.
Tillägg 22 april: Kyrkans Tidning, Svenska Kyrkans egen veckotidning rapporterar om Helle Klein
Helle Klein har de senaste året skaffat sig en plattform för att nu verka som den fria skribent och debattör, som hon säger är hennes framtid. Den plattformen är Seglora Smedja, som sponsras av Svenska Kyrkans studieförbund Sensus, Svenska Kyrkan i Stockholms stift, Skansen och några till.
Tillägg 21 april: Seglora Smedja bekräftar att Helle Klein till hösten inte minst kommer att ägna smedjan sin tid.
Att präster vigda till tjänst i Svenska Kyrkan inte har anställning i någon församling eller något stift är inte nytt. Präster har i långa tider jobbat som lärare i det allmänna skol- och universitetssystemet. Och präster har varit anställda av stiftelser och företag (med svenskkyrkliga ägare).
Oberoende av om präster har anställning och lön från Svenska Kyrkan så står hon eller han under ledning av en biskop. Så länge som prästen utöver sitt ämbete: själavårdar, döper, leder mässan, konfirmerar, viger och begraver.
Tillägg 22 april: Kyrkans Tidning, Svenska Kyrkans egen veckotidning rapporterar om Helle Klein
21 april 2010
En gemenskap som går utanför
I bloggvärlden delas nu mängder av berättelser om hur människor på egen hand eller tillsammans löser de problem som askmolnet för med sig. I de städer där Svenska Kyrkan finns är det många som söker sig till kyrkan och församlinghemmet. Det är uppmuntrande att läsa om hur väl mottagna man känner sig. Bloggaren Deeped skriver:
Hej strandsatta svenskar, skriver till exempel Svenska Kyrkan i London på sin webbplats, och bjuder in till bussträff idag.
Jag hoppas att mer än en skulle ta med sig hem till Sverige den attityd de själva hade i mötet med dem som tog emot i kyrkan där ute i världen. För med samma öppna inställning tror jag de i de allra flesta fall skulle bli lika väl mottagna här. För det goda mötet är ett ömsesidigt möte.
Att fråga om hjälp, att söka gemenskap, är att ta en risk. Att erbjuda sina tjänster, att säga ett välkommen är att ta risken att bli avvisad. Alla bär med sig erfarenheter av när det går snett i ett möte. Alla har hört hemska historier från andra.
Men vad väljer jag? Vad väljer du? Att forma mitt liv, att inta den attityd, som grundas på mina egna och andras misslyckanden? Eller så väljer jag att påminna mig om det goda mötet och göra om, fast ännu lite bättre. Och väljer att lägga goda berättelser på minnet, så att jag kan dela dem med andra och göra dem till sedelärande för mig själv.
Kyrkan är en gemenskap som går utanför andra jämförbara. Om allt annat bygger på meritokrati så bygger kyrkan på equal.
Hej strandsatta svenskar, skriver till exempel Svenska Kyrkan i London på sin webbplats, och bjuder in till bussträff idag.
Jag hoppas att mer än en skulle ta med sig hem till Sverige den attityd de själva hade i mötet med dem som tog emot i kyrkan där ute i världen. För med samma öppna inställning tror jag de i de allra flesta fall skulle bli lika väl mottagna här. För det goda mötet är ett ömsesidigt möte.
Att fråga om hjälp, att söka gemenskap, är att ta en risk. Att erbjuda sina tjänster, att säga ett välkommen är att ta risken att bli avvisad. Alla bär med sig erfarenheter av när det går snett i ett möte. Alla har hört hemska historier från andra.
Men vad väljer jag? Vad väljer du? Att forma mitt liv, att inta den attityd, som grundas på mina egna och andras misslyckanden? Eller så väljer jag att påminna mig om det goda mötet och göra om, fast ännu lite bättre. Och väljer att lägga goda berättelser på minnet, så att jag kan dela dem med andra och göra dem till sedelärande för mig själv.
20 april 2010
Smart val att låta pengarna arbeta
Läser i Svenska Kyrkans egen Kyrkans Tidning att pensionspengarna som förvaltas åt anställda i Svenska Kyrkan nu till en del ska få arbeta för en god sak: äldreboende.
Svenska Kyrkans församlingar är sällan fattiga och Svenska Kyrkan som trossamfund förvaltar stora ekonomiska värden. Pengar på bankkonto vet man inte vem som använder. Placeringar i värdepapper kan man styra mer. Att placera i fastigheter ger ett stort mått av inflytande och styrning.
Jag har haft förmånen att på ganska nära håll följa hur Svenska Kyrkan i Örebro gick från ord till handling för flera år sedan och bildade fastighetsbolaget BOAB som både erbjuder äldre och ungdomar juste boende. Drivande krafter bakom den konstruktionen var kyrkonämndens ordförande Timmy Leijen, förvaltningschefen Ingegärd Oad och kontraktsprosten Lars B Stenström.
Några enskilda exempel på när det gått mindre bra med kyrkliga bolag har fått oproportionellt stor uppmärksamhet och det har skadat en god sak. För många kyrkopolitiker och chefer har fegat ur och förhåller sig passiva. I rädslan för att göra fel.
Svenska Kyrkan har av tradition stora placeringar i jord och skog. Större andel borde placeras på ett proaktivt sätt i annat. Det skulle kunna handla om att gå in som ägare i friskolor, sjukvård och kultur.
Svenska Kyrkans församlingar är sällan fattiga och Svenska Kyrkan som trossamfund förvaltar stora ekonomiska värden. Pengar på bankkonto vet man inte vem som använder. Placeringar i värdepapper kan man styra mer. Att placera i fastigheter ger ett stort mått av inflytande och styrning.
Jag har haft förmånen att på ganska nära håll följa hur Svenska Kyrkan i Örebro gick från ord till handling för flera år sedan och bildade fastighetsbolaget BOAB som både erbjuder äldre och ungdomar juste boende. Drivande krafter bakom den konstruktionen var kyrkonämndens ordförande Timmy Leijen, förvaltningschefen Ingegärd Oad och kontraktsprosten Lars B Stenström.
Några enskilda exempel på när det gått mindre bra med kyrkliga bolag har fått oproportionellt stor uppmärksamhet och det har skadat en god sak. För många kyrkopolitiker och chefer har fegat ur och förhåller sig passiva. I rädslan för att göra fel.
Svenska Kyrkan har av tradition stora placeringar i jord och skog. Större andel borde placeras på ett proaktivt sätt i annat. Det skulle kunna handla om att gå in som ägare i friskolor, sjukvård och kultur.
Sju ord till en församling som verkligen vill kommunicera
Om ett par veckor samlar sig Svenska Kyrkan till nationella KOM-dagar i Sollentuna. Det är tradition att informatörer och andra som arbetar med kommunikation i församlingarna och andra delar av Svenska Kyrkan samlas en gång om året för att lära nytt och mer, för att dela erfarenheter och nätverka.
Efter att ha missat KOM-dagarna två år i rad hade jag anmälde jag mig före påsk som deltagare på KOM 2010. Som egenföretagare får man unna sig lite fortbildning då och då.
Tillägg 21 april: Jag blev uppmärksammad på att de länkar konferensledningen skickat mig tycks ha lagts i ett låst intranät. Men den här länken borde fungera så att hela målgruppen för dagarna och alla andra inresserade kan förse sig med information.
Lite överraskande blev jag kontaktad av arrangörerna i fredags. Det visade sig att konferensledningen levde i tron att jag var inbokad som en föreläsarna. Om det visste jag inget. Någonstans i processen hade kommunikationen klickat. Nu är det fixat, kommunikationen är upprättad och med det är jag inbokad och har skrivit några rader för att berätta om mitt bidrag till KOM-dagarna.
Jag ser fram emot att få vara med på KOM-dagarna, både som deltagare båda dagarna och bidra med mitt seminariepass. Till KOM-dagarna bär jag med mig berättelsen om Svenska Kyrkans satsning på kommunikation i Örebro förra året.
Den kommunicerande församlingen märks på sitt uttrycksfulla kroppsspråk.Sinnenas församling doftar gott. Vägarnas församling är en stigfinnare. Budbärarnas församling har många berättelser och många berättare. Mötenas församling utövar ett värdskap med seende ögon och varma händer.
Det rapporteras att fler än 160 människor redan anmält sig som deltagare i KOM-dagarna. Anmäl dig här
Hela programmet här.
Efter att ha missat KOM-dagarna två år i rad hade jag anmälde jag mig före påsk som deltagare på KOM 2010. Som egenföretagare får man unna sig lite fortbildning då och då.
Tillägg 21 april: Jag blev uppmärksammad på att de länkar konferensledningen skickat mig tycks ha lagts i ett låst intranät. Men den här länken borde fungera så att hela målgruppen för dagarna och alla andra inresserade kan förse sig med information.
Lite överraskande blev jag kontaktad av arrangörerna i fredags. Det visade sig att konferensledningen levde i tron att jag var inbokad som en föreläsarna. Om det visste jag inget. Någonstans i processen hade kommunikationen klickat. Nu är det fixat, kommunikationen är upprättad och med det är jag inbokad och har skrivit några rader för att berätta om mitt bidrag till KOM-dagarna.
Sju ord till en församling som verkligen vill kommunicera
2009 kraftsamlade nio församlingarnar i Örebro, för att under ett år öka medarbetarnas förståelse för kommunikation, inspirera till utvecklat mediebruket och göra försök med det nya. Projektet tog sin utgångspunkt i fyra perspektiv: Sinnenas, Vägarnas, Budbärarnas och Mötenas församling. Det här är berättelsen om vad som hände under året, hur de fyra perspektiven med olika metoder användes för att nå målen och om de sju ord som blev den framtidsinriktade rekommendationen till församlingarna
Jag ser fram emot att få vara med på KOM-dagarna, både som deltagare båda dagarna och bidra med mitt seminariepass. Till KOM-dagarna bär jag med mig berättelsen om Svenska Kyrkans satsning på kommunikation i Örebro förra året.
Den kommunicerande församlingen märks på sitt uttrycksfulla kroppsspråk.Sinnenas församling doftar gott. Vägarnas församling är en stigfinnare. Budbärarnas församling har många berättelser och många berättare. Mötenas församling utövar ett värdskap med seende ögon och varma händer.
Det rapporteras att fler än 160 människor redan anmält sig som deltagare i KOM-dagarna. Anmäl dig här
Hela programmet här.
Nyskrivet om trons språk och rum för tro på Livet.nu
Församlingen jag är medlem i heter Uppsala Domkyrkoförsamling. Vi delar webbplats med en av våra grannförsamlingar, Helga Trefaldighets församling. Vi delar församlingstidning också. Båda heter Livet.
Det hör till en av mina uppgifter som volontär i församlingen att med jämna mellanrum medverka på webben med någon slags ledare. Idag var det dags. Så här skrev jag:
Det hör till en av mina uppgifter som volontär i församlingen att med jämna mellanrum medverka på webben med någon slags ledare. Idag var det dags. Så här skrev jag:
Rätten till trons språk och rum för tro
”Till sitt väsen är språket ett teckensystem, med vars hjälp vi människor meddelar oss med varandra.”
Med de orden inleds det klassiska svenska standardverket framför andra i språkriktighet, Erik Wellanders Riktig svenska.
I sin första upplaga kom boken ut för mer än 70 år sedan. Mitt exemplar är en senare upplaga med tryckåret 1973. Författaren beskrev själv de dryga 30 åren däremellan som "en händelserik tid, som genomgripande har förändrat vår värld, vår världsbild och vårt språk".
Tiden går och min snart 40 år gamla bok innehåller ett och annat som får betraktas som daterat och inte längre så riktigt. Inte ens Wellanders språkdefinition är odiskutabel. Men för min del tycker jag att den duger. Och Erik Wellanders ärende är inte omodernt: att ge en handledning i det svenska språket i samklang med nusvenskan.
Ett motsvarande ärende har vi som kristna: att vårda trons språk som ett teckensystem, med vars hjälp vi meddelar oss med varandra, och göra det i ett samspel med nutidens språk. Vilken status har en kristen språkvård idag? Finns det en kännedom, en känsla, en kunskap och en kärlek i de döptas gemenskap till ett kristet ordbruk? Hur är det med stororden? Och småorden med för den delen?
Du ser det du lärt dig att se. Därför räcker det inte med att dina ögon fungerar och har alla sina kopplingar till hjärnans sinnesceller i behåll. Du urskiljer de ljud du lärt dig att höra. Med förståelsen, förmågan att tolka och kunskapen växer du som människa, reser dig på två ben, rätar på ryggen och ser längre.
Dopet ingår i ett heligt teckensystem där bara vanligt vatten plus tre ord ger en människa del i en gemenskap som också är en språkgemenskap. Undervisningen om det språket kan komma före eller efter den enskilda människans dop. Ordningen är inte alls viktig, men att det döpte får tillgång till sitt språk och får rätt att bruka det är helt nödvändigt. Den kristna tron är aldrig kyrklös och aldrig ordlös. Den har sitt hem för de troendes gemenskap och sitt språk med vilket de döpta kommunicerar med varandra.
Påsktiden från Uppståndelsens första söndag till pingstdagen, Kyrkans födelsedag är en påminnelse om det lärande som ger växt: att ta emot Ordet, tugga på det, göra det till ett med sig själv. På den första pingstdagen blev lärjungarna så till den milda grad inspirerade att det såg ut som de hade eld i håret. Och alla förstod vad de se, var och en på sitt språk.
Hur var det möjligt? Jo, de hade gått i dopet språkundervisning, hand i hand med Jesus den Uppståndne i 40 dagar non-stop. Han hade lärt dem att se och höra, vilket gjorde att de kunde ta emot inspirationen – den Heliga Anden.
19 april 2010
Möte över samfundsgränserna om nya medier
I lördags var jag inbjuden att medverka på en heldag om nya medier för folk från olika församlingar runt om i landet. Samlingsplatsen var Elimkyrkan i Stockholm, där den bloggande Stefan Svärd är en en av pastorerna. Han var också en av de medverkande.
Våra seminarier varvades med nätverkande och erfarenhetsutbyte mellan deltagarna - en härligt blandad skara.
Det twittrades med hashtaggen #helakyrkan och arrangören Nils Bryntesson hade förberett för direktsändning med Bambuser. Inspelningarna kan avnjutas i efterhand. Mitt bidrag till lördagen i Stockholm Hela Kyrkans Hemsida finns bland det som nu är publicerat.
Själv ska jag titta på Maria Hägglöf som talade om sociala medier och Stefan Gelfgren som kopplade samtida mediebruk i kyrkorna till deras historia -som också är en historia om mediebruk.
Tillägg 24 april: En grupp på Facebook om Hela Kyrkans Hemsida.
.
Våra seminarier varvades med nätverkande och erfarenhetsutbyte mellan deltagarna - en härligt blandad skara.
Det twittrades med hashtaggen #helakyrkan och arrangören Nils Bryntesson hade förberett för direktsändning med Bambuser. Inspelningarna kan avnjutas i efterhand. Mitt bidrag till lördagen i Stockholm Hela Kyrkans Hemsida finns bland det som nu är publicerat.
Själv ska jag titta på Maria Hägglöf som talade om sociala medier och Stefan Gelfgren som kopplade samtida mediebruk i kyrkorna till deras historia -som också är en historia om mediebruk.
Tillägg 24 april: En grupp på Facebook om Hela Kyrkans Hemsida.
.
15 april 2010
Det är si och så med öppenheten i Svenska Kyrkan. Exemplen oroar.
Svenska Kyrkans Tidning presenterar idag en stor granskning av öppenheten i 100 svenska ideella föreningar. Två av tre vill inte lämna ut styrelseprotokoll. De rikaste föreningarna är de minst öppna. Tidningen jämför de granskade föreningarna med Svenska Kyrkan. På ledarplats slår tidningen fast att Svenska Kyrkan är riktkarl för alla andra.
Men det är si och så med öppenheten i Svenska Kyrkan. De bästa exemplen på öppenhet finner man med största säkerhet i Svenska Kyrkans församlingar. Det är i det lokala som människor kommer varandra som närmast. Där har kyrkorådets ledamöter ansikten och rådets ledamöter firar gudstjänst på söndagen med alla de andra aktiva medlemmarna. När nu Svenska Kyrkan är en så stor organisation med så många och olika församlingar är det förstås även i de lokala sammanhangen de riktigt allvarliga avarterna står att finna.
Det som oroar är att det finns en strukturell utveckling i Svenska Kyrkan som inte öppnar upp, utan snarare sluter till. Nya sätt att kommunicera, inte så dyra som de gamla, används inte i den utsträckning som är möjligt och önskvärt för en större öppenhet. Tvärtom, så blir det för ofta både krångligare och tråkigare. Lust och engagemang mals ned av manualer och reglementen.
Ett exempel är att den samlade mediebevakningen om Svenska Kyrkan för ett par månader sedan flyttades från den webbplats där den var tillgänglig för varje intresserad och låstes in i ett intranät till vilket bara de med tilldelat användarnamn och lösenord har tillträde. På en rak fråga om motivet för försämringen får man veta att det inte är intressant för Svenska Kyrkans medlemmar eller andra att läsa om vad massmedier skriver om Svenska Kyrkan. På samma sätt ska nu hela avdelningar på samma sajt tas bort.
Många hundra församlingar har sedan flera år egna webbplatser. Men få publicerar information om församlingsstyrelsernas arbete. Visst finns det information som inte vid varje tillfälle kan vara helt offentligt, därför att det skulle skada en enskild person eller störa en affärsuppgörelse. All information som en församling, ett stift eller en annan del av Svenska Kyrkan har tillgång till förfogar man inte fritt över, eftersom det finns en eller flera andra parter inblandade. Men det här slaget av information är undantag. Nästan allt kan göras tillgängligt för alla medlemmar. Och för människor som inte är medlemmar men ändå är intresserade.
Svenska Kyrkans Tidning berättar om föreningen Swerok som publicerar alla sina protokoll på nätet. Protokoll som också sammanfattas i mer lättlästa versioner.
Svenska Kyrkans intranät är under utbyggnad. Det besked som lämnas är att många webbsidor på den öppna webbplatsen ska släckas ned och att innehållet ska placeras på intranätets låsta sidor, där det inte längre blir varken tillgängligt eller sökbart. Det är en allvarlig inskränkning. Bakom den ligger en felaktig syn på kommunikation och organisation som inte stämmer med Svenska Kyrkans tro och den människosyn i evangelisk-luthersk anda som kyrkan förvaltar.
När nu det intranät som skapats av det nationella kyrkokansliet i Uppsala också ska bli stiftens och församlingarnas intranät, då är risken stor att stiften och församlingarna utan att reflektera anammar den rikskyrkliga doktrinen. Men församlingar och stift bör hävda sin rätt att välja fritt hur de använder tekniken. Och de kan därför välja en annan väg, en öppen lösning som involverar medlemmarna.
Den bristande öppenheten i Svenska Kyrkan kommer också till uttryck i att det läggs ned stor kraft på att saker ska utföras på ett visst sätt, enligt bestämda mallar. Något som drabbar innehållet. För det viktiga är förstås vad man gör och vilka motiv man har. Den bristande öppenheten förstärker också en förödande uppdelning i å ena sidan anställda och förtroendevalda och å andra sidan resten - den stora skaran som är den egentliga gemenskapen av döpta och därmed utgör församlingen. Särskilda register med de som har lön eller arvode ger rätt till det som andra stängs ute ifrån. Det kan inte vara rätt väg. Bara för att tekniken finns för att låsa, behöver den inte användas. Några ska inte tala om för de många vad dessa borde nöja sig med och och undanhålla det som "inte är intressant" för er.
Om några veckor är det Pingst och då firas Kyrkans födelsedag. Evangelierna berättar på olika sätt och ändå samstämt om hur Jesus kallar människor att bygga hans kyrka. Han är själv är den med öppna, genomlysta, transparenta människa som gått i ett par sandaler. Han dolde inget och därför hade inte ens döden makt över honom.
Svenska Kyrkans Tidning intervjuar IOGT-NTO:s förbundsordförande Anna Carlstedt, som säger att det är olyckligt när en ideell organisation försöker kopiera en företagskultur. Den frestelsen har delar av Svenska Kyrkan redan fallit för. Kommunalkyrka och statskyrka har i vissa delar ersatts av ett aktiebolags- och ett myndighetstänkande.
Det var länge sedan kostnader för kopieringspapper, kuvert och frimärken kunde påstås vara (och i några fattiga församlingar faktum var) hindret för att dela information tidigt och ofta med många. Digitaliseringen har sänkt kostnaderna till nära noll.
Det är länge sedan medborgare och medlemmar kunde betraktas som mindre vetande och därför från de mer vetande skulle ta emot vad som serverades efter att ha lagts till rätta. En ny verklighet där människor är kapabla, förväntar sig delaktighet och har mycket att bidra med måste få förändra livet i Svenska Kyrkan. Jag tänker dels på den kyrkliga demokratin och beslutsprocesserna. Dels tänker jag på vikten att bryta det producent-konsumentmönster som så lätt får styra de kyrkoanställda, deras självbild och deras handlingar.
Tillägg 10:49 Läs Carina Etander Rimborg på POSK-bloggen. Hon fyller på och länkar till egna tidigare inlägg på samma tema som jag tar upp idag.
Läs även andra bloggares åsikter om ideellt arbete, demokrati, kommunikation, nya medier, svenska kyrkan, kyrkan, organisation, medlemskap, församlingar, stift, kyrkans tidning
Men det är si och så med öppenheten i Svenska Kyrkan. De bästa exemplen på öppenhet finner man med största säkerhet i Svenska Kyrkans församlingar. Det är i det lokala som människor kommer varandra som närmast. Där har kyrkorådets ledamöter ansikten och rådets ledamöter firar gudstjänst på söndagen med alla de andra aktiva medlemmarna. När nu Svenska Kyrkan är en så stor organisation med så många och olika församlingar är det förstås även i de lokala sammanhangen de riktigt allvarliga avarterna står att finna.
Det som oroar är att det finns en strukturell utveckling i Svenska Kyrkan som inte öppnar upp, utan snarare sluter till. Nya sätt att kommunicera, inte så dyra som de gamla, används inte i den utsträckning som är möjligt och önskvärt för en större öppenhet. Tvärtom, så blir det för ofta både krångligare och tråkigare. Lust och engagemang mals ned av manualer och reglementen.
Ett exempel är att den samlade mediebevakningen om Svenska Kyrkan för ett par månader sedan flyttades från den webbplats där den var tillgänglig för varje intresserad och låstes in i ett intranät till vilket bara de med tilldelat användarnamn och lösenord har tillträde. På en rak fråga om motivet för försämringen får man veta att det inte är intressant för Svenska Kyrkans medlemmar eller andra att läsa om vad massmedier skriver om Svenska Kyrkan. På samma sätt ska nu hela avdelningar på samma sajt tas bort.
Många hundra församlingar har sedan flera år egna webbplatser. Men få publicerar information om församlingsstyrelsernas arbete. Visst finns det information som inte vid varje tillfälle kan vara helt offentligt, därför att det skulle skada en enskild person eller störa en affärsuppgörelse. All information som en församling, ett stift eller en annan del av Svenska Kyrkan har tillgång till förfogar man inte fritt över, eftersom det finns en eller flera andra parter inblandade. Men det här slaget av information är undantag. Nästan allt kan göras tillgängligt för alla medlemmar. Och för människor som inte är medlemmar men ändå är intresserade.
Svenska Kyrkans Tidning berättar om föreningen Swerok som publicerar alla sina protokoll på nätet. Protokoll som också sammanfattas i mer lättlästa versioner.
Svenska Kyrkans intranät är under utbyggnad. Det besked som lämnas är att många webbsidor på den öppna webbplatsen ska släckas ned och att innehållet ska placeras på intranätets låsta sidor, där det inte längre blir varken tillgängligt eller sökbart. Det är en allvarlig inskränkning. Bakom den ligger en felaktig syn på kommunikation och organisation som inte stämmer med Svenska Kyrkans tro och den människosyn i evangelisk-luthersk anda som kyrkan förvaltar.
När nu det intranät som skapats av det nationella kyrkokansliet i Uppsala också ska bli stiftens och församlingarnas intranät, då är risken stor att stiften och församlingarna utan att reflektera anammar den rikskyrkliga doktrinen. Men församlingar och stift bör hävda sin rätt att välja fritt hur de använder tekniken. Och de kan därför välja en annan väg, en öppen lösning som involverar medlemmarna.
Den bristande öppenheten i Svenska Kyrkan kommer också till uttryck i att det läggs ned stor kraft på att saker ska utföras på ett visst sätt, enligt bestämda mallar. Något som drabbar innehållet. För det viktiga är förstås vad man gör och vilka motiv man har. Den bristande öppenheten förstärker också en förödande uppdelning i å ena sidan anställda och förtroendevalda och å andra sidan resten - den stora skaran som är den egentliga gemenskapen av döpta och därmed utgör församlingen. Särskilda register med de som har lön eller arvode ger rätt till det som andra stängs ute ifrån. Det kan inte vara rätt väg. Bara för att tekniken finns för att låsa, behöver den inte användas. Några ska inte tala om för de många vad dessa borde nöja sig med och och undanhålla det som "inte är intressant" för er.
Om några veckor är det Pingst och då firas Kyrkans födelsedag. Evangelierna berättar på olika sätt och ändå samstämt om hur Jesus kallar människor att bygga hans kyrka. Han är själv är den med öppna, genomlysta, transparenta människa som gått i ett par sandaler. Han dolde inget och därför hade inte ens döden makt över honom.
Svenska Kyrkans Tidning intervjuar IOGT-NTO:s förbundsordförande Anna Carlstedt, som säger att det är olyckligt när en ideell organisation försöker kopiera en företagskultur. Den frestelsen har delar av Svenska Kyrkan redan fallit för. Kommunalkyrka och statskyrka har i vissa delar ersatts av ett aktiebolags- och ett myndighetstänkande.
Det var länge sedan kostnader för kopieringspapper, kuvert och frimärken kunde påstås vara (och i några fattiga församlingar faktum var) hindret för att dela information tidigt och ofta med många. Digitaliseringen har sänkt kostnaderna till nära noll.
Det är länge sedan medborgare och medlemmar kunde betraktas som mindre vetande och därför från de mer vetande skulle ta emot vad som serverades efter att ha lagts till rätta. En ny verklighet där människor är kapabla, förväntar sig delaktighet och har mycket att bidra med måste få förändra livet i Svenska Kyrkan. Jag tänker dels på den kyrkliga demokratin och beslutsprocesserna. Dels tänker jag på vikten att bryta det producent-konsumentmönster som så lätt får styra de kyrkoanställda, deras självbild och deras handlingar.
Tillägg 10:49 Läs Carina Etander Rimborg på POSK-bloggen. Hon fyller på och länkar till egna tidigare inlägg på samma tema som jag tar upp idag.
Läs även andra bloggares åsikter om ideellt arbete, demokrati, kommunikation, nya medier, svenska kyrkan, kyrkan, organisation, medlemskap, församlingar, stift, kyrkans tidning
12 april 2010
Lika som bär: Kyrkoordnaren och veterninären
Veterinärförbundets Johan Beck-Friis och kyrkoordnaren Per Westberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)