Svenska Kyrkans egen veckotidning heter Kyrkans Tidning. Förra veckan belönades en av tidningens journalister, David Qviström med Guldspaden för att han tagit reda på att rikskyrkan varit med och betalat en del av kostnaderna för ett teveprogram i SVT.
Det kan säkert vara så att David Qviström fått lägga manken till för att få fram underlag för sin berättelse. Det var ju knappast så att förra medarbetaren på tidningen Ingrid Andersson i sin egenskap av informationschef i kyrkokansliet på Sysslomansgatan i Uppsala ringde upp David och talade om hur det låg till.
Två andra journalister på samma tidning var också nominerade till Grävande Journalisters tävling. Tina Augustsson och Lennart Lundberg hade tagit reda på hur många kyrkoherdar i Svenska Kyrkan som fått rejält betalt för att sluta sina tjänster.
Lennart Lundberg får skriva Kyrkans Tidnings huvudartikel denna vecka. Ämnet är omorganisation inom Svenska Kyrkan. Lennart Lundbergs artikel är rätt känslosam. Dramaturgin är den klassiska stor-liten. Men det finns inget i artikeln som kan kallas grävande.
Kyrkans Tidning vet bättre och borde skriva med tanke på att nästan alla läsare vet bättre. De vet hur det förhåller sig mellan pastorat och församlingar. Kyrkans Tidnings läsare är värda mer respekt. De flesta av dem känner genom sitt arbete i en församling som anställd eller förtroendeval livet i Svenska Kyrkan mycket väl från insidan.
Kyrkans Tidning tar en risk genom att förenkla så viktiga frågor som församlingsorganisation till i huvudsak en fråga om gränsdragningar på en karta. I Uppsala stift nämner artikeln två orter, Gävle och Uppsala. Inte i något fall är det andra än församlingarnas egna medarbetare - anställda och förtroendevalda - som tagit initiativ till att pröva alternativ till status quo.
Kyrkans Tidnings chefredaktör använder sin ledare för att driva tesen att omorganisation av församlingar i Svenska kyrkan ska föregås av medlemsomröstningar vid kyrkovalen vart fjärde år. Eller ska det han skriver tolkas som att han önskar att enfrågepartier registrerar sig för att ställa upp i de inomkyrkliga valen?
Att gräva lite här och där är att göra det enkelt för sig. Det är som att leta efter en tappad plånbok under gatlyktan även om den ligger borta i skuggorna. Men i lampans sken blir man ju själv mer synlig.
När Kyrkans Tidning inte ger plats för de berättelser om framgång och motgång i det angelägna arbetet att bygga kyrka för framtiden, då behövs alternativ. Församlingarna i Svenska Kyrkan behöver mer av kommunikation och kontakt mellan sig sidledes. Stiften som regionala organisationer har ansvaret att främja sådana laterala förbindelser. Rikskyrkan kan också underlätta för församlingarnas kontakt med varandra.
Det är möjligt att andra tidningar inom Svenska Kyrkan, som 24Tretton och FÖR får ta på sig ett större ansvar, öka sin upplaga och utgivningsfrekvens.
Stiften skulle kunna använda sina webbplatser mer strategiskt och göra det enkelt för församlingarna att ladda upp dokument som man vill dela med andra, med forum för dialog och gärna även med podradio och pod-tv från konferenser och andra mötesplatser.
Andra bloggar om: svenska kyrkan, organisation, församling, stift, kyrkans tidning,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar