12 januari 2010

Svenska Kyrkans Tidnings nye chefredaktör bekräftar mediebilden

Intervjuad av tidningen Dagen bekräftar Svenska Kyrkans Tidnings vd och chefredaktör att han sätter pappertidningen framför andra kanaler till tidningens mottagare. Han beskriver pappret i brevlådan som suveränt, alltså oberoende av andra medier. Han står också för sin kritiska inställning till den kristna tron. Och han går sällan i kyrkan efter som han inte får ut något av det.
- Jag har aldrig varit oreflekterat troende och när man går från en gudstjänst och upplever att predikan inte gett något nytt känns det som en begränsning. Jag har tyckt mig möta den utvecklande analysen och argumentationen på andra platser. Trist, men så är det.
Såsom den nye publishern Anders Ahlberg svarar i intervjun ges intrycket att han inte själv kommer att hålla i pennan på Svenska Kyrkans Tidnings ledarsida. Frågan är vilken lösning han kommer att välja. Kommer ledarskribenten, eller blir det en grupp skribenter, från kretsen av kyrkofrämmande kändistyckare eller kommer det att bli människor med god förankring i Svenska Kyrkan som utan frustrationer kan tala klarspråk om om både kyrka, samhälle och värld? De senare kanske till att börja med inte är de mest bekanta inom andra medier, men är förstås de personer som i längden kommer visa sig ha något med substans att tala om och bli de kyrkans röster man lyssnar till med respekt och intresse.

Jag skulle helst se att det blev en grupp om tre eller fyra ledarskribenter som tog hand om Svenska Kyrkans Tidnings ledarsida. Ingen av dem bör vara vigd till präst eller diakon. Vigningstjänsten står i en särskild relation till biskopen och domkapitlet där prästen eller diakonen är anställd eller är bosatt. Namnen kan med fördel sökas inom Svenska Kyrkans Unga, bland lärarna på Svenska Kyrkans folkhögskolor, bland de partipolitiskt obundna förtroendevalda och bland de aktiva kyrkomedlemmarna som arbetar med diakoni och internationella frågor. Minst en bör jobba i en församling och någon borde vara en ideell medarbetare.

De partipolitiskt uppbunda förtroendevalda år trots sitt kyrkliga engagemang och sina positioner diskvalificerade för ett uppdrag hos Svenska Kyrkans Tidning. De står helt enkelt inte fria att opponera mot felaktiga beslut och missförhållande i staten, i landstingen och kommunerna. Att öppna ledarsidan för dem med vigningstjänst är att ytterligare förstärka bilden av en prästkyrka där lekfolket inte räknas som fullvärdiga.

Synen att papperstidningen skulle vara en suverän, oberoende kanal till läsarna är förstås ett smalt perspektiv som saknar verklighetsförankring. Och det fördunklar vad som är Svenska Kyrkans Tidnings egentliga mission. Tidningen har en historia och en förhistoria som den nye vd:n och chefredaktören bör studera noga. Och många av de som var med att stifta tidningen finns i livet och står säkert till tjänst för samtal och kommer att dela med sig av visionerna.

Svenska Kyrkans Tidnings existensberättigande har med dess ärende att göra. Handlar om att ha något angeläget att berätta och om att bygga och utveckla relationer mellan läsarna och de som gör tidningen. Den visionen kan förverkligas med en helhetsyn och ett kommunikativt tänkande som öppnar för ett mediebruk som präglas av mångfald och som räknar med läsaren som en aktör. Och viktigast av allt: att arbetet i alla delar grundar sig i den kristna tron, bekännelsen och läran.

Så står inte Svenska Kyrkans Tidning som en torsdagspappersprodukt längre ensam och oberoende, utan blir en del i en väv, blir en tidning som umgås och relaterar till andra tidningar inom Berling Media  Berling Press och andra tidningar som görs av Svenska Kyrkan. Och som blir ett namn som möter respekt och intresse också på nätet, i den digitala radion och i rörliga bilder.

10-talet kan bli ett händelserikt mediedecennium för Svenska Kyrkan om goda krafter samverkar. Just nu händer det mest intressanta lokalt i Svenska Kyrkan, i församlingarna och kanske i radarskugga för det rikskyrkliga. Här görs församlingstidningar på ett nytt sätt, här ifrågasätts de invända men omoderna sätten att kommunicera, här prövas nya sätt att berätta om församlingslivet och här tas de nya digitala medierna i bruk med nyfikenhet och engagemang. Det bloggas och twittras, det anordnas berättaraftnar, man lär och uppmuntrar varandra till ett gott värdskap, omprövar predikans innehåll och form, brottas med språket, med de kyrkliga symbolerna, den kristna konstens uttryck och mycket mer.

Svenska Kyrkans Tidning och magasinet Amos under Anders Ahlbergs ledning skulle kunna spela en roll i den utveckling som redan slagit rot i många församlingar. Det krävs inte så mycket: några mejlfrågor "får vi komma och se vad ni håller på med?", några tågbiljetter, ett glatt humör och en allvarlig vilja att bidra till att bygga vidare på en del av Kristi Kyrka som vår svenska evangelisk-lutherska kyrka ändå är.

4 kommentarer:

Leif Ekstedt sa...

De nye chefredaktören talar ju klarspråk.
Papperstidningen är en del av kulturen -. Han triggar kanske några produktutvecklare med sin syn på Gudstjänstlivet. För upplevelsen att deltaga i Söndagsgudstjänsten är inte alltid en höjdare. Vi vill ju bredda underlaget. Av medlemsantalet röstar 10% - hur många deltar i Gudstjänsterna.? Nu skall jag deltaga i församlingens sopplunch.
Har viskat i prästerliga öron, att det inte skulle vara fel med en enkel bordsbön? Men det kanske är för påträngande?

Anders sa...

Intressant analys av ledarskrivande och debatt. Jag ska i det här läget bara säga att jag strävar efter en livlig debatt i de tidningar och sajter jag leder. Där tänker vi lika.
Några ord om vad jag menar med "suveränt". Jag använde det talspråkligt och synonymt med "utomordentligt". Samspel mellan olika medieformer är i dag såväl nödvändigt som en stor tillgång.
Att tidningar och tidskrifter på papper fortfarande är en ledande medieform är odiskutabelt - i synnerhet ekonomiskt.

Emma Hansen Dahlqvist sa...

Martin, din penna är vass men säker.

Jag upplever (alldeles för) ofta att artiklarna i Kyrkans tidning inte är skrivna för dem som får tidningen hem i brevlådan. Det känns snarare som om de är skrivna med en förhoppning om att få genomslag i andra sammanhang.

Nuförtiden läser jag i större utsträckning nyheter om Svenska kyrkan på Dagens hemsida än i Kyrkans tidning. Den utvecklade analysen och argumentationen möter jag på andra platser, som sagt...

Sofia sa...

Varför får inte texterna vara frusterade? Vill du utveckla det?