22 december 2007

22 december Brygubbens Adventskalender

Igår blev den brittiske premiärministern blir romersk katolik. Han har kommit ut ur garderoben som The Guardian uttrycker det. Den allkristna dagstidningen Dagen skriver på webben om samma händelse.

I senaste numret av tidningen Fokus är religion och troende människor huvudtema. Ett urval kyrkoledare i Sverige berättar om den väg de valt. Det behövs fler och inte färre människor som är öppna med sin tro. Med fler ökar också variationen och då det blir uppenbart för fler hur poänglöst det är med en förenklad och ofta obildad troskritiken är.

Att vara ateist är en livshållning som ska respekteras och tas på allvar. Människor som resonerat sig fram till den personliga övertygelsen att det inte finns en Gud inte sällan intressanta. Men de som kallar sig ateister och även gör anspråk på att vara humanister, samtidigt som de uttrycker sig nedsättande om troende människor och använder en agressiv arguementationsteknik, de blir lätt tråkiga och sorgliga på något vis. Som tur är det olika slags människor som beskriver sig själva som gudsförnekare. Också glada och nyfikna, som är öppna för nya intryck.

Imorgon, fjärde söndgen i advent, är Gudsmodern Maria temat i många kristna församlingars gudstjänst världen över. Vi var några stycken som gjorde julgodis tillsammans i veckan som gick. Knäck och kola blev det. Några marsipantomtar och ett par burkar pepparkakor med.

Under kokandet, kavlandet och knådandet kom Maria på tal: Tänk om hon hade sagt nej till ängeln som kom för att berätta om att hon var utvald? Eller tänk om hon i sin gudstförnekelse inte ens fått sin på ängeln. Hur hade det blivit då med allt? Det är väl inte uteslutet att Guds ängel vandrat genom tider och länder länge och väl för att hitta en ung kvinna som Maria, innan hon bara stod där en dag och sa sitt ja.

Inte är det fel att ta en fajt för det som är rätt och riktigt. Och visst ska man vara beredd att kunna argumentera för sin tro. Men inte måste allvar och intellektuell hederlighet utesluta ett gott humör och ett stort mått av prestigelöshet. Eller?

Det är ett gott tecken om den som kallar sig kristen också är en människa som inte drar sig för ett leende och kan kosta på sig att skratta, även åt sig själv. Varför är det så många i min egen kyrka - Svenska Kyrkan - som verkar fått sin chefspostion på meriter som mer verkar handla om att de har lätt att hetsa upp sig, är bra på att formulera sig nedvärderande om meningsmotståndare och ser ut att äta citroner till frukost? Jag villl tro att de inte är sådana innerst inne, utan bara tror att det är sådan man måste vara för att komma upp sig.

Mera Gladkyrka om jag får be. Inte för att jag själv är världens muntraste och med mest självdistans alltid, utan kanske just därför. Jag och många med mig - som det heter i en riktig insändare - behöver en kyrka som inte är som vi, utan som är bättre: gladare, mer klartänkt, mer omtänksam och mer förlåtande.

Se det var väl en önskelista!

1 kommentar:

Anonym sa...

Gladkyrka är bra, och man bör verkligen FIRA gudstjänst i glädje, men var gör man det?