Brygubben kommer från Finland

Svenska Kyrkans Informationsavdelning låter ett företag samla in länkar till artiklar på nätet om just Svenska Kyrkan. Det företaget letar på tidningarnas webbsidor och i ett litet urval av bloggar. Till den utvalda skaran hör inte jag och inte heller Lars B Stenström, kyrkoherde i Örebro, men någon av sina fyra bloggar.

Men finlandssvenska tidningen Kyrkpressen följer både hans och och min blogg. Och Kyrkpressen i sin tur följs av företaget som informationsavdelningen i Kyrkans Hus anlitar. Så den vägen kommer våra blogginlägg med i listningen på Svenska Kyrkans intranät. För det är bara de som har behörighet att logga in på intranätet som får se vad som skrivs om Svenska Kyrkan på nätet numera. Fram till i slutet på förra året var det mycket mer transparent. Då visades informationen på den öppna gemensamma webbplatsen för Svenska Kyrkan.

Bloggar som hör till de utvalda är bloggen för Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan, prästerna Dag Sandahls och Karin Långströms bloggar.

Så här görs urvalet. Saxat från Svenska Kyrkans Intranät

Urvalet baserar sig på ett antal agenter/kategorier som utifrån sökord skannar av artiklar och bloggar på internet.

Kategorierna kan och kommer att ändras men de nu aktuella är:

Svenska kyrkan

Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete

Globala bloggar

Kyrkoval

Vigsel och äktenskap

Ärkebiskopen

Församlingsnyheter

Countdown to Copenhagen

Eftersom länkarna publiceras automatiskt kan mindre relevanta artiklar bli publicerade. Samma artikel kan ibland även bli publicerad flera gånger. Vi hoppas att ni har överseende med detta och uppskattar att löpande få en överblick över det som skrivs om Svenska kyrkan i riks-, lokal-, internationell press samt delar av den svenska bloggosvären.

Men visst heter det väl bloggosfären? Svära ska man ju inte göra i kyrkan.

Fredagsläsning om hur det hänger ihop: Jobb och samtal med Gud

Allkristna tidningen Dagens ledare handlar idag om bön och arbete. Chefredaktören Elisabeth Sandlund kommenterar Dagens Nyheters kultursida, där annonser om bön från Svenska Kyrkan Stockholms stift kallats för rapakalja. Elisabeth Sandlund skriver:

Den som jobbar diakonalt, i sin profession eller som frivillig, är ingen vanlig socialarbetare, som har till uppgift att tillfredsställa klientens grundläggande materiella behov. Han eller hon har dessutom helt andra resurser att erbjuda, möjligheter till en varaktig förbättring av tillvaron, chansen till upprättelse och till ett liv som fullvärdig samhällsmedborgare. Men då krävs det att insatserna är grundade i bön. Det handlar inte om att knäppa händerna som hastigast vid ett enstaka pliktskyldigt tillfälle. Bönen måste få fungera som en kontinuerligt flödande kraftkälla, som ger mod, ork, tröst och inspiration till nya insatser. 

Jo, så är det. Jag instämmer. Eller Amen, skulle man också kunna säga.

Längs vägen till vuxen tro blir två gardellböcker knaper matsäck

Jag läser Svenska Kyrkans Tidning till frukost. På debattsidan har min vän Bertil Murray skrivit. Han undrar om någon mer än han är upprörd över att det på den gemensamma webbplatsen för Svenska Kyrkan bara finns två boktips för vuxna som vill bli kristna eller lära mer om den tro de är döpta till. Två böcker av en och samma författare.

Jag känner efter, men nej jag blir inte upprörd. Lite sorgsen, det blir den känsla jag uppamma. Så fyller jag på temuggen, värmer händerna och tänker att det är tur att det finns så många människor i så många församlingar som möter längtande, sökande människor som vill lära känna Jesus. Och där i mötet är det många fler och matigare böcker som cirkulerar.

Så vänder jag blad i Svenska Kyrkans Tidning och där under vinjetten Kultur & Teologi får jag veta att SVT nästa vecka börjar sända en serie, åtta halvtimmar, med artisten och författaren Jonas Gardell som programledare  Fast det visste jag redan att det skulle bli folkuppfostring som en present från SVT i fastetid och påsk.

Lite längre fram i samma tidning recenserar en annan vän, prästen Mikael Mogren filmen Agora. Den handlar om kristna som mördar en kvinnlig vetenskapare i det antika Alexandria. Mogren konstaterar att filmen är ännu ett exempel på tidsandan, där vi kristna framställs som en obildad skränande hopp. Dramaturgin på filmduken och i tv-rutan blir förstås mer svart-vit än den vardagliga verkligheten. Samtidigt är filmer och tv-serier uttryck för opinionsbildarnas värderingar och teser.

Svenska Kyrkans Tidning låser in stora delar av artiklarna på nätet. Det krävs konto för att läsa om Gardell och recensionen av Mogren. Det märker du som klickat på de närmast två föregående länkarna.

Tillbaka till böckerna att stoppa i ryggsäcken för en vuxen trosvandring. Låt mig påbörja en blandad lista, som jag hoppas att du som läser den här bloggposten vill fylla på. Gör det gärna i kommentarfältet.

Anteckningar efter en frontalkrock med Gud, Maria Küchen, Cordia 2006
Steg på vägen - en katekes för vår tid, Verbum 2007
Frälsarkransen (originalet i 4:e upplagan) Martin Lönnebo, Verbum 2010
Drabbad av det oväntade, Elisabeth Sandlund, Cordia
Jesus - motspänstig medmänniska, Dag Sandahl, Verbum
Tecken och verklighet • Samtal om Gud • Ecce Homo, KG Hammar, Arcus 2006

Livet i Svenska Kyrkan levs i de många församlingarna. Det är både risk och chans. Ett valår som 2010 tar partierna med sig bokbord ut i offentligheten. Församlingar skulle kunna göra något liknande. I alla fall fräscha upp bokborden i kyrkorna: Småskrifter till en billig peng och de lite tjockare volymerna som blädderex med tydliga vägvisare till de sajter på nätet där böckerna kan köpas. Ja, före det en vägbeskrivning till den kristna bokhandeln om den finns inom rimligt avstånd, som hemma hos mig i Uppsala. Här finns Gospelhörnan.  

PS. Hurra för Bertil som fyller 60 år idag 25 februari.
 

 

May Wikström 41 tar över Kyrkpressen: - Familjen är större

Den svensktalande delen av Evangelisk Lutherska Kyrkan i Finland har sin egen veckotidning, Kyrkpressen. Idag presenteras tidningens nya chefredaktör, May Wikström, 41 år.

Hon är journalist och har arbetat för ett bolag som sänder kristna teveprogram över Mellanöstern. Åren utomlands har gett henne teologiska insikter om kristenheten i Finland och världen:

- Familjen är större, säger hon till Kyrkpressen. Så vi måste kunna tänka både internationellt och när det gälller meningsskiljaktigheter i Borgå stift

Kyrkpressen har funnits i fyrtio år, har en upplaga på 110.000 ex och är med det största tidningen i Svenskfinland. Stig Kankkonen, som varit chefredaktör sedan år 2001, avgår med pension i sommar. Chefredaktörsbytet innebär alltså en tydlig generationsväxling. Tidningsstyrelsen har sökt en person med gedigen journalistisk erfarenhet, personlig förankring i kyrkligt liv och god kännedom om Borgå stift. Nu har man tdligen funnit sin kvinna. 


Lågkonjunkturen har inte drabbat Kyrkpressen som andra finska tidningar och tidskrifter.  Och det beror på att nästan alla församlingar i Borgå stift prenumererar på tidningen åt sina medlemmar. I en del församlingar tar man upp en frivillig prenumerationsavgift.


Svenska Kyrkans Tidning har en lägre upplaga, på knappt 40.000 ex. Men så är församlingarna i Sverige inte alls på samma sätt med och betalar för tidningen. 


Svenska Kyrkan har upp emot 25.000 anställda medarbetare och kanske närmare 50.000 förtroendevalda (lite beroende på hur man räknar.) Alla anställda och alla förtroendevalda i Svenska Kyrkan borde få en egen prenumeration på Svenska Kyrkans Tidning. Även de som är ideellt arbetande medlemmar borde erbjudas tidningen. 


Med vetskap om att tidningen går till alla anställda och förtroendevalda medlemmar i Svenska Kyrkan skulle mer information kunna kanaliseras via Svenska Kyrkans Tidning. Det skulle sänka kostnaderna för interninformation. Med en etitioner stiftsvis skulle informationen filtreras på ett bra sätt.  Och på webben kan en lokal editionering för varje ort vara fullt möjlig.

Det är svårt att använda liknelser. Så avstå inte.

En konflikt mellan biskop, stiftsstyrelse och medarbetarna vid stiftets kansli ska ha pågått en längre tid. En kortare tid har motsättningarna blivit offentliga. Det handgemäng mellan en av kansliets medarbetare och biskopen som blev en nyhet både i svenska och utländska medier, ska enligt stiftsstyrelsen, stiftskansliets chef och biskopen inte vara orsaken till att biskopen valde att säga upp sig från sin anställning.

Det talas istället återkommande om en bredare och djupare förtroendekris. Men vad den består i och vilka som är inblandade, det lämnas ingen information om. Kommunikationsproblem talas det om. Men hur yttrar sig de och vilka är det som inte kan kommunicera med varandra om vad?

Stiftskansliets chef Alf Johansson skriver själv i Smålandsposten och använder en liknelse om Svenska kyrkan i Växjö stift som ett fotbollslag. Här ska man förstå att biskopen är tränaren i ett lag. Okey, men vilka är spelarna? Vilka är klubbstyrelsen? Vilka är de frivilliga funktionärerna som säljer matchprogram och varmkorv? Vilka är supportrar och andra åskådare? Vilka är sportjournalisterna?

Jesus var mästaren också i bruket av liknelser. Han förklarade de svåraste livsfrågor med de enklaste berättelser som människor kan känna igen sig i, genom alla tider.

Mitt intryck är att Alf Johansson, som är präst, gör ett försök med sin liknelse. Men hur går det för honom?

Hans budskap är att man ska se framåt och lägga gårdagen bakom sig. Men kunde han ändå inte berätta lite om vad han själv gjort som chef för stiftskansliet under senare tid och på vilket sätt han är ansvarig?

Drop-uts, medlemmar som röstar med fötterna, är ett bekymmer. Andelen medlemmar som röstar i de kyrkliga valen är lågt. Andelen som lämnar Svenska Kyrkan som en protesthandling är för högt.

Alf Johansson vädjar om förståelse för att konflikten inom stiftsorganisationen i Växjö stift handlar om enskilda människor och inte om Svenska Kyrkan. Det är alltså inte mer än några stycken inblandade och mellan dessa fanns en djup och bred förtroendekris. Nu har biskopen valt att gå åt sidan. Men krisen tycks bestå, eftersom krisbearbetning fortsätter. Mellan de återstående enskilda inblandade, får man anta.

Nej, det här är inte begripligt. Är det ett arbetsmiljöproblem på arbetsplatsen stiftskansliet i Växjö? Eller handlar det också om stiftsstyrelsen med kyrkopolitikerna? Och handlar det om förtroendet mellan församlingarnas medarbetare och stiftets? På vilket sätt blir liknelsen om fotbollslaget, tränaren och supportrarna en förklaring?

Några som särskilt har anledning att ställa bra frågor - mycket mer kvalificerade än mina - och som bör förvänta sig svar, det är de som nu nämns som biskopskandidater för Växjö stift.

Svenska Kyrkans Tidnings chefredaktör Dag Tuvelius skriver i en ledare om att det tycks som att de i stiftets styrelser som nu anser att man fick fel biskop, ur sitt perspektiv uppenbarligen brast i rekryteringen.

Nu väljs inte en biskop av enbart av stiftets styrelser. Biskopen väljs i ett val där merparten av de röstande är församlingspräster och elektorer som ombud för församlingsmedlemmarna. Om felslut till följd av att likna en biskop vid en vd i ett aktiebolag har jag nyligen skrivit i en annan blogg.

"Missbruk och kriminalitet drabbar inte vem som helst"

För några veckor sedan accepterade jag att gratis få DN på prov fyra helger i rad. Det här är den sista. Får erkänna att jag läst fler artiklar i pappers-DN än jag regelbundet gör i nätupplagan.

Ett stopp blir det i kulturdelen, där jag konstaterar att Maria Schottennius på sitt förutsägbara sätt skräms med Opus Dei i sin ständigt pågående kampanj mot normala troende kristna. Snacka om att ändamålen helgar medlen. Men det var inte det som var mitt ärende för denna bloggpost.

Rubriken är ett citat från Ulrika Kärnborgs söndagskrönika (ska länka till den när jag finner något  att länka till) där hon med tydlighet framför vad som behöver upprepas. Att vara bli  obemedlad och bov är inget som drabbar vem som helst. Hon refererar till Susanna Alakoskis senaste roman Håpas du trifs bra i fengelset. Den har jag inte läst, men förstår av recensioner och annat att Alakoski är minst lika intressant och har ett minst lika angeläget budskap som i sin genombrottsbok Augustprisbelönade Svinalängorna.

Det är störande att den politiska makten är så lite medveten klassskillnaderna. Alternativt stötande, om makten är medveten men ändå förnekar de svalj som finns mellan människors uppväxtförhållande.

Ulrika Kärnborg skriver kritiskt och bra om samtidens "underhållning" (citattecknen är mina) i teve med Lyxfällan, Du är vad du äter, Generation fet, o.s.v. Hon sätter upp den spegel jag behöver. För visst har jag zappat in på mer än ett av dessa program och förletts att moralisera över människors svaghet.

Det är märkligt att underklassen ska ta sig i kragen på ett sätt som inte är kravet på överklassen. Märkligt och  oanständigt.

Klassmedvetenhet är en förutsättning för att vara med i kampen för ett jämlikt samhälle. I år är det valår och före valdagen väntar en valrörelse.

Nu är det fastetid i stora delar av kristenheten. Kristendomen är en klassmedveten livsåskådning. I fem veckor fram till påsk handlar de noga utvalda bibeltexterna om att det mänskliga är att se in i en annan människas ansikte med barmhärtighet. Skitsvårt och inget det står i mänsklig makt att klara på egen hand. Den enda lösningen för att inte tappa ansiktet - och värrre - är att ta rygg på Mästaren själv.

Veckorna av valrörelse borde vara en lilafärgad fastetid. Då skulle starka röster ges åt dem vars egna röster är alltför svaga eller helt tystats.

Lika som bär Dramaqueen-special

Lika som bär OS-special: Jonas Karlsson och Emanuel Karlsten

Lika som bär är Jonas Karlsson på SVT Sporten och Emanuel Karlsten på Expressen.

Fasta: Om en tid att avstå från... något.

Idag börjar den kristna fastetiden fram till påsknattens mässa då vi firar Jesus Kristus uppståndelse. Dagens Nyheter har gästat mina vänner Ida och Magnus. De berättar om hur de båda låter fastetiden göra avtryck i sina liv.

Ida berättar hur hon bestämt sig från att avstå från tevetid och istället ta mer kontakt med människor. Skriva brev och ringa dem.

Tack Ida och Magnus för att ni offrar er och träder fram som vanliga kristna, i en tid där det är så många som är snara att angripa och göra sig lustiga över oss som tar vår tro på allvar.

Sanningen är att det nu i fastetid är många, många tusen människor som under dessa sju veckor fram till påsk lyfter blicken för att se in i andras ögon. Mindre navel och mer horisont. Det händer och sker saker under ytan och under den medieradar som hellre gottar sig när kristna misslyckas och felar.

En vän på Facebook skrev att hon bestämt sig avstå från att vara negativ och kritisk. Det tyckte jag var en jättebra sak att ta till sig. Att avstå från misstolka och gnälla borde väl vara en utmärkt fasta? Inget att snacka om, men nog skulle det märkas i omgivningen. Jag tar det till mig och gör ett allvarligt försök. Önska mig gärna lycka till.

Mediefasta med Svenska Kyrkans eget magasin Amos är ett tips. Amos finns på Twitter och Facebook. Veckotidningen Svenska Kyrkans Tidning har ännu inte skrivit så mycket om fastan. Men ett pressmeddelande om årets fasteinsamling i Svenska Kyrkan kom in förra veckan.

Visst kan fasta vara att avstå från t.ex. alkohol men också att göra något positivt som man inte brukar välja eller hinna med resten av året. En handling som flyttar uppmärksamheten från mitt ego till andra människor, till hela Guds skapelse, till Jesus och Gud själv.

Ett krig med 222 t-shirts ruta för ruta

Emanuel Karlsten samlar på sig videoklipp från YouTube som han gillar. Där hittade jag den här stop-motion-filmen.

Bra att biskopar bjuder generöst

Det är en förenklad journalistik som mest lockar fram avundsjuka att publicera representationskonton för Svenska Kyrkans biskopar. Östgöta Correspondenten får till en kampanj mot biskop Martin Lind i Linköping och idag hänger Svenska Kyrkans Tidning på samma drev. Tillägg 17:05 Jag ser att också Dagen väljer att rewrita utan att bidra med något eget.

En tabell med totala representationskostnader är helt ointressant utan jämförelser. Det är klart att det gör skillnad vilka människor som biskoparna bjuder till bords. Att äta tillsammans ger tillfälle till samtal. Det kan också vara ett sätt att visa uppskattning, att ge människor ett erkännande.

När man äter tillsammans blir det ofta en bra kommunikation. I en tid av mycket indirekta kontakter och kommunikation på distans kan det vara väl använda pengar att bjuda människor till möte med varandra runt ett bord.

Correns räkneexempel är en middag där ett kuvert kostar 650 kr. Är det mycket pengar. Det beror på vad man jämför med. Och en middag på restaurang i Uppsala för 399 kr per person, varför skulle det i sig vara så hemskt?

En sallad, en pizza och en dessert plus kaffe, vad kostar inte det? Det vet väl vilken murvel som helst.

Biskopar ska precis som andra medarbetare i kyrkan handskas ansvarsfullt med medlemmarnas pengar. Varken Corren eller Svenska Kyrkans Tidning kommer ens i närheten av den sakfrågan med sina artiklar den här veckan.

Det finns självklart saker som det går att spara in på i Svenska Kyrkan och pengar som ska flyttas till andra konton i budgetarna för att göra bättre nytta. Matkostnaderna är inte det första. Det är lika angeläget som att spara in på skolmat eller fikabröd och fruktkorg på jobbet. Spara där det är lätt inte detsamma som att spara rätt. Spara på det som gör en del människor avundsjuka och "jantiga" är inte detsamma som att spara solidariskt och vara rättvis.

Som det heter på Journalisthögskolan: Gör om. Gör rätt.

Nelson Mandela fri i 20 år på dagen

Kan det vara så att frigivningen av Nelson Mandela visades i direktsändning, då den 11 februari 1990? I så fall satt jag vid teven och tittade. Om inte så såg och hörde jag i alla fall varenda nyhetsändningarna om denna historiska händelse som fanns samma dag. Det var stort. Idag är det 20-årsjubileum.

Under hela min ungdomstid hade engagemanget för ett fritt Sydafrika funnits med och sammanvävt med mitt kristna liv och aktiva medlemskap i Svenska Kyrkan. Genom att att lära mer om situationen i södra Afrika fick jag perspektiv på mitt eget land och samhällsutvecklingen.

Utan att jämförelsen ska föras för långt så kunde ändå en tonåring känna igen sig i det utanförskap som svarta och färgade levde med under apartheid.

Vi unga sjöng sångerna från systerkyrkorna i Sydafrika och Zimbabwe. Vi bojkottade de sydafrikanska varorna och förmådde våra föräldrar att handla bensin av Shell.

Orden, sångerna, bilderna - allt samverkade.

Så här inledde Nelson Mandela sitt första tal i frihet, efter att ha varit fängslad under 27 år:

Jag står här framför er inte som en profet, utan som er ödmjuka tjänare.

Jag läser på Afrikagruppernas blogg.

Nelson Mandela är på många sätt ett föredöme. Han har visat förmåga att förlåta och att avstå från bitterhet. Hans ledarskap hindrade Sydafrika från ett inbördeskrig.

Tre år senare kom Mandela till Oslo för att ta emot Alfred Nobels Fredspris. Fyra år efter sin befrielse väljs Nelson Mandela till president när ANC vinner de allmänna valen. Så 2014 är det ett nytt jubileum.

ANC:s egen presentation av Nelson Mandela

iPad hade jag redan som barn

Det var något bekant med den där pekdatorn Jobs viftade med för någon vecka sedan. Kom bara inte på var jag sett den förr. Så slog det mig att det var färgen som förvirrade mig. Med röd ram så ser man direkt varifrån tjyv-Apple snott idén.

Etch A Sketch funkar utan batterier.

Klart ett kristet studieförbund ska ha tre genus

Läser i Svenska Kyrkans Tidning att det kristna studieförbundet Sensus erbjuder tre genus att välja mellan till dem som ska skriva in sig som arbetssökande. Även anställda får välja.

Det är klart att ett studieförbund ska ha tre genus: fadern, sonen och anden.

Ja, nu var det ju närmast hen, hon och han som Sensus spelar med. Det könsneutrala hen eller hän kommer österifrån, vad jag kan förstå.

Palestinsk radikalpacifist talar på Svenska Kyrkans Teologifestival i Uppsala

5-7 februari samlar har Svenska Kyrkan en Teologifestival med 1000 deltagare i Uppsala. Många intressanta föreläsare medverkar och det blir stort gudstjänstfirande i Uppsala domkyrka.

En av Teologifestivalens inbjudna talare är Jean Zaru, kväkare och förespråkare av ickevåld.



Hennes bok Fångad av ickevåld har översats till svenska och är utgiven på Svenska Kyrkans förlag Cordia.

I ett förord skriver biskop KG Hammar: Jean Zaru är en politisk och religiös utmaning och en profetisk röst.

Tillägg fredag 5 februari: Zarus förläggare twittrar att Zaru fått förhinder och därför inte kan komma till Uppsala.

Teologifestivalen finns på Facebook och vi är flera deltagare som kommer att använda twitter-taggen #teologifest från fredag eftermiddag och under helgen som kommer.

Stor konst. Stort ledarskap. Mycket lärorikt.Mycket användbart

Det samstämda sätt som en orkester eller en kör kommunicerar på kräver sitt ledarskap. Och sitt medarbetarskap. Det här programmet från TED med Itay Talgam är upplyftande att se. Det är också lärorikt för den som arbetar med kommunikation och för den som står i en roll som ledare eller chef. Talgam presenterar sex världsartister en dag på jobbet.

Jag hittade videon med hjälp av nyhetsbrevet från Conversation Agent. Från nyhetsbrevet hämtar jag några tankar om ett musikaliskt ledarskap. Tolkningen till svenska är min egen.

• Lycka och glädje i arbetet handlar om människors berättelser, också de osedda.
• Låt det ske som ska ske av sig själv - stör inte.
• Var den partner som motiverar - med auktoritet de gånger det behövs
• Skapa en process, men också och de rätta förhållandena för processen.
• Ta ledningen. liksom i musiken, genom att berätta en historia.
• Att leda blir att göra utan göra.

Samstämd kommunikation är ett ideal. I min profession kallar jag det totalkommunikation. Här står inte ledaren eller chefen ensam. Hon eller han samspelar med sina medarbetare. Medarbetarna med dem de tjänar.

Andra bloggar om: ted, musik, ledarskap, management, kommunikation

Jobs nya bok heter IPad. Lanseringen nådde bibliska proportioner. Nu förkunnar evangelisterna.

Det är nästan ännu mer fascinerande att uppleva kraften i hur Apples apostlar utan lön förkunnar, än att ta del av information om vad nya iPad kan göra för mig.

Jag länkar vidare till en i mitt tycke intressant artikel på ConversationAgent där Jobs och Obama jämförs. En kommer med surret och en med honungen.

En av de mer märkliga invändningarna mot nyheter från Apple är att de är för enkla, att funktioner som är ett måste saknas. Och så händer det gång på gång: Användarna gör mer olika saker, sträcker sig längre med prylarna prydda med äpplet.

Och är det sedan saker som inte riktigt är som de ska, då har brukarna ett överseende och ett tålamod som stundom kan vara rent rörande.

Så ska de tas: 12 chefsargument mot beröring av sociala medier

Med nödvändig hjälp av Niclas Strandh hittar jag till Erik Fors-Andrées blogginlägg där han samlat tolv argument som chefer kan använda - och använder - för att inte låta sina företag eller organisationer beröras av det som provisoriskt samlas under begreppet sociala medier. Läs på Definition of Done.

Som chef, företagsledare eller styrelseledamot kan det vara svårt att stå emot alla krav på att "börja jobba med sociala medier" och önskemålen om att "ta bort filtren mot Facebook, YouTube och Twitter". Det är massa sociala medier-ivrare, pr-folk och unga nyanställda som försöker visa sig duktiga med sociala medier. Här är de 12 bästa argumenten ni kan använda för att hålla er undan sociala medier i er organisation. 

En annan bloggare, Björn Alberts, tar upp tråden och diskuterar vidare. På flera punkter ger han goda motargument som har med lyssnande och seende att göra. Att vända sig bort från de sociala medierna är att förlora mycket av kontakten med omvärlden. För företag att förlora kontakt med sin marknad, med sina kunders verklighet. För organisationer att förlora kontakt med de man vill dela sina värderingar med och med sina medlemmar.

I helgen skrev Karin Thunberg en krönika i Svenska Dagbladet där hon blottade en vit fläck i sin journalistiska begåvning och erfarenhet. Det var nog en och annan chef och ledare som läste och nickade instämmande. Så skönt att avsluta arbetsveckan med att bli bekräftad i att snart kunna ta helg i förvissningen om att det inte ska behöva tas några nya vägval i veckan som kommer heller.

Att Karin Thunberg har många vänner bland sina läsare bevisas av flera kommentarer på hennes artikel. Flera som bryr sig och hjälper henne med argumenten för att prova på Facebook, som hon i krönikan mest ägnade sig åt att skriva ner.

Det gamla talesättet In vino veritas, som ungefär betyder att det är med lite vin i kroppen som folk visas sitt sanna jag, kan faktiskt användas på sociala medier i överförd bemärkelse. Jag lär mig inte så litet om mig själv när jag brukar de sociala medierna. Och jag lär mig verkligen mycket om vänner och de människor jag arbetar med och för i mötet med dem i de sociala medierna. Här visar de nya sidor av sig själva, jag ser skilda förmåga att anpassa sig och på ett skapande sätt använda det nya. Och jag märker skillnader i vad de väljer att visa upp, liksom skillnader mellan dem som använder sociala medier som megafon och för konversation.