31 augusti 2010

Han är en god man

Igår skulle jag bara...

Jag skulle bara handla lite grejer efter ett jobbmöte, innan jag återvände till hemkontoret. Skulle handla lite grönsaker och bröd på Vaksala torg hos Uppsalas mest välförsedda och trevliga torghandlare där. När jag betalat och plockat ihop mina grejer går jag åt sidan för att stuva om lite. Och då lägger jag ifrån mig mappen med alla jobbpappren på ett elskåp. Bättre det än att de hamnar på marken.

Mindre bra, faktiskt riktigt dålig att jag sedan går därifrån utan att få med mig den svarta välfyllda mappen. Kommer hem och plockar in i kylen och återgår till skrivjobb vi datorn. Det ska dröja timmar innan jag saknar vad jag slarvat bort. Då rusar jag tillbaka till torget. Frågar min torghandlare om han sett min mapp.

- Jo, det kom en man och tittade i mappen. Han tog den med sig. Så han ringer dig säkert, sa han tröstande torghandlaren.

Jag kände mig väl inte helt övertygad och kunde inte direkt dela torghandlarens positiva syn på människosläktet. Där och då.

Men igår kväll ringer mobilen.

- Hej, jag heter Mattias och jag är inte försäljare, hör jag en trevlig stämma säga. Och jag frågar:
- Är du den jag hoppas och tror? Är det du som hittat min svarta mapp?

Så är det. Mattias är en God Man. Han har tagit sig tid att kolla i mappen och klurat ut vem jag är, tagit reda på mitt telefonnummer och ringer mig. Han erbjuder mig att komma till honom samma kväll för att hämta pappren. Men vi bestämmer möte till idag på morgonen. På Vaksala Torg.

Så nu har jag varit ute i den friska augustimorgonen och mött Mattias. En smakstart på dagen.

Nu är Mattias inte endast min välgörare. Han är också författare. Det är Mattias som är med och skriver bokserien Rut och Knut som tittar ut - faktasböcker för barn. Han är också journalist. En gång i tiden har han arbetat på Kamratposten. Mycket meriterande, om ni frågar mig.

1 kommentar:

Emma sa...

Skönt! Jag glömde min plånbok på tåget från Sthlm för något år sedan, vilket jag upptäckte då jag skulle betala sushi på mikaku. Sprang tillbaka till tåget med andan i halsen, lyckades få komma ombord och letade upp min plats, där den givetvis inte låg. Fiskade upp mobilen för att ringa hem och beklaga mig, men såg då ett missat samtal från ett okänt nummer och ett sms med en uppmaning att ringa avsändaren om det var så att jag saknade min plånbok. det finns sannerligen goda människor!