När människor bjuder in mig att tala med dem om kommunikation, då har jag för vana att plocka ned en packe böcker ur min bokhylla. På plats hos mina värdar så dukar jag ett litet bokbord. Inget som intresserar alla, men alltid är det några som stannar upp i pausen för att vrida, vända och bläddra.
Min mening med böckerna är att låta de jag får möta också få möta mina källor, inspiratörer, antagonister och förebilder. Min förhoppning är att böckerna ska tala till dem som inte hörde vad jag sa. Att sidorna mellan pärmarna ska öppna upp där jag med mina brister blockerade.
En bok som fått följa med några gånger det senaste året är Rosens namn, Umberto Ecos klassiker. För mig är den en berättelse med så stora kvalitéer med flera skikt. På ett plan beskriver den väl vad ett nätverk med delad information är och vilka negativa konsekvenser det kan få att låsa in information. Inte för att låsta intranät alltid slutar med en katastrofal brand och död. Men det är alldeles för många organisationer och företag som tar onödiga risker och utsätter sig och sina medarbetare för fara, när man brister i transparens och motarbetar delandets kultur.
Systrar och bröder i ett kloster lovar egendomslöshet. Det betyder inte att klostret äger stora värden och meningen är att de som gått in i en orden har del i tillgångarna i molnet.
Det viktiga är inte att äga en bok utan att ha full access till biblioteket där den finns. Eco beskriver en tid där det var människan som fick resa långt eller mycket långt för att komma åt det ovanliga. Klostret i en orden är en nod i ett nät. När vägarna nu byggs av glasfiber eller dras genom rymder, då surfar den vetgirige längs dessa.
Eco berättar om ett kunskapssökande, om informationslager, om mänskliga relationer. Hans roman handlar om ont och gott.
När informationen flyttar till molnet är tillgång viktigare än ägande, blir delandet viktigare än samlandet.
Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, kloster, umberto eco, historia, nätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar