Kan man tolka hur som helst? - del 2

Den tematiska strömmen "Kan man tolka hur som helst?" på Svenska Kyrkans Teologifestival i Uppsala 1-3 februari var tvådelad. Efter en lunchpaus återkom de fyra inledarna med varsitt inlägg på en kvart.

Jesper Svartvik uppmärksammade hur ofta som Jesus i evangelierna talar om människor ur sitt eget folk, judarna som sin nästa. Med sina exempel svarade Jesper Svartvik på frågan om man kan tolka hur som helst? Hans svar är nej. För Svartvik är det inte en acceptabel tolkning av evangelierna att påstå att Jesus teologiska kontext skulle vara en teologins kontrast.

Från sin egen bok Bibeltolkningens bakgator hämtade han sju punkter för tolkningens navigation:

1. Minns att Bibeln är ett bibliotek. En samling böcker med ett tidspann på minst 1.000 år. Från Domarboken till Petrus andra brev.
2. Det finns alltid mer i Bibeln. Låt centrum definiera periferin.
3. Historisk rekonstruktion är ingen hjälp mot det destruktiva. Tillbaka till källorna! Visst, men det är ingen universalmedicin.
4. Bibelkonkordansteologi är problematiskt. Att bläddra fram en bibelhänvisning för att bemöta en annan.
5. Minns att saken är större än bilden och att ord begränsar.
6. Fullbordan föregår förutsägelse. Det håller inte att anklaga juden för att inte förstå profetior som förklaras av Nya Testamentet.
7. Teologi måste ständigt vara på väg - semper reformanda.

Jesper Svarvik reserverade sig själv för att punkterna ovan inte helt överensstämde med indelningen i hans bok.

Lina inledde del två av sitt bidrag till "strömmen" på Teologifestivalen med att berätta om hur hon påverkats under dagen av rummet hon talade i: Missionskyrkan i Uppsala. Hon hade inledningsvis uppfattat det som en hörsal vilken som helst, och känt hur det sedan blev mer en kyrka för henne. En förändring som hon konstaterade påverkade henne som subjekt. Där stod hon som författare, kritiker och forskare, och påmindes om en tid då hon skulle bli präst.

Hon deklarerade att hon idag inte gör ansoråk på att kalla sig kristen, men däremot på att vara teolog. Och det är en förtvivlans teologi hon vill företräda. För att utveckla sina tankar om denna slags teologi bjöd hon åhörarna på en analys av Christine Falkenlands roman Öde. En bok med många konotationer till bibelböcker.

Det är författarens uppdrag att skriva om det som bränns, sa Lina Sjöberg. Hon diskuterades skillnaden mellan sin egen generations författande kvinnor i kontrast till en 40-talistgeneration med ett mer uttalat politiskt ärende. Hon beskrev det som att den postmoderna författaren öppnar en glugg, snarare än ett fönster mot världen. Och gluggen ändrar form och läge. Också det som är svårt och oåtkomligt är teologi, enligt Lina Sjöberg.

Litteraturvetaren Anders Tyrberg strök i sitt andra bidrag för dagen under sin bestämning av tolkningen som ett komplext möte. Han påminde om de fyra slags läsning som är en vanlig indelning inom akademin:

1. Inaktiv
2. Hyperaktiv - som forskaren
3. Reaktiv - som recensenten
4. Proaktiv - som den medskapande läsaren

Liksom Lina Sjöberg uppehöll sig Anders Tyrberg vid en roman för att utveckla sina teser och tankar. Och hans val var Torgny Lindgrens bok Dorés bibel. Tyrberg har publicerat artikeln
"Berätta, återställa, överlämna –Torgny Lindgrens Dorés bibel" i Tidskrift för litteraturvetenskap nr 2 2006. Han lade stor vikt vid det spänningsfyllda mötet mellan text och bild i romanen.

Jayne Svenungsson kommenterade påståenden om att kristensdomens tillbakagång i Sverige förklaras av en flummig teologi, ofta förbunden med biskop KG Hammar. Hon ifrågasatte anspråket från den pentakostala falangen att vara den "klassiska kristendomens" uttolkare. Den statiska tolkningen hos dem menar hon har stora likheter med ateisters statiska tolkning av kristen tro. Mot dessa båda grupper ställde hon den tolkningsrikedom som kristendomens historia kan uppvisa. Vilken skulle vara den klassiska kristendomens tolkning av den Helige Ande, frågade hon: Är det enligt evangelisten Lukas, enligt evangelisten Johannes, såsom kapadokierna tolkar, som kyrkofadern Augustinus gör det, som Martin Luther eller förra århundradets pietister tolkar?

Hon beskrev kristendom en som spräckt storhet, en briserande tro, men inte i betydelsen att tolkningen är godtycklig. Det finns en grammatik att följa, enligt henne. Anden är en symbol i kristendomen för att sista ordet inte är sagt, sa Jayne Svenungsson.

I ett samtal med deltagarna återkom Jesper Svartvik med en intressant kommentar. När evangelisten Matteus återger Jesus tal om Gudsriket, himlarnas rike, så är det hebreiska ordet möjligt att översätta till "som vatten".

Några av seminariets deltagare uttryckte besvikelse över att de fyra talarna var så eniga. Men jag vet inte om det stämmer. I alla fall är det inte den enda möjliga tolkningen.

Den deltagare som hade hoppats på en teologisk batalj fick väl inte det hon önskade, men jag var tillfreds. Hellre fyra röster från skilda platser som gemensamt ökar förutsättningarna för en positionsbestämning att komma vidare ifrån, än ett ohörsamhetens käbbel. Jag föreställer mig att en kyrka med plats för flera tolkningar innebär en riskspridning och motverkar en tidsanpassning som låter gårdagen äta sig in i både nu och framtid. Jag tror på en allmänlig kyrka, de heligas samfund, den goda viljan och mellanrummets skapande provisorium.

Andra bloggar om: lina sjöberg, anders tyrberg, jesper svartvik, jayne svenungsson, teologi, teologifestivalen, religion, svenska kyrkan, uppsala, kyrkan, tro