Tidningsstatistik och kyrkostatistik

I veckan som gick publicerades dagspressens och tidskrifternas senaste upplagor. Med riktiga kraftansträngningar kunde även de dystraste upplageras framställas som hälsan själv.

När redaktörerna ska tala om sig själva är attityden en helt annan, än när man t.ex. ska rapportera om förändringar som rör Svenska Kyrkans medlemmar. Då är det alltid de svartaste rubrikerna och krisstämningen som piskas upp.

Men det är inte bara mediernas bristande förmåga till nyans som det finns anledning att notera. De som bestämmer vad Svenska Kyrkans statistik ska handla om och hur den ska sammanställas har ett stort ansvar.

Jag har tidigare i bloggen skrivit om felet på statistiken över gudstjänstbesök. Och om inget under sker, så kommer samma felaktiga sätt att presentera gudstjänststatisiken att återkomma på sensommaren även i år.

I Uppsala Domkyrkoförsamling låter man inte medlemmar bara säga upp sitt medlemsskap utan att ta reda på varför. Alla utträdare erbjuds att svara på några frågor. En ny fråga för 2007 handlade om möjligheten att bli medlem igen. Bara 1 av 3 säger nej till det. 1 av 5 kan ser en återkomst som möjlig. Resten är avvaktande.

Allkristna dagstidningen Dagen berättar om undersökningen. Det gör Svenska Kyrkans egen veckotidning Kyrkans Tidning också. Församlingen skriver förstås om undersökningen på sin egen webbplats.

När man kollar vad folk anger för skäl för att säga upp sitt medlemskap i Svenska Kyrkan, så blir slutsatsen att om fler medlemmar hade upplevt att man kan protestera mot det man gillar så att det hörs och samtidigt vara kvar, då skulle färre gå ur.

Det behövs mer av närdemokrati i Svenska Kyrkan. Det ser så fint ut på papper med direkta val till kyrkomötet, stiftsfullmäktige och kyrkliga samfälligheter. Men faktum är att det gör att riksnivån i kyrkan länkar dåligt till livet i församlingarna. Och stiften riskerar att mer och mer dinga omkring däremellan.

Så länge kyrkan har pengar så kan även de mest allvarliga brister skylas över. Men det vore både en olycka och ett stort slöseri med pengar och förtroende att vänta med nödvändiga reformer tills i sista minuten.

Låt körmedlemmar få få ett påtagligt inflytande över församlingens musikliv, tillsammans med kyrkomusikerna. Låt föräldrar vara med och bestämma hur barnverksamheten ska fungera och utvecklas. Och ge barn ungdomar direktdemokrati - efter förmåga - från första skolåren och uppåt. Tusentals ungdomar är konfirmandledare och tillsammans med konfirmanderna själva borde de ha mycket mer att säga till om i uppläggningen av konfirmandarbetet.

Svenska Kyrkan har en samma kyrkor och en massa andra hus. Bilda brukarråd kring hus och husgrupper, så att de som använder byggnaderna också får ta ansvar för dem.

Med en tillämpad närhetsprincip, så menar jag också att förutsättningarna för samverkan sidledes mellan församlingar ökar. Att de som jobbar i en församling har flera församlingar, eller ett stift som sin arbetsgivare kan bli vanligare utan att det lokala fokuset förloras.

Att massmedierna ger vinklade beskrivningar av livet i Svenska Kyrkan är inget att hetsa upp sig för. Bättre då att jobba mer med direkt medlemskommunikation. Även med medlemmar som jobbar inom media.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, statistik, demokrati