När mediehusen drar in pengar på andras mord, incest och misshandel har de skrämseltaktiken gemensam med de kriminella gäng de rapporterar om, skriver Martin Hedén i ett debattinlägg som Medievärlden publicerar.
Hedén gör rätt i att problematisera massmediernas bevakning av våld och annan brottslighet.
Liksom honom vill jag inget annat än tydligt markera att det är helt fel att hota och hindra journalister och fotografer i deras yrkesutövning.
Mediehusens chefer gör rätt i att aktivt verka för att deras medarbetare i sin tur inte uppträder hotfullt och på ett sätt som liknar utpressning mot enskilda människor.
I morse förde Lars Hillås ett ålderdomligt resonemang om journalistens objektivitet på bästa sändningstid i Tankar för dagen i SR P1. Hillås är själv journalist på Svenska Kyrkans veckotidning Kyrkans Tidning.
Hur skulle det kunna finnas något som objektiv journalistik, annat än som en akademisk konstruktion? Varje bokstav, varje siffra, varje perspektiv är ett val.
Olika massmedier har i proportion till sin storlek och styrka ett ansvar för att avstå från de arbetsmetoder och det sätt att handskas med människor som i sig blir ett hot mot det öppna samhället och inkräktar på den enskildes integritet.
Andra bloggar om: media, journalistik, medievärlden, martin heden, lars hillås
3 kommentarer:
Hej, Martin.
Kul att du hör på Tankar för dagen i P1. För framtiden föreslår jag att du också lyssnar på vad som sägs.
Jag talade inte om objektiv journalistik, av just det skäl du anför: den är så ouppnåelig att den knappast finns ens som ideal längre. Saken har under många decennier diskuterats bland journalister och journalistikforskare, och man kan med fog hävda att den kritik du framför är nästan lika gammal – ålderdomlig, för att använda det ord du använder – som det ideal du felaktigt tillskriver mig.
Det jag pratade om var, att ”en sida av det [journalistyrket] som ibland är svår att hantera, är den högst rimliga förväntan att man ska vara neutral i sin rapportering och inte själv lägga sig i det man rapporterar om”. Och att idealet att hålla sig på avstånd och inte ingripa kan ställa en inför ett val att antingen lämna ”den riktigt enkla rollen som journalist” och uppgiften att vara en ”anständig människa”.
Ämnet var inte mig och mitt yrkesliv, utan den principiella frågan om, att som människa antingen välja sida och ingripa eller att neutralt iaktta (”sköta sitt jobb” / ”bara lyda order” / etc.). Och hur det kan svårt att få ihop ideal och praktik.
Låt mig slutligen påpeka att det är mycket vanligt att debattörer använder just uttrycket ”på bästa sändningstid” när de ondgör sig över att ha utsatts för åsikter som de inte delar. Men sändningstiden inte är relevant när en åsikt diskuteras, inte ens när den är korrekt återgiven.
vänligen
Lars Hillås
Skicka en kommentar