Igår skulle jag bara...
Jag skulle bara handla lite grejer efter ett jobbmöte, innan jag återvände till hemkontoret. Skulle handla lite grönsaker och bröd på Vaksala torg hos Uppsalas mest välförsedda och trevliga torghandlare där. När jag betalat och plockat ihop mina grejer går jag åt sidan för att stuva om lite. Och då lägger jag ifrån mig mappen med alla jobbpappren på ett elskåp. Bättre det än att de hamnar på marken.
Mindre bra, faktiskt riktigt dålig att jag sedan går därifrån utan att få med mig den svarta välfyllda mappen. Kommer hem och plockar in i kylen och återgår till skrivjobb vi datorn. Det ska dröja timmar innan jag saknar vad jag slarvat bort. Då rusar jag tillbaka till torget. Frågar min torghandlare om han sett min mapp.
- Jo, det kom en man och tittade i mappen. Han tog den med sig. Så han ringer dig säkert, sa han tröstande torghandlaren.
Jag kände mig väl inte helt övertygad och kunde inte direkt dela torghandlarens positiva syn på människosläktet. Där och då.
Men igår kväll ringer mobilen.
- Hej, jag heter Mattias och jag är inte försäljare, hör jag en trevlig stämma säga. Och jag frågar:
- Är du den jag hoppas och tror? Är det du som hittat min svarta mapp?
Så är det. Mattias är en God Man. Han har tagit sig tid att kolla i mappen och klurat ut vem jag är, tagit reda på mitt telefonnummer och ringer mig. Han erbjuder mig att komma till honom samma kväll för att hämta pappren. Men vi bestämmer möte till idag på morgonen. På Vaksala Torg.
Så nu har jag varit ute i den friska augustimorgonen och mött Mattias. En smakstart på dagen.
Nu är Mattias inte endast min välgörare. Han är också författare. Det är Mattias som är med och skriver bokserien Rut och Knut som tittar ut - faktasböcker för barn. Han är också journalist. En gång i tiden har han arbetat på Kamratposten. Mycket meriterande, om ni frågar mig.
31 augusti 2010
Folkkyrkan och det ockuperade folkkyrkobegreppet - del 3
Få begrepp har präglat, och präglar, Svenska kyrkan så som folkkyrkobegreppet. I alla möjliga sammanhang återkommer det som en beskrivning av vad Svenska kyrkan är, eller den enskilda gruppen gör anspråk på att vara, men begreppet är, tvärt emot hur det ofta används, långt ifrån entydigt.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet. Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet. Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen.
Det första referatet av Daniel Alvungers föredrag. Det andra ett referat av biskop Ragnar Persenius föredrag och så det tredje och sista från föredraget Dag Sandahl höll.
Sempre avanti – alltid framåt! Ett verkligt folkkyrkoprogram
Dag Sandahl levererade ett program i elva punkter för Svenska Kyrkan som folkkyrka. Det här referatet är ingen fullständig redovisning av samtliga punkter, men förhoppningsvis ändå en text som förmedlar vad som blev sagt.
- Ungkyrkorörelsens stora framtidstanke hade sina rötter i kyrkans historia i Sverige och sågs av de engagerade som en fortsättningen på arvet från Ansgar, Birgitta och Olaus Petri. Visionen om Svenska Kyrkan formades i polemik med den svenska frikyrklighet som misslyckats att kristna det svenska folket, sa Dag Sandahl inledningsvis i sin beskrivning av Svenska Kyrkan vid 1900-talets början.
- Det var en kampglad rörelse som satte den gamla stenkyrkan högt. Ungkyrkorörelsen var ekumeniskt sinnad gentemot de stora kyrkorna men oekumenisk i förhållande till den svenska frikyrkligheten.
Med hjälp av Svenska Kyrkans Diakonistyrelse försågs Svenska Kyrkan med litteratur och nya arbetsformer fick sin spridning: t.ex. söndagsskolan, som ett besked att skolans kristendomsundervisning inte räcker som dopundervisning.
- Det var då en folkkyrka som undervisade barn, ungdomar och vuxna. Söndagsskolan mönstrade vuxna söndagsskollärare, som åkte på kurser och dessutom samlades under kyrkoherdens ledning hemma i församlingen. Det erbjöds en omfattande utbildning i kristen fro till de människor som tog eget ansvar för att förmedla tro.
Med ungkyrkorörelsen och folkyrkotanken som grund skapades en lekmannaskola, en Sigtunstiftelse och flera folkhögskolorna. Och så kom stiftsgårdarna.
Till rörelsen hörde också en kyrkomusikalisk förnyelse. Många lörer startades i församlingarna. Människor återfann en glädje i att fira gudstjänst.
- Skulle man kunna se folkkyrkan som en politiskt konservativ kraft? Som trots allt mest var tillbakablickande? frågade Dag Sandahl. Och nog gav hans föredrag i flera stycken svaret: ja, i alla fall till en del.
- Man missade att stiga in i den nya tiden med sina nya massrörelser och massmedier.
För en av folkkyrkans förgrundsgestalter biskop J A Eklund var det av stor vikt att kyrkan aldrig skulle låta sig kommenderas utifrån. Kyrkan skulle veva och arbeta utan att be om lov.
Dag Sandahls föredrag gav aktualitet åt Eklunds hundra år gamla ståndpunkt: Det är inte tid att låta sig kommenderas!
- Ungkyrkorörelsen ville något. Och den var arbetsvillig, konstaterade Dag Sandahl. Hur blev detta offensiva programmet omvandlat sen till en pastor-janson-kyrka? Hur kunde Svenska kyrkan förlora respekten? frågade han.
(Re-spektabel betyder: se en gång till.)
- Idag sköter alltför många präster sina församlingar så gott det går, men avskärmar sig från resten av kyrkolivet. De vet, men vill ändå inte veta. De drar sig tillbaka. De tycks inte ha någon framtidstro.
- Redan religionssociologen Berndt Gustafsson påpekade folkreligionens parasitära drag. Med tiden blev folkkyrkan blir reaktiv. Betoningen av öppenheten för alla och allt blev ensidig under det att folkyrkan inordnades i folkhemmet. Den tyske teologen Jürgen Moltmann har påvisat hur svårt folkyrkor tycks ha att stå emot att omformat för att tjäna en civilreligion med systemtrogna tjänstemannen och en kyrklig apparat.
Dag Sandahl ägnade ett avsnitt i sitt föredrag åt att diskutera skillnaderna i att betrakta folket som subjekt eller objekt. Han jämförde danske folkkyrkomannen Grundtvig och med den svenske biskopen Einar Billing.
- Teologen Gustaf Wingren polemiserade på sin tid både mot socialetiker och högkyrkliga. Men han förstod sig varken på politik eller kyrkopolitik, sa Dag Sandahl.
- När KG Hammar var sekreterare i 1982 kyrkoutredning tänkte man sig församlingar i mindre skala än vad som blir resultatet av senare års omfattande strukturförändringar. Jag undrar om det finns en pastoral analys av konsekvenserna av att bilda storpastorat och storförsamlingar.
Kan de som idag förvaltar arvet från de ungkyrkliga och högkyrkliga rörelserna bidra med en ny vision? Och skulle de evangelikalas framtidsbild kunna läggas till? Kan vi finna ansatser som inte förverkligades då för att gestalta framtidshoppet utan att vika undan för problemen? frågade Dag Samdahl. Hur ser realutopi för ut för oss kristna i Svenska Kyrkan?
Från denna inledning och historieteckning övergick Dag Sandahl i att leverera sina punkter i ett program för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
I. En gudsfolksteologi
Andra Vatikankonsiliet formulerade den en gudsfolksteologi. PO Sjögren, Rune Klingert, CH Martling och några ytterligare teologer svarade för att utveckla gudsfolkstanken för Svenska Kyrkan vid samma tid. Men socialetiken dominerade den svenska scenen, Mönstringen av lekfolket som ansvariga kom av sig.
Det är en utmaning idag att se de faktiska gudstjänstfirare som ett faktiskt gudsfolk, sa Dag Sandahl.
Han citerade en anonym brevskrivare från den kristna kyrkans ungtid:
“De lever i sina egna länder och är utlänningar. De utför lojalt sina likter som medborgare men behandlas som utlänningar. Varje främmande land är ett fosterland för dem och varje fosterland är främmande. De gifter sig som andra och får barn men överger inte sina nyfödda. Deras bord är öppet för andra men inte deras säng.”
- Kyrkans gemenskap måste vara en del i folkets gemenskap. Frikyrkoförsamlingarna flyttade en gång in i de nya stationssamhällena. Och idag: Vad flyttar in när Svenska Kyrkan rationaliserar bort sig själv i stadsdelarna? När folk måste transportera sig för att fira gudstjänst, då hamnar de i andra delar av staden än bland sina grannar. Är det en medveten reträtt från grannskapet. Den organiska förbindelsen mellan kyrkans själ och kropp är bruten, menade Dag Sandahl.
II Församlingsbygge är inget för lättingar
Svenska Kyrkan har för få levande församlingar. Sådana som som bärs upp Guds eget folk på en bestämd plats, där prästen har samma roll som Johannes Döparen: Ta plats till en början för att sedan gå åt sidan.
Högkyrkligheten började som en prästväckelse. Och det gav kompetenta präster. Också idag behöver Svenska Kyrkan kompetenta präster. Vi vill ha nya röster som sjunger sångerna.
Domprosten PO Sjögren lärde till präster ut rollen som själasörjare, en hållning på djupet. Som använder nådens medel för att gemenskapen ska formas av unika individer i samspel.
III Gudstjänstliv
Församlingen firar gudstjänst. Inte enskilda kristna. Mana till en söndaglig kyrkogång. Malaria och militärtjänst är de enda legitima skälen för att utebli. Om inte vi går, varför ska då andra gå? Präster kan inte ha ledig söndag och lägga golv!
Församlingen måste fira högmässa så ett sådant sätt att det verkligen känns som en förlorad söndag som inte kan komma. För det krävs både en omedelbar medmänsklighet och en kunskap om om liturgi. Annars blir det ingen förnyelse.
- Barn är liturgiska människor, sa Dag Sandahl. En gudstjänst utan att alla åldrar är med och för alla åldrar är det något fel på. Antingen teologiskt eller demokrafiskt.
Dag Sandahl har tidigare gjort ett startpaket för nykristna tillsammans med Anna Ehde Malmberg. Nu har de gjort ett nytt paket om gudstjänst, som ska heta Gladpack. I paketet ingår intervjuer med människor om framtidens kyrka. Här säger Klara 10 år om gudstjänsten:
- Jag vill känna igen människorna som kommer till kyrkan och jag vill att de känner igen mig. Och tycker om mig. Barn ska få vara där. Det ska vara tyst så att man kan be. Och det ska vara gott kyrkkaffe efteråt med med smaskiga kakor.
- ja, vem skulle inte vilja fira gudstjänst tillsammans med Klara? frågade Dag Sandahl.
IV En evangeliserande folkkyrka
De franska arbetarprästerna gjorde rätt. De ungkyrkliga kårfärderna ut i landet var en bra sak. Då var det klart att folkkyrkan missionerande, sa Dag Sandahl. På 1990 kom andra signaler från kyrkostyrelsen: Svenska Kyrkan längre missionera skulle inte längre missionera. Dag Sandahl beklagade nedtoningen av missionsuppdraget.
- Vi behöver konkretisera vänskapens ordets och sakramentet. En enskild kristne möter en annan människa på ett vänskapsplan. Det är då det händer. Men för få har fostrats att vara kyrka där de är och med ett personligt ansvar för ett möte med kyrkan.
- Säkerställ att lekfolket har instrument för sitt vittnesbörd. Kan man inte vara stolt över sin kyrka kan man inte missionera.
Lekman tar ansvar hette en bok som kom ut i Svenska Kyrkan precis i början av 1960-talet. Den var studiebok i ett brett upplagt projekt med syftet att mobilisera lekfolket i församlingarna. Dag Sandahl beskrev hur projektet med boken formades av människor med bakgrund i ungkyrklighet och högkyrklighet. Och han tycktes mena att det var en förklaring till att satsningen inte fick de förväntade effekterna. Man missade i omvärldsanalysen, inte minst förbisåg man medieutvecklingen. Att som kyrka förhålla sig till massamhället och massmediesamhället ser Dag Sandahl som en lika aktuell fråga idag.
- Folkkyrkan måste in i massmediesamhället, säger Dag Sandahl. Det är genom medierna som budskap når in i hemmen. Den folkkyrka som inte är med och påverkar, kan bara stå som åskådre och se hur andra påverkar människorna.
- Jag har skrivit om upplevelseindustrin. Då var det präst uppfattade det som att jag talade för för jippon. Men det var inte vad jag skrev. En folkkyrka som inte tar plats i offentligheten fungerar inte, sa Dag Sandahl.
Han beskrev prästernas roll i förnyelsen av Svenska Kyrkan så här: Präster ska förminskas med tiden. Men de får inte vara för små när det hela sätter igång.
V Undervisning
Församlingarnas barnarbetet räcker upp till 3 års ålder. Doparbetet har sedan havererat, menade Dag Sandahl, liksom det kyrkliga gymnasistarbetet havererade på 1970-talet när de välvilliga tog hand om det.
Bibelstuderna är ett minne blott. Stiftsgårdarna var kyrkliga institutionerna för lekfolksutbildning. Nu är flera av dem nedlagda.
Den nya folkkyrkan behöver forma gemenskaper där alla är teologie studerande. Svenska Kyrkan behöver också få vara en intellektuell gemenskap. Det gör en del upprörda att jag säger så. Jag talar inte för snobberi. Poängen är att vi läser och studerar tillsammans.
Kom ihåg att det var kyrkan som födde fram skola, gymnasier och universitet. Vi var här först och byggde landet, sa Dag Sandahl. Och vad tror du kyrkofäderna hade för utbildning? Deras brist på skolning hindrade dem inte från en intellektuell bearbetning av tro och bekännelse.
- Arbetsgruppen Kyrklig Förbyelse borde förse Svenska Kyrkans församlingar med modeller för teologiska studier.
Vi behöver gestalta en undervisande miljö För undervisningen ska ge det material som den helige anden får sätta eld på.
Hemma på norra Öland kommer Dag Sandahl till hösten starta en mötesplats för teologiska samtal som får namnet Likanen: Pub Likanen
VI Samhörighet mellan syner som icke utan vidare konvergerar
Dag Sandahl berättar historien om hur Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist ska ha sagt till Olov Harman: Samla du de dina så samlar jag de mina!
- Varför var han inte mer generös? undrade Dag Sandahl. I sin sjätte punkt i ett program för folkkyrkan argumenterade han för att visa samhöriget även med de man inte har samsyn med.
- Jag är misstänksam mot det öppna kyrkosystemet som är så avgränsade. Samhörighet är vad som behövs mer än samsyn.
Renlärighetens garde gillar inte denna hållning. Jesus talar om dem som jagar ogräs och då trampar ner alla gröda.
I framtidens folkkyrkan utmönstras ingen. Den klassisk folkkyrkan räknade inte några som styvbarn, alla var guds barn. Där var inte folkkyrlig en partibeteckning.
VII Kulturkritik som politisk teologi
Dag Sandahl rekommenderade (om-)läsning av Manfred Björkuist och Nathan Söderbloms texter, för att se hur de båda, var och en på sitt sätt, behanldar kulturfrågan och teologin i förhållande till politiken.
Risken är att en folkkyrka inte kan stå emot och missar sin kallelse att demaskera samtidens intressen, de som aldrig eller alltid ljuger. Det är kyrkans uppdrag att stå upp för sanningen. Till det behövs en en politisk teologi, men inte politiserad teologi.
VIII Ekumenik och sanningsfrågan
Svenska Kyrkan var en brokyrka. Nu riskerar hon en marginalisering. Ärkebiskop Bertil Werkströms arbete fullföljs inte. Vi svenskkyrkliga är formade av det ekumeniska 1900-talet. Det var en utmaning för oss att läsa BEM-dokumentet. Och vi gjorde det med glädje.
Varför är folk i Kyrkans Hus i Uppsala rekryterade från annat än söndagsskola, kyrkligt ungdomsarbete och KGF? Med självtillräckligheten sumpas utmaningarna.
IX Teologisk självmedvetenhet
Teologisk litteratur säljer inte. Ett akademiskt prästerskap måste studera. Prästerna måste vara teologiskt bildade annars blir den Stora Berättelsen stum. Predikan ska vara mer än vittnesbörd. Tron vill förstås. Prästgården var en gång ett bildningscentrum. Nu säljs prästgårdarna ut.
Om präster anställs av dem som säger sig företräda dem som inte går i kyrkan och inte själv går i kyrkan, då går det som det går. Teologin blir levande först i mötet med gudstjänst och mystik.
X Kyrklig självmedvetenhet
Ungkyrkorörelsen bars fram av en konkret glädje över kyrkan. Den drog med sig människor in i sammanhang som de kunde känna stolthet över: I sin församlingstjänst, i de ekumeniska sammahangen. Ett ovisst mummel byttes i sjungande påskkoral.
Vilja något. Vilja mer. Tänka stort om Svenska Kyrkan. Se i henne en samtida kallelse.
XI En rörelse av unga
Ungkyrkorörelsen var en ungdomsrörelse. Det Var de unga som skulle göra det. Folkkyrkan är de ungas kallelse. Det är de unga som ska göra det. De ser potentialen. Gud kallar till nya stordåd. Leva och arbeta utan att fråga om lov.
Hur kunde denna rörelses arv förvaltas? Eller återstår mönstret: Förvärva, ärva, fördärva - när kallelsen ställs på undantag och ersattes av rutin?
- Det är konstigt att ledningen för Svenska Kyrkan i kris försummar att läsa analyserna och tar avstånd från vissa författare, sa Dag Dandahl. Systemet har inte förmått att intregrera kritiken.
För inte är min kritik så galen?
Min vision är Sempre avanti - Alltid framåt. Nog är det uppseendeväckande att vi som kallas förlorarna är de som verkligen talar framtiden?
Dag Sandahl beskrev sig själv röra sig växelvis mellan hopp och förtvivlan när det gäller Svenska Kyrkans framtid. - Oftast landar jag ändå i hoppet, sa han.
Dag Sandahl levererade ett program i elva punkter för Svenska Kyrkan som folkkyrka. Det här referatet är ingen fullständig redovisning av samtliga punkter, men förhoppningsvis ändå en text som förmedlar vad som blev sagt.
- Ungkyrkorörelsens stora framtidstanke hade sina rötter i kyrkans historia i Sverige och sågs av de engagerade som en fortsättningen på arvet från Ansgar, Birgitta och Olaus Petri. Visionen om Svenska Kyrkan formades i polemik med den svenska frikyrklighet som misslyckats att kristna det svenska folket, sa Dag Sandahl inledningsvis i sin beskrivning av Svenska Kyrkan vid 1900-talets början.
- Det var en kampglad rörelse som satte den gamla stenkyrkan högt. Ungkyrkorörelsen var ekumeniskt sinnad gentemot de stora kyrkorna men oekumenisk i förhållande till den svenska frikyrkligheten.
Med hjälp av Svenska Kyrkans Diakonistyrelse försågs Svenska Kyrkan med litteratur och nya arbetsformer fick sin spridning: t.ex. söndagsskolan, som ett besked att skolans kristendomsundervisning inte räcker som dopundervisning.
- Det var då en folkkyrka som undervisade barn, ungdomar och vuxna. Söndagsskolan mönstrade vuxna söndagsskollärare, som åkte på kurser och dessutom samlades under kyrkoherdens ledning hemma i församlingen. Det erbjöds en omfattande utbildning i kristen fro till de människor som tog eget ansvar för att förmedla tro.
Med ungkyrkorörelsen och folkyrkotanken som grund skapades en lekmannaskola, en Sigtunstiftelse och flera folkhögskolorna. Och så kom stiftsgårdarna.
Till rörelsen hörde också en kyrkomusikalisk förnyelse. Många lörer startades i församlingarna. Människor återfann en glädje i att fira gudstjänst.
- Skulle man kunna se folkkyrkan som en politiskt konservativ kraft? Som trots allt mest var tillbakablickande? frågade Dag Sandahl. Och nog gav hans föredrag i flera stycken svaret: ja, i alla fall till en del.
- Man missade att stiga in i den nya tiden med sina nya massrörelser och massmedier.
För en av folkkyrkans förgrundsgestalter biskop J A Eklund var det av stor vikt att kyrkan aldrig skulle låta sig kommenderas utifrån. Kyrkan skulle veva och arbeta utan att be om lov.
Dag Sandahls föredrag gav aktualitet åt Eklunds hundra år gamla ståndpunkt: Det är inte tid att låta sig kommenderas!
- Ungkyrkorörelsen ville något. Och den var arbetsvillig, konstaterade Dag Sandahl. Hur blev detta offensiva programmet omvandlat sen till en pastor-janson-kyrka? Hur kunde Svenska kyrkan förlora respekten? frågade han.
(Re-spektabel betyder: se en gång till.)
- Idag sköter alltför många präster sina församlingar så gott det går, men avskärmar sig från resten av kyrkolivet. De vet, men vill ändå inte veta. De drar sig tillbaka. De tycks inte ha någon framtidstro.
- Redan religionssociologen Berndt Gustafsson påpekade folkreligionens parasitära drag. Med tiden blev folkkyrkan blir reaktiv. Betoningen av öppenheten för alla och allt blev ensidig under det att folkyrkan inordnades i folkhemmet. Den tyske teologen Jürgen Moltmann har påvisat hur svårt folkyrkor tycks ha att stå emot att omformat för att tjäna en civilreligion med systemtrogna tjänstemannen och en kyrklig apparat.
Dag Sandahl ägnade ett avsnitt i sitt föredrag åt att diskutera skillnaderna i att betrakta folket som subjekt eller objekt. Han jämförde danske folkkyrkomannen Grundtvig och med den svenske biskopen Einar Billing.
- Teologen Gustaf Wingren polemiserade på sin tid både mot socialetiker och högkyrkliga. Men han förstod sig varken på politik eller kyrkopolitik, sa Dag Sandahl.
- När KG Hammar var sekreterare i 1982 kyrkoutredning tänkte man sig församlingar i mindre skala än vad som blir resultatet av senare års omfattande strukturförändringar. Jag undrar om det finns en pastoral analys av konsekvenserna av att bilda storpastorat och storförsamlingar.
Kan de som idag förvaltar arvet från de ungkyrkliga och högkyrkliga rörelserna bidra med en ny vision? Och skulle de evangelikalas framtidsbild kunna läggas till? Kan vi finna ansatser som inte förverkligades då för att gestalta framtidshoppet utan att vika undan för problemen? frågade Dag Samdahl. Hur ser realutopi för ut för oss kristna i Svenska Kyrkan?
Från denna inledning och historieteckning övergick Dag Sandahl i att leverera sina punkter i ett program för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
I. En gudsfolksteologi
Andra Vatikankonsiliet formulerade den en gudsfolksteologi. PO Sjögren, Rune Klingert, CH Martling och några ytterligare teologer svarade för att utveckla gudsfolkstanken för Svenska Kyrkan vid samma tid. Men socialetiken dominerade den svenska scenen, Mönstringen av lekfolket som ansvariga kom av sig.
Det är en utmaning idag att se de faktiska gudstjänstfirare som ett faktiskt gudsfolk, sa Dag Sandahl.
Han citerade en anonym brevskrivare från den kristna kyrkans ungtid:
“De lever i sina egna länder och är utlänningar. De utför lojalt sina likter som medborgare men behandlas som utlänningar. Varje främmande land är ett fosterland för dem och varje fosterland är främmande. De gifter sig som andra och får barn men överger inte sina nyfödda. Deras bord är öppet för andra men inte deras säng.”
- Kyrkans gemenskap måste vara en del i folkets gemenskap. Frikyrkoförsamlingarna flyttade en gång in i de nya stationssamhällena. Och idag: Vad flyttar in när Svenska Kyrkan rationaliserar bort sig själv i stadsdelarna? När folk måste transportera sig för att fira gudstjänst, då hamnar de i andra delar av staden än bland sina grannar. Är det en medveten reträtt från grannskapet. Den organiska förbindelsen mellan kyrkans själ och kropp är bruten, menade Dag Sandahl.
II Församlingsbygge är inget för lättingar
Svenska Kyrkan har för få levande församlingar. Sådana som som bärs upp Guds eget folk på en bestämd plats, där prästen har samma roll som Johannes Döparen: Ta plats till en början för att sedan gå åt sidan.
Högkyrkligheten började som en prästväckelse. Och det gav kompetenta präster. Också idag behöver Svenska Kyrkan kompetenta präster. Vi vill ha nya röster som sjunger sångerna.
Domprosten PO Sjögren lärde till präster ut rollen som själasörjare, en hållning på djupet. Som använder nådens medel för att gemenskapen ska formas av unika individer i samspel.
III Gudstjänstliv
Församlingen firar gudstjänst. Inte enskilda kristna. Mana till en söndaglig kyrkogång. Malaria och militärtjänst är de enda legitima skälen för att utebli. Om inte vi går, varför ska då andra gå? Präster kan inte ha ledig söndag och lägga golv!
Församlingen måste fira högmässa så ett sådant sätt att det verkligen känns som en förlorad söndag som inte kan komma. För det krävs både en omedelbar medmänsklighet och en kunskap om om liturgi. Annars blir det ingen förnyelse.
- Barn är liturgiska människor, sa Dag Sandahl. En gudstjänst utan att alla åldrar är med och för alla åldrar är det något fel på. Antingen teologiskt eller demokrafiskt.
Dag Sandahl har tidigare gjort ett startpaket för nykristna tillsammans med Anna Ehde Malmberg. Nu har de gjort ett nytt paket om gudstjänst, som ska heta Gladpack. I paketet ingår intervjuer med människor om framtidens kyrka. Här säger Klara 10 år om gudstjänsten:
- Jag vill känna igen människorna som kommer till kyrkan och jag vill att de känner igen mig. Och tycker om mig. Barn ska få vara där. Det ska vara tyst så att man kan be. Och det ska vara gott kyrkkaffe efteråt med med smaskiga kakor.
- ja, vem skulle inte vilja fira gudstjänst tillsammans med Klara? frågade Dag Sandahl.
IV En evangeliserande folkkyrka
De franska arbetarprästerna gjorde rätt. De ungkyrkliga kårfärderna ut i landet var en bra sak. Då var det klart att folkkyrkan missionerande, sa Dag Sandahl. På 1990 kom andra signaler från kyrkostyrelsen: Svenska Kyrkan längre missionera skulle inte längre missionera. Dag Sandahl beklagade nedtoningen av missionsuppdraget.
- Vi behöver konkretisera vänskapens ordets och sakramentet. En enskild kristne möter en annan människa på ett vänskapsplan. Det är då det händer. Men för få har fostrats att vara kyrka där de är och med ett personligt ansvar för ett möte med kyrkan.
- Säkerställ att lekfolket har instrument för sitt vittnesbörd. Kan man inte vara stolt över sin kyrka kan man inte missionera.
Lekman tar ansvar hette en bok som kom ut i Svenska Kyrkan precis i början av 1960-talet. Den var studiebok i ett brett upplagt projekt med syftet att mobilisera lekfolket i församlingarna. Dag Sandahl beskrev hur projektet med boken formades av människor med bakgrund i ungkyrklighet och högkyrklighet. Och han tycktes mena att det var en förklaring till att satsningen inte fick de förväntade effekterna. Man missade i omvärldsanalysen, inte minst förbisåg man medieutvecklingen. Att som kyrka förhålla sig till massamhället och massmediesamhället ser Dag Sandahl som en lika aktuell fråga idag.
- Folkkyrkan måste in i massmediesamhället, säger Dag Sandahl. Det är genom medierna som budskap når in i hemmen. Den folkkyrka som inte är med och påverkar, kan bara stå som åskådre och se hur andra påverkar människorna.
- Jag har skrivit om upplevelseindustrin. Då var det präst uppfattade det som att jag talade för för jippon. Men det var inte vad jag skrev. En folkkyrka som inte tar plats i offentligheten fungerar inte, sa Dag Sandahl.
Han beskrev prästernas roll i förnyelsen av Svenska Kyrkan så här: Präster ska förminskas med tiden. Men de får inte vara för små när det hela sätter igång.
V Undervisning
Församlingarnas barnarbetet räcker upp till 3 års ålder. Doparbetet har sedan havererat, menade Dag Sandahl, liksom det kyrkliga gymnasistarbetet havererade på 1970-talet när de välvilliga tog hand om det.
Bibelstuderna är ett minne blott. Stiftsgårdarna var kyrkliga institutionerna för lekfolksutbildning. Nu är flera av dem nedlagda.
Den nya folkkyrkan behöver forma gemenskaper där alla är teologie studerande. Svenska Kyrkan behöver också få vara en intellektuell gemenskap. Det gör en del upprörda att jag säger så. Jag talar inte för snobberi. Poängen är att vi läser och studerar tillsammans.
Kom ihåg att det var kyrkan som födde fram skola, gymnasier och universitet. Vi var här först och byggde landet, sa Dag Sandahl. Och vad tror du kyrkofäderna hade för utbildning? Deras brist på skolning hindrade dem inte från en intellektuell bearbetning av tro och bekännelse.
- Arbetsgruppen Kyrklig Förbyelse borde förse Svenska Kyrkans församlingar med modeller för teologiska studier.
Vi behöver gestalta en undervisande miljö För undervisningen ska ge det material som den helige anden får sätta eld på.
Hemma på norra Öland kommer Dag Sandahl till hösten starta en mötesplats för teologiska samtal som får namnet Likanen: Pub Likanen
VI Samhörighet mellan syner som icke utan vidare konvergerar
Dag Sandahl berättar historien om hur Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist ska ha sagt till Olov Harman: Samla du de dina så samlar jag de mina!
- Varför var han inte mer generös? undrade Dag Sandahl. I sin sjätte punkt i ett program för folkkyrkan argumenterade han för att visa samhöriget även med de man inte har samsyn med.
- Jag är misstänksam mot det öppna kyrkosystemet som är så avgränsade. Samhörighet är vad som behövs mer än samsyn.
Renlärighetens garde gillar inte denna hållning. Jesus talar om dem som jagar ogräs och då trampar ner alla gröda.
I framtidens folkkyrkan utmönstras ingen. Den klassisk folkkyrkan räknade inte några som styvbarn, alla var guds barn. Där var inte folkkyrlig en partibeteckning.
VII Kulturkritik som politisk teologi
Dag Sandahl rekommenderade (om-)läsning av Manfred Björkuist och Nathan Söderbloms texter, för att se hur de båda, var och en på sitt sätt, behanldar kulturfrågan och teologin i förhållande till politiken.
Risken är att en folkkyrka inte kan stå emot och missar sin kallelse att demaskera samtidens intressen, de som aldrig eller alltid ljuger. Det är kyrkans uppdrag att stå upp för sanningen. Till det behövs en en politisk teologi, men inte politiserad teologi.
VIII Ekumenik och sanningsfrågan
Svenska Kyrkan var en brokyrka. Nu riskerar hon en marginalisering. Ärkebiskop Bertil Werkströms arbete fullföljs inte. Vi svenskkyrkliga är formade av det ekumeniska 1900-talet. Det var en utmaning för oss att läsa BEM-dokumentet. Och vi gjorde det med glädje.
Varför är folk i Kyrkans Hus i Uppsala rekryterade från annat än söndagsskola, kyrkligt ungdomsarbete och KGF? Med självtillräckligheten sumpas utmaningarna.
IX Teologisk självmedvetenhet
Teologisk litteratur säljer inte. Ett akademiskt prästerskap måste studera. Prästerna måste vara teologiskt bildade annars blir den Stora Berättelsen stum. Predikan ska vara mer än vittnesbörd. Tron vill förstås. Prästgården var en gång ett bildningscentrum. Nu säljs prästgårdarna ut.
Om präster anställs av dem som säger sig företräda dem som inte går i kyrkan och inte själv går i kyrkan, då går det som det går. Teologin blir levande först i mötet med gudstjänst och mystik.
X Kyrklig självmedvetenhet
Ungkyrkorörelsen bars fram av en konkret glädje över kyrkan. Den drog med sig människor in i sammanhang som de kunde känna stolthet över: I sin församlingstjänst, i de ekumeniska sammahangen. Ett ovisst mummel byttes i sjungande påskkoral.
Vilja något. Vilja mer. Tänka stort om Svenska Kyrkan. Se i henne en samtida kallelse.
XI En rörelse av unga
Ungkyrkorörelsen var en ungdomsrörelse. Det Var de unga som skulle göra det. Folkkyrkan är de ungas kallelse. Det är de unga som ska göra det. De ser potentialen. Gud kallar till nya stordåd. Leva och arbeta utan att fråga om lov.
Hur kunde denna rörelses arv förvaltas? Eller återstår mönstret: Förvärva, ärva, fördärva - när kallelsen ställs på undantag och ersattes av rutin?
- Det är konstigt att ledningen för Svenska Kyrkan i kris försummar att läsa analyserna och tar avstånd från vissa författare, sa Dag Dandahl. Systemet har inte förmått att intregrera kritiken.
För inte är min kritik så galen?
Min vision är Sempre avanti - Alltid framåt. Nog är det uppseendeväckande att vi som kallas förlorarna är de som verkligen talar framtiden?
Dag Sandahl beskrev sig själv röra sig växelvis mellan hopp och förtvivlan när det gäller Svenska Kyrkans framtid. - Oftast landar jag ändå i hoppet, sa han.
Du som liksom mig var med i Stockholm och hörde Dag Sandahl tala och kan hjälpa mig att mer rättvisande återge föredraget får gärna kommentera här på bloggen, eller mejla martin.garlov@cumpan.se och föreslå ändringar och tillägg. Föredragshållarens egna bidrag är också välkomna.
Läs även andra bloggares åsikter om folkyrkan, kyrkan, svenska kyrkan, teologi,
Läs även andra bloggares åsikter om folkyrkan, kyrkan, svenska kyrkan, teologi,
29 augusti 2010
Folkkyrkan och det ockuperade folkkyrkobegreppet - del 2
Få begrepp har präglat, och präglar, Svenska kyrkan så som folkkyrkobegreppet. I alla möjliga sammanhang återkommer det som en beskrivning av vad Svenska kyrkan är, eller den enskilda gruppen gör anspråk på att vara, men begreppet är, tvärt emot hur det ofta används, långt ifrån entydigt.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet.
Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen. Här följer det andra föredraget av biskop Ragnar Persenius.
Ragnar Persenius, f. 1952, biskop i Uppsala stift. Teol dr 1987 på avhandlingen Kyrkans identitet. En studie i kyrkotänkandets profilering inom Svenska kyrkan i ekumeniskt perspektiv, 1937-1952. Skrev 2000 boken Nådens budbärare – om den sakramentala folkkyrkan.
- Jag är idag tveksam till att tala om folkkyrkan. Men som jag gör i min bok Nådens budbärare kan jag tala om den sakramentala folkkyrkan. Den bok där jag skriver om det jag arbetat med föregående tio år.
- Det som bekymrar mig är de avgörande vägval som Svenska Kyrkans står inför. Och det är så att historia, nutid och framtid hänger samman.
- Det jag vill tala om är det sociala sammanhanget, om en teologisk grundsyn som ger den kyrkosyn som krävs för att möta kyrkans utmaningar. En kyrkosyn som formas i mötet mellan en uppenbarelse och vad vi tillägnar oss den i det sociala, sa biskop Ragnar.
- Jag betraktar inte historiens gång linjär utan ansluter mig till beskrivningen av en förändring som sker i radikala pardigmskiften där nya tolkningar av verkligenhet ersätter de gamla.
Visst existerar flera grundsyner och tolkningar parallellt med de dominerande paradigmet. Det finns annat som till och med ligger ett steg förut. Utvecklinggår inte helt i takt och allt går inte i samma riktning för alla samtidigt. Inte ens i Svenska Kyrkan, tycks biskop Ragnar mena.
Under 1990-talet sista är i Svenska Kyrkanär tiden då man kan tala om ett paradigmskifte för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
Biskop Ragnar beskrev i sitt föredrag hur en liberalteologiska ara dominerade från slutet av 1800-talet och fram till första världskrigets utbrott. Perioden präglades av stor tilltro till den enskilda människa, till individen. Det fanns en frigörelse i genom liberalismen, i arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten. Liberalteologerna ville göra kristendomen etiskt leverant i sin samtid och lyfte fram “Jesus enkla lära”.
- Resultatet av den teologiska liberalismen blev tömda nattvardsbord, konstaterade biskopen. Han sa att detta skede i Svenska Kyrkans histora är bäst skildrat av biskop Gustaf Aulén i hans bok 100 års kyrklighet.
- Det var en era av optimism. Det handlade om människans inneboende godhet, men också om västerlandets kolonialism, om en erövring av världen på alla områden. Men första världkrigets gasmoln och skyttegravar förändrade allt. I ett nafs.
Bästa period efter första världskriget beskrev biskop Ragnar som präglad av teocentrism. Den var sakramental och kollektivistisk och löpte fram till Andra världskrigets slut. Mycket skulle redas upp. Ett nytt slags politiskt tänkande avlöste det gamla. Också inom pedagogiken var det här en föränderlig tid, sa biskop Ragnar.
Den förnyelse av Svenska Kyrkan som är ungkyrkorörelsen och högkyrklighet bidrag i det tidiga 1900-talet präglades av en återupptäckt av heligheten. En återupptäckt av kyrkobyggnaden som ett heligt rum. Till förnyelsen hörde och en historisk medvetenhet om att kristen tro i vad som blivit Sverige hade sina rötter i de dagar Ansgar, Birgitta och Olaus Petri verkat.
- På ett sätt ville man rädda vad som räddas kunde av det goda från enhetssamhället. Och vara ett tydligt alternativ till den svenska frikyrkligheten, sa biskop Ragnar.
Dag Sandahl har behandlat frågan folket som objekt eller subjekt i sin avhandling. Och i detta kommer han in på maktfrågan. Telogiskt måste kyrkan vara ett folk. Utan folk, inget kyrka. Sen är frågan vilket folk? Och på vilka premisser? Och hur gestaltar folket sin kyrka? Det här är en problematik som följer med fram till vår egen tid, konstaterade biskop Ragnar.
- Jag är tveksam till att använda begreppet folkkyrka, därför att det misshandlats till den gräns där det är helt användbart, sa biskop Ragnar.
Det blev en tydlig teologisk brytning inom Svenska Kyrkan i kyrka-statfrågan. Men än mer avgörande var striden om dop och kyrkotillhörighet som föregick den ändrade ordningen från 1996. Då blev dopet medlemsgrundande i Svenska Kyrkan.
Biskop Ragnar berörde ämbetsfrågan. Han frågade åhörarna om det i ljuset av historien efter 1958 kan ifrågasättas om rätta prioriteringar gjordes.
Motståndet mot dopet drevs inom Svenska Kyrkan med teologiska argument som distanserade sig från kyrkans sakramental dopsyn, sa biskop Ragnar. Det var argument som skilde på kyrkan som synlig organisation och kyrkan som ett andligt sakrament. Man förlade de troendes gemenskap till en osynlig sfär. Och detta trots att just dopet är en så ytterst påtaglig och jordisk akt, konstaterade biskop Ragnar.
De som argumenterade mot att dopet skulle ge medlemskap i Svenska Kyrkan visade påtagliga likheter med dem som hade den svenska frikyrklighetens dopsyn där den personliga bekännelsen är viktigare än dopet i sig. Här saknas fokus på det gudomliga handlandet och dophandlingen blir närmast ett tecken på den tro som anses vara det viktiga.
Biskop Ragnar beskrev hur den svenska rrikyrkligheten under 1900-talet sista decennier alltmer blev en rekryteringsbas för präster och förtroendevalda. Här fanns de som attraherades av Svenska Kyrkans öppenhet i motsats till slutenheten i de samfund man lämnade. Dessa präster och förtroendevalda hade svårt att ta till sig synen på Svenska Kyrkan som ett trossamfund.
Under det tidiga 1990-talet skickades remisser ut till församlingarna om dop och om kyrka-stat. Dopet fick ett innehållsligt ja, men i många remissvar motsatte man sig att stärka förbindelsen mellan dop och medlemskap.
- Jämför 1970-talet, när jag kom ut som präst, med nutiden finns stora skillnader, sa biskop Ragnar. Då kunde man fortfarande bland församlingsborna möta kunskap om kristen tro och erfarenhet av kristet liv. Ibland från guds barnbarn. Man kunde koncentrera sig på de existentiella frågorna och koppla dem till vad människor sett och hört. Så är det mer sällan idag.
- Idag saknar en stor del av ungdomsgenerationen all kunskap om kristen tro och har inga egna kristna referenser. Har vi verkligen tagit till oss detta? undrade biskopen. Det finns nu en generation som inte vet mer bibel, eller om tro i konsten än de japaner som fotograferar i Sixtinska kapellet i Rom. De finns här hos oss.
- Min svärson berättar vad litet hans jämnåriga vet om kyrkan. Och de går ur Svenska Kyrkan för de saknar varje motiv för att vara kvar. Med andra ord står Svenska Kyrkan nu i en renodlat missionssituation.
Utmaningen är att möta de människor som saknas alla relationer till Svenska Kyrkan, till hennes tro och liv. Så varför ska de låta döpa sina barn, konfirmera sig, gifta sig och en gång begravas? Det ligger en utmaningen är att omforma riterna när människor kommer. Och de kommer från till kyrkan från ett omgivande konsumtionssamhälle.
- Men märk att de nya doppastoralet som församlingarna skapade inför 1996 när dopet blev grund för medlemskap hade effekt, sa biskop Ragnar.
- Undervisningsunderskottet uppstår redan på 1960-talet, sa biskop Ragnar. Min självkritik är att vi under lång tid från Svenska Kyrkans sida inte själva fyllde ett vakum som uppstod i skolan. Utan kunskap och erfarenheter eller relationer till Svenska Kyrkan kyrkan som en social företeelse blir banden så svaga att inga kampanjer i världen råder bot det som håller på att hända.
Den postmoderna liberalteologin och uppbrottet från den nådesbestämda sakramentala grunsynen saknar en framtid. Nu måste fokus ligga på inre förnyelse av Svenska Kyrkan, på ett delande evangelium i ord och handling, sa biskopen.
Det finns de som arbetar för Svenska Kyrkan som ser en öppenhet i det postmoderna. Men vilka förutsättningar att verka som kyrka ges i denna slags öppenhet? Sanningen nås bäst genom gemensamma val. Trosfrågor som klaras av demokratisk är egentligen en rimlig väg.
Ibland tvivlar jag ändå på att människor är så postmoderna i förhållande till sina egna värderingar. För det tycks samtidigt ha uppstått en auktoritetskris och en gränsdragningsneuros.
Biskop KG Hammar har sagt att där det finns ett tydligt centrum blir gränserna, påminde biskop Ragnar. Och det stämmer. Så mycket viktigare för Svenska Kyrkan med ett gemensam centrum, var biskop Ragnars slutsats. En människan som inkrökt i sig själ, som är sin egen norm, hur ska Gud komma till tals med henne?
Om det inte görs klart vad som är kriterierna för Svenska Kyrkans tro och liv, då kan man fråga sig om den reformation som gjorde oss till lutheraner skulle vara möjlig i vår egen tid, med de postmoderna teologerna som ledare.
Guds uppenbarelsen var ett kännetecken för ungkyrkorörelsen och högkyrkorörelsen. Kan vi som dessa rörelsers medlemmar då tala om en gudsuppenbarelse idag?
Biskop Ragnar sa i en intervju i Svenska Kyrkans Tidning juni 2010 att den värsta sekularisering är den som finns inom Svenska Kyrkan själv. Han ser allvarligt på att gudsuppenbarelsen inte längre ses som kyrkobyggandet grund och inte som grund för en kallelse att leva och föra vidare. En annan inre sekularisering som biskopen varnade för är den som består i brottet mellan bekännelsen och förkunnelsens tillämpning. Ett brott mellan teologi och pastoralteologi.
Som ett motmedel beskrev biskop Ragnar 2000-talets återupptävkt av det heliga, av Guds handladen då, nu och i framtiden. och att än en gång upptäcka allt som är heligt i det vi rör och och är till. Att möta den handlande Guden.
Finns ett innehålla ett dela? Ja, jag tro att det i grunden är väsentligt att tron hörnpelare finns med i allt det som Svenska Kyrkan säger och gör. Det handlar om döden och uppståndelsen. Om Kristi gärningar och Bibeln som den heliga historia om Gud som handlar om sitt folk. Bibeln är inte en uppslagsbok men den är Guds ord, den gudomliga uppenbarelsen ända från skapelsen till vår egen tid.
Mission är att dela evangelium om Jesus Kristus. Trostraderingen blir en huvudfråga i det pluralistiska samhället. Om vi av komplex mot auktoriteter och på grund av gränsdragningsneuroser inte delar den stora livsberättelsen, hur ska då människor finna den, möta den, frågade biskop Ragnar.
- Här ligger en stor skillnad mot min tid som präst för 40 år sedan och de senaste 20 åren. Unga idag känner sig snuvade på konfekten, om vi inte delar med oss av den stora livsbreättelsen. Så att de själva kan möta den, brottas med den, ställa den i relation till sina egna livsberättelser och göra den personlig. Om man får chans att spegla sig i den stora livsberättelsen, om man känner sig tagen på allvar, då händer något.
En del säger att ingen förfogar över saningen. Det kan låta bra att vi alla söker sanningen. Men det är ett resonamng som döljer det gudomliga anspråket: Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Kristus ger Gud ett ansikte. Eller menar man att Martin Luther hade missat något i frälsningshänseende? undrade biskop Ragnar.
Nej, vi förfogar inte över sanningen. Först när sanningen förfogar över oss, så kan den forma våra liv. Gud är större.
i en postmodern tid får de egenskapade gudsbilderna och tolkningar bli närmevärden. Det enda så står till buds och gör sökandet blir vår eviga lott.
Men en annan slutsats är rimligare, den sominkluderar tron på den gudomliga uppenbarelsen, sa biskop Ragnar. Därför bör vi söka oss till Gud och ta emot det Gud har att ge. Därför behöver vi låta uppenbarelsen vara det som präglar våra bilder, tankar, symboler och vår teologi.
Nattvarden är den måltid, den heliga fest där detta sker. Här är Gud är inte bara nära. För Gud är inte enbart närhet. Här i den heliga måltiden är Gud verkligen närvarnade i sakramenten.
Frälsningen är hel och full genom Kristi död och uppståndelse. Frälsningen tar getalt när människor samlas i bön, kring dopets och nattvardens sakrament och gestaltar tro i ord och handling. Detta är det stora, att vi får vara indragna i detta med alla våra begränsningar, sa biskopen.
Vägen till en framtid för Svenska Kyrkan ligger i återupptäckten av det heliga. Här börjar all förnyelse. All förändringar börjar med mig och inte de andra.
Gudstjänsten I Svenska Kyrkan är i kris. Därför behövs en ny teologi för gudstjänst, sa biskop Ragnar Persenius. Och de som arbetar för Svenska Kyrkan finns frågor att ställa sig. Om tyngdpunkten inte längre finns i nådemedlen, varför ska jag då fira gudsjänst? Kan jag då inte lika gärnaknäppa händerna och läsa bibeln hemma?
- Vi ska inte överge söndagen uppståndelsedagen, markerade biskop Ragnar. Samtidigt var han öppen för att förnya gudstjänstlivet de andra veckans dagar inräknade.
Biskopen förklarade sig mycket oroad över att Svenska Kyrkans dopsyn är ifrågasatt. Han var glad över att Läronämnden som sammanträtt tidigare i veckan är enig om att dop och nattvard hålls samman. Och det som ett svar på en motion till årets kyrkomöte.
Ändå jag är orolig för det pastorala handlandet, sa han. Jag raljerar inte över prästernas utmaningar i den nya situationen - socialt och andligen - där en allt större del konfirmander inte är döpta. För byggde vi konfirmation poch kommunionen på dopet. Nu är vi i en ren missionssituation. En del väljer av barmhärtighet att ta emot odöpta till nattvarden, konstaterade biskopen. Det där är en skillnad. Celebranten kan inte veta vilka som är döpta. Men prästen som undervisar konfirmandernkan inte ha som en pastoral praxis att odöpta är kommunikanter.
- Jag säger själv: de som redan är döpta får vänta med att kommunicera tills alla konfirmander är döpta. Det behövs en basal dopundervisning om den heliga måltiden. Om några får något som inte får, så är det livets villkor. Men lösningen är inte att forma en pastoralpraxis som underkänner läran.
Om man gör så händer något på djupet med synen på dopet som det nya förbundets tecken, med nådemedlet som ger del i Kristi död och upståndelse och spränger skapelsens alöla gränser.
Dopet är i sig inkluderande. Om pastoralpraxis ser dopet som problemet, då påverkar det i sin tur den kristna förkunnelsen. Dopet blir inte längre upptagande i nåd, inte längre ett Guds handlande. Det egentliga problemet är att alla i konfirmandgruppen inte är döpta, att de inte fått dopundervisning i församlingen.
Nu finn det finns ingen annan möjlighet för framtiden än att Svenska Kyrkan till sin förkunnelse blir synlig och tydlig. Vad ska man annars veta var man ska söka? frågade biskop Ragnar. Särskilt om det inte är något som tar gestalt i människor som delar med sig av sina gåvor?
- Jag tror därför bestämt att kallelsen till lärjungaskap och kallelsen till ett helgat liv gör skillnad. Jag tror på en kyrka som har sin existens i tiden mellan uppståndelse och Kristi återkomst. Kyrkan är inkarnationen direkta fortsättning. Kristet liv och kyrkoliv hör samman.
En stor utmaning för Svenska Kyrkan är att det i hög grad saknas en aktuell reflektion över vad en församling är. Och det saknas i de pågående strukturförändringarna.
- Det vi försökte undvika i slutet av 1990-talet av uppdelningen mellan organisation och innehåll, det har nu ersatts av en förstörelse av Svenska Kyrkan, menade biskopen. Det är oerhöret viktigt att hålla samman innehåll och organisation. Det ieologiskt grundläggande, pastoralteologisk nödvändigt för att rätt gestalta församlinglivet. Annars får vi bara en servicekyrka med medarbetare som ska uppehålla servicen, under en panik och neuros pga mindre pengar. Men pengarna har knappt börjat minska i Svenska Kyrkan. Biskopen ger inte mycket för påståendet av en ekonomisk kris.
- Min roll, sa biskop Ragnar, blir nu att kämpa för ett pastoralteologiskt perspektiv. Annars blir allienationen mellan dem som tillhör Svenska kyrkan och kyrkan själv för stor.
Nymoralism är något som börjar och slutar hos mig själv. Det är svårt att att erkänna sin egen sårbarhet, Det kommer vi att märka av i församlingen till nya gudstjänstordningarna, berättade biskop Ragnar. Men att inse en del i världens bortvändhet från Gud är befriande.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet.
Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen. Här följer det andra föredraget av biskop Ragnar Persenius.
Ragnar Persenius, f. 1952, biskop i Uppsala stift. Teol dr 1987 på avhandlingen Kyrkans identitet. En studie i kyrkotänkandets profilering inom Svenska kyrkan i ekumeniskt perspektiv, 1937-1952. Skrev 2000 boken Nådens budbärare – om den sakramentala folkkyrkan.
- Jag är idag tveksam till att tala om folkkyrkan. Men som jag gör i min bok Nådens budbärare kan jag tala om den sakramentala folkkyrkan. Den bok där jag skriver om det jag arbetat med föregående tio år.
- Det som bekymrar mig är de avgörande vägval som Svenska Kyrkans står inför. Och det är så att historia, nutid och framtid hänger samman.
- Det jag vill tala om är det sociala sammanhanget, om en teologisk grundsyn som ger den kyrkosyn som krävs för att möta kyrkans utmaningar. En kyrkosyn som formas i mötet mellan en uppenbarelse och vad vi tillägnar oss den i det sociala, sa biskop Ragnar.
- Jag betraktar inte historiens gång linjär utan ansluter mig till beskrivningen av en förändring som sker i radikala pardigmskiften där nya tolkningar av verkligenhet ersätter de gamla.
Visst existerar flera grundsyner och tolkningar parallellt med de dominerande paradigmet. Det finns annat som till och med ligger ett steg förut. Utvecklinggår inte helt i takt och allt går inte i samma riktning för alla samtidigt. Inte ens i Svenska Kyrkan, tycks biskop Ragnar mena.
Under 1990-talet sista är i Svenska Kyrkanär tiden då man kan tala om ett paradigmskifte för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
Biskop Ragnar beskrev i sitt föredrag hur en liberalteologiska ara dominerade från slutet av 1800-talet och fram till första världskrigets utbrott. Perioden präglades av stor tilltro till den enskilda människa, till individen. Det fanns en frigörelse i genom liberalismen, i arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten. Liberalteologerna ville göra kristendomen etiskt leverant i sin samtid och lyfte fram “Jesus enkla lära”.
- Resultatet av den teologiska liberalismen blev tömda nattvardsbord, konstaterade biskopen. Han sa att detta skede i Svenska Kyrkans histora är bäst skildrat av biskop Gustaf Aulén i hans bok 100 års kyrklighet.
- Det var en era av optimism. Det handlade om människans inneboende godhet, men också om västerlandets kolonialism, om en erövring av världen på alla områden. Men första världkrigets gasmoln och skyttegravar förändrade allt. I ett nafs.
Bästa period efter första världskriget beskrev biskop Ragnar som präglad av teocentrism. Den var sakramental och kollektivistisk och löpte fram till Andra världskrigets slut. Mycket skulle redas upp. Ett nytt slags politiskt tänkande avlöste det gamla. Också inom pedagogiken var det här en föränderlig tid, sa biskop Ragnar.
Den förnyelse av Svenska Kyrkan som är ungkyrkorörelsen och högkyrklighet bidrag i det tidiga 1900-talet präglades av en återupptäckt av heligheten. En återupptäckt av kyrkobyggnaden som ett heligt rum. Till förnyelsen hörde och en historisk medvetenhet om att kristen tro i vad som blivit Sverige hade sina rötter i de dagar Ansgar, Birgitta och Olaus Petri verkat.
- På ett sätt ville man rädda vad som räddas kunde av det goda från enhetssamhället. Och vara ett tydligt alternativ till den svenska frikyrkligheten, sa biskop Ragnar.
Dag Sandahl har behandlat frågan folket som objekt eller subjekt i sin avhandling. Och i detta kommer han in på maktfrågan. Telogiskt måste kyrkan vara ett folk. Utan folk, inget kyrka. Sen är frågan vilket folk? Och på vilka premisser? Och hur gestaltar folket sin kyrka? Det här är en problematik som följer med fram till vår egen tid, konstaterade biskop Ragnar.
- Jag är tveksam till att använda begreppet folkkyrka, därför att det misshandlats till den gräns där det är helt användbart, sa biskop Ragnar.
Det blev en tydlig teologisk brytning inom Svenska Kyrkan i kyrka-statfrågan. Men än mer avgörande var striden om dop och kyrkotillhörighet som föregick den ändrade ordningen från 1996. Då blev dopet medlemsgrundande i Svenska Kyrkan.
Biskop Ragnar berörde ämbetsfrågan. Han frågade åhörarna om det i ljuset av historien efter 1958 kan ifrågasättas om rätta prioriteringar gjordes.
Motståndet mot dopet drevs inom Svenska Kyrkan med teologiska argument som distanserade sig från kyrkans sakramental dopsyn, sa biskop Ragnar. Det var argument som skilde på kyrkan som synlig organisation och kyrkan som ett andligt sakrament. Man förlade de troendes gemenskap till en osynlig sfär. Och detta trots att just dopet är en så ytterst påtaglig och jordisk akt, konstaterade biskop Ragnar.
De som argumenterade mot att dopet skulle ge medlemskap i Svenska Kyrkan visade påtagliga likheter med dem som hade den svenska frikyrklighetens dopsyn där den personliga bekännelsen är viktigare än dopet i sig. Här saknas fokus på det gudomliga handlandet och dophandlingen blir närmast ett tecken på den tro som anses vara det viktiga.
Biskop Ragnar beskrev hur den svenska rrikyrkligheten under 1900-talet sista decennier alltmer blev en rekryteringsbas för präster och förtroendevalda. Här fanns de som attraherades av Svenska Kyrkans öppenhet i motsats till slutenheten i de samfund man lämnade. Dessa präster och förtroendevalda hade svårt att ta till sig synen på Svenska Kyrkan som ett trossamfund.
Under det tidiga 1990-talet skickades remisser ut till församlingarna om dop och om kyrka-stat. Dopet fick ett innehållsligt ja, men i många remissvar motsatte man sig att stärka förbindelsen mellan dop och medlemskap.
- Jämför 1970-talet, när jag kom ut som präst, med nutiden finns stora skillnader, sa biskop Ragnar. Då kunde man fortfarande bland församlingsborna möta kunskap om kristen tro och erfarenhet av kristet liv. Ibland från guds barnbarn. Man kunde koncentrera sig på de existentiella frågorna och koppla dem till vad människor sett och hört. Så är det mer sällan idag.
- Idag saknar en stor del av ungdomsgenerationen all kunskap om kristen tro och har inga egna kristna referenser. Har vi verkligen tagit till oss detta? undrade biskopen. Det finns nu en generation som inte vet mer bibel, eller om tro i konsten än de japaner som fotograferar i Sixtinska kapellet i Rom. De finns här hos oss.
- Min svärson berättar vad litet hans jämnåriga vet om kyrkan. Och de går ur Svenska Kyrkan för de saknar varje motiv för att vara kvar. Med andra ord står Svenska Kyrkan nu i en renodlat missionssituation.
Utmaningen är att möta de människor som saknas alla relationer till Svenska Kyrkan, till hennes tro och liv. Så varför ska de låta döpa sina barn, konfirmera sig, gifta sig och en gång begravas? Det ligger en utmaningen är att omforma riterna när människor kommer. Och de kommer från till kyrkan från ett omgivande konsumtionssamhälle.
- Men märk att de nya doppastoralet som församlingarna skapade inför 1996 när dopet blev grund för medlemskap hade effekt, sa biskop Ragnar.
- Undervisningsunderskottet uppstår redan på 1960-talet, sa biskop Ragnar. Min självkritik är att vi under lång tid från Svenska Kyrkans sida inte själva fyllde ett vakum som uppstod i skolan. Utan kunskap och erfarenheter eller relationer till Svenska Kyrkan kyrkan som en social företeelse blir banden så svaga att inga kampanjer i världen råder bot det som håller på att hända.
Den postmoderna liberalteologin och uppbrottet från den nådesbestämda sakramentala grunsynen saknar en framtid. Nu måste fokus ligga på inre förnyelse av Svenska Kyrkan, på ett delande evangelium i ord och handling, sa biskopen.
Det finns de som arbetar för Svenska Kyrkan som ser en öppenhet i det postmoderna. Men vilka förutsättningar att verka som kyrka ges i denna slags öppenhet? Sanningen nås bäst genom gemensamma val. Trosfrågor som klaras av demokratisk är egentligen en rimlig väg.
Ibland tvivlar jag ändå på att människor är så postmoderna i förhållande till sina egna värderingar. För det tycks samtidigt ha uppstått en auktoritetskris och en gränsdragningsneuros.
Biskop KG Hammar har sagt att där det finns ett tydligt centrum blir gränserna, påminde biskop Ragnar. Och det stämmer. Så mycket viktigare för Svenska Kyrkan med ett gemensam centrum, var biskop Ragnars slutsats. En människan som inkrökt i sig själ, som är sin egen norm, hur ska Gud komma till tals med henne?
Om det inte görs klart vad som är kriterierna för Svenska Kyrkans tro och liv, då kan man fråga sig om den reformation som gjorde oss till lutheraner skulle vara möjlig i vår egen tid, med de postmoderna teologerna som ledare.
Guds uppenbarelsen var ett kännetecken för ungkyrkorörelsen och högkyrkorörelsen. Kan vi som dessa rörelsers medlemmar då tala om en gudsuppenbarelse idag?
Biskop Ragnar sa i en intervju i Svenska Kyrkans Tidning juni 2010 att den värsta sekularisering är den som finns inom Svenska Kyrkan själv. Han ser allvarligt på att gudsuppenbarelsen inte längre ses som kyrkobyggandet grund och inte som grund för en kallelse att leva och föra vidare. En annan inre sekularisering som biskopen varnade för är den som består i brottet mellan bekännelsen och förkunnelsens tillämpning. Ett brott mellan teologi och pastoralteologi.
Som ett motmedel beskrev biskop Ragnar 2000-talets återupptävkt av det heliga, av Guds handladen då, nu och i framtiden. och att än en gång upptäcka allt som är heligt i det vi rör och och är till. Att möta den handlande Guden.
Finns ett innehålla ett dela? Ja, jag tro att det i grunden är väsentligt att tron hörnpelare finns med i allt det som Svenska Kyrkan säger och gör. Det handlar om döden och uppståndelsen. Om Kristi gärningar och Bibeln som den heliga historia om Gud som handlar om sitt folk. Bibeln är inte en uppslagsbok men den är Guds ord, den gudomliga uppenbarelsen ända från skapelsen till vår egen tid.
Mission är att dela evangelium om Jesus Kristus. Trostraderingen blir en huvudfråga i det pluralistiska samhället. Om vi av komplex mot auktoriteter och på grund av gränsdragningsneuroser inte delar den stora livsberättelsen, hur ska då människor finna den, möta den, frågade biskop Ragnar.
- Här ligger en stor skillnad mot min tid som präst för 40 år sedan och de senaste 20 åren. Unga idag känner sig snuvade på konfekten, om vi inte delar med oss av den stora livsbreättelsen. Så att de själva kan möta den, brottas med den, ställa den i relation till sina egna livsberättelser och göra den personlig. Om man får chans att spegla sig i den stora livsberättelsen, om man känner sig tagen på allvar, då händer något.
En del säger att ingen förfogar över saningen. Det kan låta bra att vi alla söker sanningen. Men det är ett resonamng som döljer det gudomliga anspråket: Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Kristus ger Gud ett ansikte. Eller menar man att Martin Luther hade missat något i frälsningshänseende? undrade biskop Ragnar.
Nej, vi förfogar inte över sanningen. Först när sanningen förfogar över oss, så kan den forma våra liv. Gud är större.
i en postmodern tid får de egenskapade gudsbilderna och tolkningar bli närmevärden. Det enda så står till buds och gör sökandet blir vår eviga lott.
Men en annan slutsats är rimligare, den sominkluderar tron på den gudomliga uppenbarelsen, sa biskop Ragnar. Därför bör vi söka oss till Gud och ta emot det Gud har att ge. Därför behöver vi låta uppenbarelsen vara det som präglar våra bilder, tankar, symboler och vår teologi.
Nattvarden är den måltid, den heliga fest där detta sker. Här är Gud är inte bara nära. För Gud är inte enbart närhet. Här i den heliga måltiden är Gud verkligen närvarnade i sakramenten.
Frälsningen är hel och full genom Kristi död och uppståndelse. Frälsningen tar getalt när människor samlas i bön, kring dopets och nattvardens sakrament och gestaltar tro i ord och handling. Detta är det stora, att vi får vara indragna i detta med alla våra begränsningar, sa biskopen.
Vägen till en framtid för Svenska Kyrkan ligger i återupptäckten av det heliga. Här börjar all förnyelse. All förändringar börjar med mig och inte de andra.
Gudstjänsten I Svenska Kyrkan är i kris. Därför behövs en ny teologi för gudstjänst, sa biskop Ragnar Persenius. Och de som arbetar för Svenska Kyrkan finns frågor att ställa sig. Om tyngdpunkten inte längre finns i nådemedlen, varför ska jag då fira gudsjänst? Kan jag då inte lika gärnaknäppa händerna och läsa bibeln hemma?
- Vi ska inte överge söndagen uppståndelsedagen, markerade biskop Ragnar. Samtidigt var han öppen för att förnya gudstjänstlivet de andra veckans dagar inräknade.
Biskopen förklarade sig mycket oroad över att Svenska Kyrkans dopsyn är ifrågasatt. Han var glad över att Läronämnden som sammanträtt tidigare i veckan är enig om att dop och nattvard hålls samman. Och det som ett svar på en motion till årets kyrkomöte.
Ändå jag är orolig för det pastorala handlandet, sa han. Jag raljerar inte över prästernas utmaningar i den nya situationen - socialt och andligen - där en allt större del konfirmander inte är döpta. För byggde vi konfirmation poch kommunionen på dopet. Nu är vi i en ren missionssituation. En del väljer av barmhärtighet att ta emot odöpta till nattvarden, konstaterade biskopen. Det där är en skillnad. Celebranten kan inte veta vilka som är döpta. Men prästen som undervisar konfirmandernkan inte ha som en pastoral praxis att odöpta är kommunikanter.
- Jag säger själv: de som redan är döpta får vänta med att kommunicera tills alla konfirmander är döpta. Det behövs en basal dopundervisning om den heliga måltiden. Om några får något som inte får, så är det livets villkor. Men lösningen är inte att forma en pastoralpraxis som underkänner läran.
Om man gör så händer något på djupet med synen på dopet som det nya förbundets tecken, med nådemedlet som ger del i Kristi död och upståndelse och spränger skapelsens alöla gränser.
Dopet är i sig inkluderande. Om pastoralpraxis ser dopet som problemet, då påverkar det i sin tur den kristna förkunnelsen. Dopet blir inte längre upptagande i nåd, inte längre ett Guds handlande. Det egentliga problemet är att alla i konfirmandgruppen inte är döpta, att de inte fått dopundervisning i församlingen.
Nu finn det finns ingen annan möjlighet för framtiden än att Svenska Kyrkan till sin förkunnelse blir synlig och tydlig. Vad ska man annars veta var man ska söka? frågade biskop Ragnar. Särskilt om det inte är något som tar gestalt i människor som delar med sig av sina gåvor?
- Jag tror därför bestämt att kallelsen till lärjungaskap och kallelsen till ett helgat liv gör skillnad. Jag tror på en kyrka som har sin existens i tiden mellan uppståndelse och Kristi återkomst. Kyrkan är inkarnationen direkta fortsättning. Kristet liv och kyrkoliv hör samman.
En stor utmaning för Svenska Kyrkan är att det i hög grad saknas en aktuell reflektion över vad en församling är. Och det saknas i de pågående strukturförändringarna.
- Det vi försökte undvika i slutet av 1990-talet av uppdelningen mellan organisation och innehåll, det har nu ersatts av en förstörelse av Svenska Kyrkan, menade biskopen. Det är oerhöret viktigt att hålla samman innehåll och organisation. Det ieologiskt grundläggande, pastoralteologisk nödvändigt för att rätt gestalta församlinglivet. Annars får vi bara en servicekyrka med medarbetare som ska uppehålla servicen, under en panik och neuros pga mindre pengar. Men pengarna har knappt börjat minska i Svenska Kyrkan. Biskopen ger inte mycket för påståendet av en ekonomisk kris.
- Min roll, sa biskop Ragnar, blir nu att kämpa för ett pastoralteologiskt perspektiv. Annars blir allienationen mellan dem som tillhör Svenska kyrkan och kyrkan själv för stor.
Nymoralism är något som börjar och slutar hos mig själv. Det är svårt att att erkänna sin egen sårbarhet, Det kommer vi att märka av i församlingen till nya gudstjänstordningarna, berättade biskop Ragnar. Men att inse en del i världens bortvändhet från Gud är befriande.
Läs texter av biskop med Ragnars egna ord.
Läs Dag Sandahls föredrag på Kyrkodagen
Läs Daniel Alvungers föredrag på Kyrkodagen
Läs Dag Sandahls föredrag på Kyrkodagen
Läs Daniel Alvungers föredrag på Kyrkodagen
Folkkyrkan och det ockuperade folkkyrkobegreppet - del 1
Få begrepp har präglat, och präglar, Svenska kyrkan så som folkkyrkobegreppet. I alla möjliga sammanhang återkommer det som en beskrivning av vad Svenska kyrkan är, eller den enskilda gruppen gör anspråk på att vara, men begreppet är, tvärt emot hur det ofta används, långt ifrån entydigt.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet.
Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen.
Först ut Daniel Alvunger, lektor i pedagogik och historia vid Kalmar högskola. Han hade gett sitt föredrag rubriken Makten över kyrkan.
Daniel Alvungers avhandling finns i bokform och har då titeln Nytt vin i gamla läglar. Avhandlingen beskriver, genom en analys av det socialdemokratiska partiets kyrkopolik och syn på Svenska kyrkan under perioden 1944-1973, hur idén om hur den öppna och demokratiska folkkyrkan etablerats inom det socialdemokratiska partiet.
Daniel Alvunger inledde med att säga att han gillade temat för dagen: Det ockuperade folkkyrkobegreppet. Och det var ju en rubrik som väl sammanfattade vad han kom att tala om.
- Det är slående hur tidstypiskt bruket av begreppet folkyrka är, sa Daniel Alvunger. I slutet av 1800-talet över sekelskiftet fram till första världskriget upplevde Sverige både samhälleligt och politiskt en nationell väckelse, med tillkomsten av Svenska Flaggans Dag och Skansen. Här spelade Mandred Björkvist (senare den förste biskopen för Stockholms stift i Svenska Kyrkan) en roll. Kärleken till hembygden och nationen blev tolkat av biskop Billing.
Idag är Folkyrkans formel “öppen, rikstäckande och demokratisk”, såsom det står i lag om Svenska Kyrkan. Verkligen ett föränderligt begreppet. Det handlar om makten över begreppen. Vem äger makten att formulera problemet? Vem har makten över tolkningen?
Med hjälp av politiska medel har den grundläggande sakramentala betydelsen av Svenska Kyrkan som folkyrka lämnats, konstaterade Daniel Alvunger.
Efter andra världskriget blev idealet en folkrörelsesamhällets kyrka, vilket byggde på konstruktionen, motsättning mellan teologi och ideologi. Vissa grupper inom Svenska Kyrkan skulle framställas på ett visst sätt. Sällan med någon teologisk grund, men Ibland med konfessionella undertoner. Det var det motsägelsefulla.
- Jag menar att maktkampen initerades under 1930-talet i en kulturprotestantisk hållning från politiskt håll, med ecklesiastikminister Arthur Engberg i P A HAnssons ministär. Kyrkostrukturen omformas i linje med det nya tidens samhälle. 1 september 1939 går Tyskland in i Polen. Det leder i Sverige till nationell samling och en nationalistisk linje. Det socialdemokratiska projektet att omforma Svenska Kyrkan avstannar.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram talade också om Svenska Kyrkan. På en kongressen efter kriget presenteras ett program för statskyrkan. Den ska avskaffas. Men i partistyrelsen finns ledamöter som vill avskaffa kravet, för att man har planer för hur Svenska Kyrkan ska styras inifrån. Man anser att det demokraktiska samhället har behov av att kontrollera även Svenska Kyrkan som en del av samhället. Och bästa sättet för det är att behålla statskyrkan och omorganisera den och demokratisera den.
- Så när vi talar om det moderna folkhemsprojektet, så slår det igenom i kyrkopolitiken, konstaterade Daniel Alvinger. Statskyrkan som ett upplysningsredskap, som dock kräver en omgestaltning.
I det socialademokratiska partiprogrammet byts avskaffandet av statskyrkan 1994 mot ett avskaffande av “statskyrkosystemet”. Ändå tar den praktiska politiken sig ändå en annan inriktning, vilken leder till en omdaning av Svensk Kyrkan. Riksdagen stiftar en ny lag om Svenska Kyrkan som stärker styrningen utifrån. Införandet av kyrkofullmäktige redan 1930 var ett sätt att bevaka var skattemedel tog vägen. Genom att ändra formerna för kyrkliga val skaffade sig politikerna ett sätt att få inflytande över beslutsprocesserna inom Svenska Kyrkan. Riksdagen beslutade om valsystemet, så kan man få in mer partifolk, vilket ledde till en partipolitisering av Svenska Kyrkan.
1949 kommer en ny kyrkomötesförordning där det politiska inflytande ännu tydligare. Lekmännen blir i majoritet i Kyrkomötet. Och lokalt ersätts kyrkorådet av kyrkofullmäktige som valkorporation när elektorer för val av ombud till kyrkomötet ska utses.
Med de nya förordningarna menar förespråkarna att äntligen den verkliga folkkyrkan genomföras. Mot detta ställer man en prästkyrka med svartrockar och förhoppningarna är att hög- och gammalkyrkligas inflytande i kyrkomötet ska minska.
(Brygubbens kommentar: Samma konstruerade hotbild bygger centerledaren Maud Olofsson sin kyrkopolitik, enligt en intervju i Kyrkans Tidning augusti 2010)
Biskopsmotionen till kyrkomötet 1929 markerar att Svenska Kyrkan är ett andligt trossamfund. Här föreslår biskoparna fritt utträde ur Svenska Kyrkan. Först 1951 kommer den religionsfrihetslagstiftning som förverkligar biskoparnas önskan. Här definieras Svenska Kyrkan som ett andligt trossamfund definierat av sin bekännelse, vilket ses av Svenska Kyrkans andliga ledning som en öppning mot Arthur Engberg linje. Men justitiministern Herman Zetterberg säger i samma andetag att det finns organisationsband med staten, när han föredrar propositionen för riksdagen.
Religionssociologen Göran Gustafsson har beskriviet partipolitiseringen av Svenska Kyrkan som en till stora delar dold process. Till exempel förekom i stor utsträckning enhetslistorna i kyrkovalen, vilka rakt av följde mandatfördelningen i kommunvalen. De politiska partierna föredelade platserna mellan sig före kyrkovalet. De socialdemokratiska Broderskaparna försökte med egna listor, men man stoppade S-ledningen, berättade Alvunger.
Riksdagsledamoten Ture Nerman föreslår 1950 en kyrka-statutredning som riksdagen säger nej till. Sex år senare startas ändå den första kyrka-statutredningen. Själva utredningen tystar debatten i själva sakfrågan för lång tid.
Inom Svenska Kyrkan uppträder framför allt under 1960-talet den demokratiska folkkyrkan med sin kyrkosyn grundad i socialetiken.
De kyrkopolitiska reformerna fortsätter under 1960-talet. 1961 med en ny lag om församlingsstyrelse där det blir en än mer strömlinjeformat styrelse i överensstämmelse med borgerliga kommuner, säger David Alvunger. 1963 års lag om upplåtande av kyrkorum ger kyrkorådet större makt i relation till kyrkoherden.
Samtidigt lever idén om att omforma Svenska Kyrkan så att hon kan frigöras från staten. Det kommer en tid då det inte ska behövas statlig kontroll och insyn, när kyrkan har demokratiserats.
En viktigt aspekt i tillbakablickandet på 1900-talet är maktfrågan, sa Daniel Alvunger. Vissa grupper inom Svenska Kyrkan ska motarbetas. Främst gäller det högkyrkligheten och de deras präster som utmålas som papister, mörkermän och ickedemokrater. De är en grupp som utgör den trojanska hästen för Rom, som påstås vilja arbeta för att få ett grepp om den svenska folksjälen.
- Hur kan det då komma sig att ateister slår vakt om Svenska Kyrkan? frågar sig Daniel Alvunger. Och hur kan man i samma kretsar i samma andetag ägna sig åt en svartmålning och uttrycka sin tacksamhet över den lutherska kyrkan. En förklaring är att man ser katoliker nere på kontinenten som demokratiskt efterblivna.
- Jag menar att det finns en sekulariserad lutherdom som inte slår vakt om den evangeliska kyrkan utan det demokratiska samhället, sa Alvunger i sitt föredrag.
Klosterförbudet upphör i Sverige först 1951. Nya kloster ska fortfarande prövas av Kung Majt innan de får anläggas. 1968 kommer kyrka-statfrågan åter på agendan. Utredningen är färdig och lämnar fyra förslag. Bevarad statskyrka med reformer plus tre varianter med fria relationer. Sen följer de Myrdalska beredningarna. Mest diskuterades egendomsfrågan.
Ett slutbetänkande lämnas 1972 och förslaget blir en fristående kyrka med förutsättningar för att den öppna folkkyrkan ska bestå. Det har knakat inom beredningen. Centern vägrar att upplösa kyrkokommunerna. Därmed är loppet redan i princip kört.
Strax före betänkandet ska bli offentligt läcker uppgifter ut. Då rör det på sig bland kyrkopolitikerna. Man gillar inte en fristående kyrka och vill behålla kyrkokommunerna. Det blir protester mot beredningen bland dem som föreslår vad kyrkomötet 1969 självt föreslog: ett inomkyrkligt reformprogram.
Socialdemokraterna vill slå vakt om de politiska nomineringarna till kyrkofullmäktige. Det enda sättet att få en demokratisk bredd i representationen, enligt deras mening. Separationen misslyckas. Kyrkopolitikerna slår vakt stenhårt om bevarat samband.
En av de mer betydande socialdemokratiska kyrkopolitikerna under 1970- och 80-talet Kjell Ericsson i Malmö säger: Vi är bara i början av en kyrklig demokratiprocess. Man behöver inte gå långt tillbaka för att finna en tingens ordning som var allt annat än demokratisk. Vi behöver mer tid på oss att få en effektivare kyrka.
1979 kommer folkpartiregeringen med nytt förslag om att skilja kyrka och stat. Kyrkomötets politiska majoritet säger nej igen. Följden blir ändå 1982 års kyrkomötesreform med vad en del beskriver som en slutlig demokratisering av kyrkomötet.
1995 säger Marita Ulvskog att den kyrkliga demokratin är säkrad. En öppen och demokratisk och rikstäckande folkkyrka är möjlig även om kyrka och stat skiljs åt. Ett socialdemokratiskt mantra som andra partier inte säger emot.
Daniel Alvunger berättade hur han förra hösten gick på bio. Det var före kyrkovalet och det dök upp reklam på bio. I reklamfilmen ställdes frågan: Vad ska kyrkan lägga kraften på?
- Är inte svaret givet? undrade Daniel Alvunger.
Brygubben kommenterar: Alvungers föredrag utgår från hans avhandling som rör socialdemokratins styrning av Svenska Kyrkan under 1900-talet. Han berör något Centerpartiet. Förespråkare för partipolitiseringen av Svenska Kyrkan finns också inom Moderaterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet. Efter skiljandet kyrka-stat, eller ändrade relationer som var den egentliga termen, har partipolitiseringen tilltagit. I kombination med ett sjunkande deltagande i de kyrkliga valen innebär politiseringen i praktiken att Svenska Kyrkan blir mindre demokratisk. Engagerade medlemmar stängs ute från de beslutande organen. Kyrkomötet som är mer politiserat än det demokratiska arbetet i församlingarna fattar alltfler beslut som begränsar församlingslivet genom en likriktning.
Många kyrkopolitiker som motarbetade Svenska Kyrkans frigörelse från staten fortsatte att sitta på ledande befattningar och det har inneburit att reformer inte verkställts fullt ut som de var avsedda.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet.
Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen.
Först ut Daniel Alvunger, lektor i pedagogik och historia vid Kalmar högskola. Han hade gett sitt föredrag rubriken Makten över kyrkan.
Daniel Alvungers avhandling finns i bokform och har då titeln Nytt vin i gamla läglar. Avhandlingen beskriver, genom en analys av det socialdemokratiska partiets kyrkopolik och syn på Svenska kyrkan under perioden 1944-1973, hur idén om hur den öppna och demokratiska folkkyrkan etablerats inom det socialdemokratiska partiet.
Daniel Alvunger inledde med att säga att han gillade temat för dagen: Det ockuperade folkkyrkobegreppet. Och det var ju en rubrik som väl sammanfattade vad han kom att tala om.
- Det är slående hur tidstypiskt bruket av begreppet folkyrka är, sa Daniel Alvunger. I slutet av 1800-talet över sekelskiftet fram till första världskriget upplevde Sverige både samhälleligt och politiskt en nationell väckelse, med tillkomsten av Svenska Flaggans Dag och Skansen. Här spelade Mandred Björkvist (senare den förste biskopen för Stockholms stift i Svenska Kyrkan) en roll. Kärleken till hembygden och nationen blev tolkat av biskop Billing.
Idag är Folkyrkans formel “öppen, rikstäckande och demokratisk”, såsom det står i lag om Svenska Kyrkan. Verkligen ett föränderligt begreppet. Det handlar om makten över begreppen. Vem äger makten att formulera problemet? Vem har makten över tolkningen?
Med hjälp av politiska medel har den grundläggande sakramentala betydelsen av Svenska Kyrkan som folkyrka lämnats, konstaterade Daniel Alvunger.
Efter andra världskriget blev idealet en folkrörelsesamhällets kyrka, vilket byggde på konstruktionen, motsättning mellan teologi och ideologi. Vissa grupper inom Svenska Kyrkan skulle framställas på ett visst sätt. Sällan med någon teologisk grund, men Ibland med konfessionella undertoner. Det var det motsägelsefulla.
- Jag menar att maktkampen initerades under 1930-talet i en kulturprotestantisk hållning från politiskt håll, med ecklesiastikminister Arthur Engberg i P A HAnssons ministär. Kyrkostrukturen omformas i linje med det nya tidens samhälle. 1 september 1939 går Tyskland in i Polen. Det leder i Sverige till nationell samling och en nationalistisk linje. Det socialdemokratiska projektet att omforma Svenska Kyrkan avstannar.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram talade också om Svenska Kyrkan. På en kongressen efter kriget presenteras ett program för statskyrkan. Den ska avskaffas. Men i partistyrelsen finns ledamöter som vill avskaffa kravet, för att man har planer för hur Svenska Kyrkan ska styras inifrån. Man anser att det demokraktiska samhället har behov av att kontrollera även Svenska Kyrkan som en del av samhället. Och bästa sättet för det är att behålla statskyrkan och omorganisera den och demokratisera den.
- Så när vi talar om det moderna folkhemsprojektet, så slår det igenom i kyrkopolitiken, konstaterade Daniel Alvinger. Statskyrkan som ett upplysningsredskap, som dock kräver en omgestaltning.
I det socialademokratiska partiprogrammet byts avskaffandet av statskyrkan 1994 mot ett avskaffande av “statskyrkosystemet”. Ändå tar den praktiska politiken sig ändå en annan inriktning, vilken leder till en omdaning av Svensk Kyrkan. Riksdagen stiftar en ny lag om Svenska Kyrkan som stärker styrningen utifrån. Införandet av kyrkofullmäktige redan 1930 var ett sätt att bevaka var skattemedel tog vägen. Genom att ändra formerna för kyrkliga val skaffade sig politikerna ett sätt att få inflytande över beslutsprocesserna inom Svenska Kyrkan. Riksdagen beslutade om valsystemet, så kan man få in mer partifolk, vilket ledde till en partipolitisering av Svenska Kyrkan.
1949 kommer en ny kyrkomötesförordning där det politiska inflytande ännu tydligare. Lekmännen blir i majoritet i Kyrkomötet. Och lokalt ersätts kyrkorådet av kyrkofullmäktige som valkorporation när elektorer för val av ombud till kyrkomötet ska utses.
Med de nya förordningarna menar förespråkarna att äntligen den verkliga folkkyrkan genomföras. Mot detta ställer man en prästkyrka med svartrockar och förhoppningarna är att hög- och gammalkyrkligas inflytande i kyrkomötet ska minska.
(Brygubbens kommentar: Samma konstruerade hotbild bygger centerledaren Maud Olofsson sin kyrkopolitik, enligt en intervju i Kyrkans Tidning augusti 2010)
Biskopsmotionen till kyrkomötet 1929 markerar att Svenska Kyrkan är ett andligt trossamfund. Här föreslår biskoparna fritt utträde ur Svenska Kyrkan. Först 1951 kommer den religionsfrihetslagstiftning som förverkligar biskoparnas önskan. Här definieras Svenska Kyrkan som ett andligt trossamfund definierat av sin bekännelse, vilket ses av Svenska Kyrkans andliga ledning som en öppning mot Arthur Engberg linje. Men justitiministern Herman Zetterberg säger i samma andetag att det finns organisationsband med staten, när han föredrar propositionen för riksdagen.
Religionssociologen Göran Gustafsson har beskriviet partipolitiseringen av Svenska Kyrkan som en till stora delar dold process. Till exempel förekom i stor utsträckning enhetslistorna i kyrkovalen, vilka rakt av följde mandatfördelningen i kommunvalen. De politiska partierna föredelade platserna mellan sig före kyrkovalet. De socialdemokratiska Broderskaparna försökte med egna listor, men man stoppade S-ledningen, berättade Alvunger.
Riksdagsledamoten Ture Nerman föreslår 1950 en kyrka-statutredning som riksdagen säger nej till. Sex år senare startas ändå den första kyrka-statutredningen. Själva utredningen tystar debatten i själva sakfrågan för lång tid.
Inom Svenska Kyrkan uppträder framför allt under 1960-talet den demokratiska folkkyrkan med sin kyrkosyn grundad i socialetiken.
De kyrkopolitiska reformerna fortsätter under 1960-talet. 1961 med en ny lag om församlingsstyrelse där det blir en än mer strömlinjeformat styrelse i överensstämmelse med borgerliga kommuner, säger David Alvunger. 1963 års lag om upplåtande av kyrkorum ger kyrkorådet större makt i relation till kyrkoherden.
Samtidigt lever idén om att omforma Svenska Kyrkan så att hon kan frigöras från staten. Det kommer en tid då det inte ska behövas statlig kontroll och insyn, när kyrkan har demokratiserats.
En viktigt aspekt i tillbakablickandet på 1900-talet är maktfrågan, sa Daniel Alvunger. Vissa grupper inom Svenska Kyrkan ska motarbetas. Främst gäller det högkyrkligheten och de deras präster som utmålas som papister, mörkermän och ickedemokrater. De är en grupp som utgör den trojanska hästen för Rom, som påstås vilja arbeta för att få ett grepp om den svenska folksjälen.
- Hur kan det då komma sig att ateister slår vakt om Svenska Kyrkan? frågar sig Daniel Alvunger. Och hur kan man i samma kretsar i samma andetag ägna sig åt en svartmålning och uttrycka sin tacksamhet över den lutherska kyrkan. En förklaring är att man ser katoliker nere på kontinenten som demokratiskt efterblivna.
- Jag menar att det finns en sekulariserad lutherdom som inte slår vakt om den evangeliska kyrkan utan det demokratiska samhället, sa Alvunger i sitt föredrag.
Klosterförbudet upphör i Sverige först 1951. Nya kloster ska fortfarande prövas av Kung Majt innan de får anläggas. 1968 kommer kyrka-statfrågan åter på agendan. Utredningen är färdig och lämnar fyra förslag. Bevarad statskyrka med reformer plus tre varianter med fria relationer. Sen följer de Myrdalska beredningarna. Mest diskuterades egendomsfrågan.
Ett slutbetänkande lämnas 1972 och förslaget blir en fristående kyrka med förutsättningar för att den öppna folkkyrkan ska bestå. Det har knakat inom beredningen. Centern vägrar att upplösa kyrkokommunerna. Därmed är loppet redan i princip kört.
Strax före betänkandet ska bli offentligt läcker uppgifter ut. Då rör det på sig bland kyrkopolitikerna. Man gillar inte en fristående kyrka och vill behålla kyrkokommunerna. Det blir protester mot beredningen bland dem som föreslår vad kyrkomötet 1969 självt föreslog: ett inomkyrkligt reformprogram.
Socialdemokraterna vill slå vakt om de politiska nomineringarna till kyrkofullmäktige. Det enda sättet att få en demokratisk bredd i representationen, enligt deras mening. Separationen misslyckas. Kyrkopolitikerna slår vakt stenhårt om bevarat samband.
En av de mer betydande socialdemokratiska kyrkopolitikerna under 1970- och 80-talet Kjell Ericsson i Malmö säger: Vi är bara i början av en kyrklig demokratiprocess. Man behöver inte gå långt tillbaka för att finna en tingens ordning som var allt annat än demokratisk. Vi behöver mer tid på oss att få en effektivare kyrka.
1979 kommer folkpartiregeringen med nytt förslag om att skilja kyrka och stat. Kyrkomötets politiska majoritet säger nej igen. Följden blir ändå 1982 års kyrkomötesreform med vad en del beskriver som en slutlig demokratisering av kyrkomötet.
1995 säger Marita Ulvskog att den kyrkliga demokratin är säkrad. En öppen och demokratisk och rikstäckande folkkyrka är möjlig även om kyrka och stat skiljs åt. Ett socialdemokratiskt mantra som andra partier inte säger emot.
Daniel Alvunger berättade hur han förra hösten gick på bio. Det var före kyrkovalet och det dök upp reklam på bio. I reklamfilmen ställdes frågan: Vad ska kyrkan lägga kraften på?
- Är inte svaret givet? undrade Daniel Alvunger.
Brygubben kommenterar: Alvungers föredrag utgår från hans avhandling som rör socialdemokratins styrning av Svenska Kyrkan under 1900-talet. Han berör något Centerpartiet. Förespråkare för partipolitiseringen av Svenska Kyrkan finns också inom Moderaterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet. Efter skiljandet kyrka-stat, eller ändrade relationer som var den egentliga termen, har partipolitiseringen tilltagit. I kombination med ett sjunkande deltagande i de kyrkliga valen innebär politiseringen i praktiken att Svenska Kyrkan blir mindre demokratisk. Engagerade medlemmar stängs ute från de beslutande organen. Kyrkomötet som är mer politiserat än det demokratiska arbetet i församlingarna fattar alltfler beslut som begränsar församlingslivet genom en likriktning.
Många kyrkopolitiker som motarbetade Svenska Kyrkans frigörelse från staten fortsatte att sitta på ledande befattningar och det har inneburit att reformer inte verkställts fullt ut som de var avsedda.
27 augusti 2010
Resandes ensak
De billigaste flygbiljetterna bokas åtta veckor innan avgång. Dessutom verkar det vara billigare att köpa biljetten på eftermiddagen än på morgonen - oklart varför - möjligheten därför att flygbolagen antar att affärsresenärer bokar tidigare på dagen än privatresenärer.
Dessa för mig intressanta fakta finner jag i en artikel i Svenska Dagbladet. Ekonomerna ekonomerna Matako Watanabe och Marc Möller har knåpat ihop en formel ∏A = gUG + min(k-g, (1-g)(1-r)) som leder fram till nyttig info för den som bara vill betala det nödvändiga priset för en flygresa.
26 augusti 2010
Biskopar ska inte ha mandatperioder. Med inre och yttre kallelsen levande sätts punkt naturligt.
Det är i sig uppmuntrande att Svenska Kyrkans Tidning i ett ledarstick på sidan 2 i veckans nummer på papper uppmärksammar att jag bloggat om den alltför begränsade åldersspridningar bland Svenska Kyrkans tretton biskopar och de aktuella kandidaterna till biskopsstolarna i Växjö, Linköpings, Göteborgs och Visby stift.
Men en liten gallup vid frukostbordet visar att det som är ledarskribentens egna åsikter uppfattas som något jag tycker och tänker.
Det stämmer att jag nyligen, liksom i samband med biskopsval för Västerås och Härnösands stift, framfört invändningar mot att "unga" kandidater sållas bort. Mycket på grund av ett resonemang om att en äldre biskop behöver man inte dras med så många år. Så blir det fel val, då är det nästan som att det finns en ångerrätt på gubben eller gumman.
Det ser inte ut som att Svenska Kyrkans Tidning (ännu) har publicerat ledarsticket i papperstidningen på sin webbplats. Men det kan komma där. Jag får bevaka kommande dagar.
Frukostens gallup gav resultatet att delar av Svenska Kyrkans Tidnings läsekrets fått uppfattning att jag skulle vara för att stiftsbiskopar bara fick förordnande för fem år i stöten. Det tycker jag inte alls. Jag är emot en sådan ordning av princip. Och med fem år är man farligt nära fyra år och nuvarande mandatperiod för förtroendevalda i Svenska Kyrkan. En biskop är lika lite förtroendevald som en präst eller en diakon.
Jämförelsen med en partiledare är Svenska Kyrkans Tidnings egen. Min tolkning är att när Carl Bildt beskrev sin egen ålder när han tillträdde som partiledare som en dålig egenskap, då var det med hans vanliga ironi.
Biskopar ska inte ha mandatperioder. Med en inre och yttre kallelse som hålls levande under tiden som stiftsbiskop, ja då kommer det att naturligt sättas en punkt, som biskopen själv och dem han är herde för är eniga om.
Men tack Svenska Kyrkans Tidnings ledarredaktion med Brita, Dag och Anders för att jag blev apostroferad. Vi verkar vara överens om att reagera mot den negativa urvalsprincipen i Svenska Kyrkans biskopsval. Och samtalet om en lösning på problemet får gärna fortsätta. Fler argument för och emot, och fler och mer kreativa lösningar är välkomna.
Brygubbens tidigare inlägg om biskopsval finns att läsa här.
Läs även andra bloggares åsikter om biskop, biskopsval, svenska kyrkan, kyrkan
Men en liten gallup vid frukostbordet visar att det som är ledarskribentens egna åsikter uppfattas som något jag tycker och tänker.
Det stämmer att jag nyligen, liksom i samband med biskopsval för Västerås och Härnösands stift, framfört invändningar mot att "unga" kandidater sållas bort. Mycket på grund av ett resonemang om att en äldre biskop behöver man inte dras med så många år. Så blir det fel val, då är det nästan som att det finns en ångerrätt på gubben eller gumman.
Det ser inte ut som att Svenska Kyrkans Tidning (ännu) har publicerat ledarsticket i papperstidningen på sin webbplats. Men det kan komma där. Jag får bevaka kommande dagar.
Frukostens gallup gav resultatet att delar av Svenska Kyrkans Tidnings läsekrets fått uppfattning att jag skulle vara för att stiftsbiskopar bara fick förordnande för fem år i stöten. Det tycker jag inte alls. Jag är emot en sådan ordning av princip. Och med fem år är man farligt nära fyra år och nuvarande mandatperiod för förtroendevalda i Svenska Kyrkan. En biskop är lika lite förtroendevald som en präst eller en diakon.
Jämförelsen med en partiledare är Svenska Kyrkans Tidnings egen. Min tolkning är att när Carl Bildt beskrev sin egen ålder när han tillträdde som partiledare som en dålig egenskap, då var det med hans vanliga ironi.
Biskopar ska inte ha mandatperioder. Med en inre och yttre kallelse som hålls levande under tiden som stiftsbiskop, ja då kommer det att naturligt sättas en punkt, som biskopen själv och dem han är herde för är eniga om.
Men tack Svenska Kyrkans Tidnings ledarredaktion med Brita, Dag och Anders för att jag blev apostroferad. Vi verkar vara överens om att reagera mot den negativa urvalsprincipen i Svenska Kyrkans biskopsval. Och samtalet om en lösning på problemet får gärna fortsätta. Fler argument för och emot, och fler och mer kreativa lösningar är välkomna.
Brygubbens tidigare inlägg om biskopsval finns att läsa här.
Läs även andra bloggares åsikter om biskop, biskopsval, svenska kyrkan, kyrkan
24 augusti 2010
Att vara arkitekt kan vara att...
Arkitekten Bengt Lindroos är död. Han blev 91 år. För två år sedan utkom hans självbiografi och då intervjuades han i Svenska Dagbladet. Bokens titel är den öppna Att vara arkitekt kan vara att...
Som 17-åring började Bengt Lindroos arbeta för en byggmästare Bengtsson i Örebro. Hans talang upptäcktes av arkitekten Georg Arn och han kom till stadsarkitektkontoret i samma stad innan han efter några år påbörjade sin arkitektutbildning vid KTH i Stockholm. Men någon examen blev det inte. Mycket arbete kom i vägen.
Jag letar på nätet efter någon av Bengt Lindroos många teckningar i kulttidningen Blandaren att länka till. Men misslyckas för tillfället och får återkomma till det i en uppdaterad version av bloggposten. Vad jag hittar är ett barnbarn(sbarn)s bild av farfar(sfar). Den är fin, bilden som Maria Lindroos tecknat.
Borgström dog för två år sedan. Arkitekten Hans Murman skrev en nekrolog över honom som Svenska Dagbladet publicerade och som bloggen Kyrkoordnaren uppmärksammade.
Brygubben går med håven
Efter morgonscrollen genom Google Reader och en titt här och där på andra sajter har jag fångar upp följande:
- För eller senare vänder det, sa biskoparna. Bloggen Stillsam återger ett kaffebordssamtal om dopsed och bloggaren prästen Lars B lanserar gudstjänsten som en redskapsbod.
Språkrådet använder Facebook för att puffa för nya inlägg på sin sajt. Det kunde kanske var lite mer närvaro just på Facebook. Men kommentarer som lämnas ger liv, Intressant läsning med plats för fler än oss 1.168 som hittills "gillat".
Hela augusti är jag mer rörlig än vanligt. Så det är inte konstigt att jag lättare får ögonen på det som rör kollektiva transporter. Mr Storyteller Matts Heijbel befolkar varumärket Sjövägen som verkligen är en blå SL-linje. Mitt bloggande som en i resandefolket i Mälardalen publiceras här.
Turerna kring Assange som drog igång i lördags tänkte jag först se till att hänga med i. Men misslyckades bidra till detta "dickileaks". Så jag förlitar mig på vännen Niclas och hans dragingar på storbloggen Deeped.
Den svenskkyrkliga Seglora Smedja som leds av prästerna Ewa Lindqivst och Helle Klein håller Filmfestival kommande helg. Det intressanta urvalet av filmer döljs tyvärr av en rubrik som är allt annat än fördomsfri: Fanatiker.
Bostadsbristen bland de unga studenterna i hemstaden Uppsala är stor. Korskyrkan har öppnat för dem som saknar tak över huvudet. TV4 rapporterar.
Stockholm är i dagarna mötesplatsen för fängelsepräster från hela världen. Jag får lite rapporter av Betraktaren via twitter. Carina Etander Rimborg har en bloggpost om konferensen med nödvändiga länkar vidare.
- För eller senare vänder det, sa biskoparna. Bloggen Stillsam återger ett kaffebordssamtal om dopsed och bloggaren prästen Lars B lanserar gudstjänsten som en redskapsbod.
Språkrådet använder Facebook för att puffa för nya inlägg på sin sajt. Det kunde kanske var lite mer närvaro just på Facebook. Men kommentarer som lämnas ger liv, Intressant läsning med plats för fler än oss 1.168 som hittills "gillat".
Hela augusti är jag mer rörlig än vanligt. Så det är inte konstigt att jag lättare får ögonen på det som rör kollektiva transporter. Mr Storyteller Matts Heijbel befolkar varumärket Sjövägen som verkligen är en blå SL-linje. Mitt bloggande som en i resandefolket i Mälardalen publiceras här.
Turerna kring Assange som drog igång i lördags tänkte jag först se till att hänga med i. Men misslyckades bidra till detta "dickileaks". Så jag förlitar mig på vännen Niclas och hans dragingar på storbloggen Deeped.
Den svenskkyrkliga Seglora Smedja som leds av prästerna Ewa Lindqivst och Helle Klein håller Filmfestival kommande helg. Det intressanta urvalet av filmer döljs tyvärr av en rubrik som är allt annat än fördomsfri: Fanatiker.
Bostadsbristen bland de unga studenterna i hemstaden Uppsala är stor. Korskyrkan har öppnat för dem som saknar tak över huvudet. TV4 rapporterar.
Stockholm är i dagarna mötesplatsen för fängelsepräster från hela världen. Jag får lite rapporter av Betraktaren via twitter. Carina Etander Rimborg har en bloggpost om konferensen med nödvändiga länkar vidare.
23 augusti 2010
13 nominerade. 5 valbara. 1 blir biskop
Svenska Kyrkan i Växjö stift ska få en ny biskop. I lördags 21 augusti hölls en utfrågning av de fem valbara kandidaterna i Växjö. Den sändes direkt på webben och kan ses igen.
Gabriel Fjellander twittrade flitigt under hela den fem timmar långa utfrågningen.
Anders Göranzon bloggade lite före och har lovat att blogga mycket efteråt. Och det löftet håller han.
Han skriver utförligt och med egna kommentarer om Per Eckerdal, Jan-Olof Johansson, Lisa Tegby och Dag Sandahl. Sannolikt kommer han att publicera en postning om den femte kandidaten Kjell Leijon idag eller imorgon fredag. (Länkarna i det är stycket är ett tillägg från torsdag 26 augusti.)
Minst en av de fem kandidaterna skriver själv om utfrågningen och det är Dag Sandahl.
Allkristna tidningen Dagen refererar utfrågningen och det gör även Smålandsposten. Ännu har inte Svenska Kyrkans Tidning haft något att berätta, förutom att man före utfrågningen hade en notis om att den skulle sändas på webben.
Tidningen Växjö-Nytt rapporerar att 175 åhörare fanns på plats i Katedralskolan i Växjö i lördags och att 900 samtidigt såg och hörde utfrågningen via webben.
Den massmediala uppmärksamheten var större i våras när präster, diakoner och lekfolk var samlade till nomineringsval. Och så snett har det blivit i Svenska Kyrkans biskopsval under flera år. Det skulle vara bra om den information som lämnas till massmedia från kyrkan sida tog hänsyn till situationen och bättre beskrev vad som är det riktiga valet och att det tydligare framgår att vigningen är den händelse som gör processen komplett.
Valet sker 30 augusti 2010. Om en av de fem kandidaterna får mer än hälften av rösterna, då är den den som blir vald och kommer att vigas till biskop. Annars blir det en andra valomgång mellan de två som fick flest röster och en av dem väljs och vigs. De som röstar i biskopsval i Svenska Kyrkan är stiftets diakoner och präster, elektorer valda av församlingarnas styrelse eller fullmäktige och domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter.
Valprocess pågår också i tre andra stift i Svenska Kyrkan: i Göteborgs, i Linköpings och i Visby stift.
Nomineringsprocessen vid val av biskop i Svenska Kyrkan är för smal och ger ett för begränsat urval. Det har blivit regel att en grupp i varje stift sätter upp en officiell sökprofil. Utöver den finns dolda kriterier. Det tycks till exempel som att hög ålder är en fördel, eftersom osäkra röstande vill minimera risken genom att välja en gammal människa som inom några få år lämnar sin tjänst som stiftsbiskop med pension.
Svenska Kyrkan har ett avtal med de andra nordiska evangelisk-lutherska kyrkorna och med flera andra kristna kyrkor i den så kallade Borgå-deklarationen. Biskopskandidater borde också sökas i de andra kristna kyrkor vars vigningstjänster Svenska Kyrkan erkänner. Man borde också se möjligheten att kalla en biskop från ett annat stift inom Svenska Kyrkan eller från en annan kyrka.
Brygubben har tidigare skrivit om biskopsval.
Tillägg 24 augusti: Sedan igår eftermiddag länkar Svenska Kyrkans Tidning till Växjö stifts webbsida och den inspelade hearingen.
Tillägg 26 augusti. Nu har det kommit ett referat av hearingen och en aktuell presentation av kandidaterna på Svenska Kyrkans Tidnings webb.
Läs även andra bloggares åsikter om biskop, biskopsval, kyrkan, svenska kyrkan
Gabriel Fjellander twittrade flitigt under hela den fem timmar långa utfrågningen.
Anders Göranzon bloggade lite före och har lovat att blogga mycket efteråt. Och det löftet håller han.
Han skriver utförligt och med egna kommentarer om Per Eckerdal, Jan-Olof Johansson, Lisa Tegby och Dag Sandahl. Sannolikt kommer han att publicera en postning om den femte kandidaten Kjell Leijon idag eller imorgon fredag. (Länkarna i det är stycket är ett tillägg från torsdag 26 augusti.)
Minst en av de fem kandidaterna skriver själv om utfrågningen och det är Dag Sandahl.
Allkristna tidningen Dagen refererar utfrågningen och det gör även Smålandsposten. Ännu har inte Svenska Kyrkans Tidning haft något att berätta, förutom att man före utfrågningen hade en notis om att den skulle sändas på webben.
Tidningen Växjö-Nytt rapporerar att 175 åhörare fanns på plats i Katedralskolan i Växjö i lördags och att 900 samtidigt såg och hörde utfrågningen via webben.
Den massmediala uppmärksamheten var större i våras när präster, diakoner och lekfolk var samlade till nomineringsval. Och så snett har det blivit i Svenska Kyrkans biskopsval under flera år. Det skulle vara bra om den information som lämnas till massmedia från kyrkan sida tog hänsyn till situationen och bättre beskrev vad som är det riktiga valet och att det tydligare framgår att vigningen är den händelse som gör processen komplett.
Valet sker 30 augusti 2010. Om en av de fem kandidaterna får mer än hälften av rösterna, då är den den som blir vald och kommer att vigas till biskop. Annars blir det en andra valomgång mellan de två som fick flest röster och en av dem väljs och vigs. De som röstar i biskopsval i Svenska Kyrkan är stiftets diakoner och präster, elektorer valda av församlingarnas styrelse eller fullmäktige och domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter.
 |
| Så här illustreras biskopsvalet i Linköpings stift. |
Nomineringsprocessen vid val av biskop i Svenska Kyrkan är för smal och ger ett för begränsat urval. Det har blivit regel att en grupp i varje stift sätter upp en officiell sökprofil. Utöver den finns dolda kriterier. Det tycks till exempel som att hög ålder är en fördel, eftersom osäkra röstande vill minimera risken genom att välja en gammal människa som inom några få år lämnar sin tjänst som stiftsbiskop med pension.
Svenska Kyrkan har ett avtal med de andra nordiska evangelisk-lutherska kyrkorna och med flera andra kristna kyrkor i den så kallade Borgå-deklarationen. Biskopskandidater borde också sökas i de andra kristna kyrkor vars vigningstjänster Svenska Kyrkan erkänner. Man borde också se möjligheten att kalla en biskop från ett annat stift inom Svenska Kyrkan eller från en annan kyrka.
Brygubben har tidigare skrivit om biskopsval.
Tillägg 24 augusti: Sedan igår eftermiddag länkar Svenska Kyrkans Tidning till Växjö stifts webbsida och den inspelade hearingen.
Tillägg 26 augusti. Nu har det kommit ett referat av hearingen och en aktuell presentation av kandidaterna på Svenska Kyrkans Tidnings webb.
Läs även andra bloggares åsikter om biskop, biskopsval, kyrkan, svenska kyrkan
16 augusti 2010
Martin Luther som trädgårdstomte?
"Här står jag" kallar konstnären Ottmar Hörl sitt verk.
När utställningen är avslutad i september är Luthergubbarna till salu. 98 cm hög i fyra olika färger. 500 euro för en signerad figur och halva priset utan konstnärens kråka på.
Se vad jag läser för bloggar idag
Till förmiddagskaffet drar jag in mitt nät och fångar upp ett och annat från bloggosfären.
Med Doktos Spinns hjälp hittar jag Rolf van den Brinks både roliga och insiktsfulla betraktelse i Dagens Media över ett foto av SJ-chefen. Det är inte svårt att finna bilder i massmedier som väcker frågor om hur orden föll innan bilden blev tagen. Och hur tankarna steget innan som skulle formas till ord hade fötts. Det händer att resultatet blir genialt. Men något oftare blir det mest lustigt och några gånger gör det säkert mer skada än nytta för saken.
Min vän Niclas skriver kort om essensen i det (i alla fall i vissa kretsar) omtalade Sweden Social Web Camp som samlade över 400 deltagare på en ö i Blekinge den gångna helgen. Jag förstår först i efterhand att det tycks ha funnits plats även för en Brygubbe där. Blir det ett nytt möte 2011, då vill jag verkligen vara med. Niclas Strandh skriver.
Joakim Jardenberg är också en av deltagarna som ger sina tankar på vägen hem från SSWC. Han resonerar om deltagarnas olika förutsättningar: om vilka som betalade med egna pengar och vilka som hade en arbetsgivare som pröjsade, om vilka som deltog på arbetstid och vilka som tog ledigt för att komma med.
SSWC var ett stort läger för vuxna. Om lägerliv läser jag också denna förmiddag hos Storasyster i Vassen. Lite nostalgiska återblickar, lite samtid och några vuxenpoäng.
Marit Paulsen har fått titta ut genom SvD Brännpunkts fönster igår, för att försöka förklara varför hon blivit kärnkraftskramare på gamla dar. Hennes debattinlägg publicerades redan igår. Idag hör jag Ekoredaktionen berätta att tre-fyra svenska kärnkraftsreaktorer ska ställas av till vintern för renovering. Har Paulsen glömt hur vi sjöng: Ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna? För att vi inte hade vett att besinna oss och stanna?
Jag läser det tal som prästen Lars B Stenström höll i förgår vid ett protestmöte på Stortorget i Örebro. Han har lagt ut det på sin blogg Stillsam. Mötet samlade människor i protest mot utvisning av det lilla barnet Rim Al Amir.
Signumbloggen rapporterar utförligt om det bombhot och påföljande evakuering av 30.000 pilgrimer i franska Lourdes igår söndag. Och detta på Marie himmelfärds dag. Apropå: Filmen Miraklet i Lourdes är mycket sevärd.
I lördags firades att det var 70 år sedan broder Roger kom till den franska byn Taize. Idag 16 augusti är det på dagen fem år sedan broder Roger knivmördades under kvällsbönen i kyrkan. Den romersk-katolske påven, den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, den anglikanske kyrkofamiljens ledare ärkebiskopen av Canterbury och många fler kyrkoledare har skickat sina hälsningar till Taize och kommunitetens nuvarande ledare broder Alois. Undrar vad Svenska Kyrkans ärkebiskop skrev i sin hälning? Jag hittar den inte på Svenska Kyrkans webbplats, men den kommer nog upp när som helst.
Jag har Doktor Spinn att tacka för ytterligare ett stycke god läsning idag. Han ledde mig till Per Axboms bloggpost om visitkort. Ta dig till den texten också för att se bilden på schemat för sessionerna på SSWC. Axbom ger de historiska återblickarna från visitkortets födelse på medeltiden och fram till nutid. Han funderar över visitkortets framtid och hur det behöver förnyas.
Med Doktos Spinns hjälp hittar jag Rolf van den Brinks både roliga och insiktsfulla betraktelse i Dagens Media över ett foto av SJ-chefen. Det är inte svårt att finna bilder i massmedier som väcker frågor om hur orden föll innan bilden blev tagen. Och hur tankarna steget innan som skulle formas till ord hade fötts. Det händer att resultatet blir genialt. Men något oftare blir det mest lustigt och några gånger gör det säkert mer skada än nytta för saken.
Min vän Niclas skriver kort om essensen i det (i alla fall i vissa kretsar) omtalade Sweden Social Web Camp som samlade över 400 deltagare på en ö i Blekinge den gångna helgen. Jag förstår först i efterhand att det tycks ha funnits plats även för en Brygubbe där. Blir det ett nytt möte 2011, då vill jag verkligen vara med. Niclas Strandh skriver.
SSWC handlar om möten. Inte mellan personer som är specifikt utvalda, inte mellan personer som är en elit utan personer som brinner för den sociala webben, som tycker det är värt att lägga nästan 20 timmars bussresa, en hel del pengar och en helg på att mötas på en ö i blekingska skärgården.
Joakim Jardenberg är också en av deltagarna som ger sina tankar på vägen hem från SSWC. Han resonerar om deltagarnas olika förutsättningar: om vilka som betalade med egna pengar och vilka som hade en arbetsgivare som pröjsade, om vilka som deltog på arbetstid och vilka som tog ledigt för att komma med.
SSWC var ett stort läger för vuxna. Om lägerliv läser jag också denna förmiddag hos Storasyster i Vassen. Lite nostalgiska återblickar, lite samtid och några vuxenpoäng.
Marit Paulsen har fått titta ut genom SvD Brännpunkts fönster igår, för att försöka förklara varför hon blivit kärnkraftskramare på gamla dar. Hennes debattinlägg publicerades redan igår. Idag hör jag Ekoredaktionen berätta att tre-fyra svenska kärnkraftsreaktorer ska ställas av till vintern för renovering. Har Paulsen glömt hur vi sjöng: Ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna? För att vi inte hade vett att besinna oss och stanna?
Jag läser det tal som prästen Lars B Stenström höll i förgår vid ett protestmöte på Stortorget i Örebro. Han har lagt ut det på sin blogg Stillsam. Mötet samlade människor i protest mot utvisning av det lilla barnet Rim Al Amir.
Signumbloggen rapporterar utförligt om det bombhot och påföljande evakuering av 30.000 pilgrimer i franska Lourdes igår söndag. Och detta på Marie himmelfärds dag. Apropå: Filmen Miraklet i Lourdes är mycket sevärd.
I lördags firades att det var 70 år sedan broder Roger kom till den franska byn Taize. Idag 16 augusti är det på dagen fem år sedan broder Roger knivmördades under kvällsbönen i kyrkan. Den romersk-katolske påven, den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, den anglikanske kyrkofamiljens ledare ärkebiskopen av Canterbury och många fler kyrkoledare har skickat sina hälsningar till Taize och kommunitetens nuvarande ledare broder Alois. Undrar vad Svenska Kyrkans ärkebiskop skrev i sin hälning? Jag hittar den inte på Svenska Kyrkans webbplats, men den kommer nog upp när som helst.
Jag har Doktor Spinn att tacka för ytterligare ett stycke god läsning idag. Han ledde mig till Per Axboms bloggpost om visitkort. Ta dig till den texten också för att se bilden på schemat för sessionerna på SSWC. Axbom ger de historiska återblickarna från visitkortets födelse på medeltiden och fram till nutid. Han funderar över visitkortets framtid och hur det behöver förnyas.
10 augusti 2010
Visitkort i 10 riktigt kreativa varianter + bonusfilm
Visitkort är informationsbärare med historia och en kommunikationskanal som kan vara riktigt kraftfull, det lilla formatet till trots. Mycket pang för pengarna med bara lite utöver det vanliga. Här är en video från Trend Hunter med tio riktigt kuliga och kluriga lösningar. Och direkt på det en bonusfilm. Visserligen gör den reklam för en kommunikationsapparat till slut, men innan det trillar det fram kommunikationshistoria.
Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, teknik, tryck, grafisk form, grafiskt,
Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, teknik, tryck, grafisk form, grafiskt,
Kamrer gav kyrkans pengar till de fattiga. Blev grillad.
För ettusensjuhundrafemtiotvå år sedan kallade staden Roms ståthållare på honom som hade hand om pengarna i den kristna församlingen. Kassören hette Laurentius (på svenska: Lars) och han var inte den som utan vidare tänkte låta myndigheterna konfiskera det som kyrkans medlemmar samlat in till sjukvård och till de fattiga.
Det berättas att Laurentius fick ihop en försvarlig skock sjuka och fattiga, tog och sa:
Det ska ha varit sådär en 1.500 eländiga människor som vandrade bort till Forum med Laurentius i spetsen. Hans egen biskop och påve Sixtus II hade gett honom uppdraget att dela ut kyrkans pengar till de fattiga, så att inte kejsaren skulle komma åt dem. Sixtus blev själv dödad på kejsarens befallning.
Laurentius mopsade sig inte mot makten ostraffad. Och straffet blev att stekas till döds på ett galler. Därför är den helige Laurentius egen symbol just ett halster, ett grillgaller. 10 augusti är hans dödsdag och som det heter, himmelska födelsedag.
Det stod inte kassör på Sankt Laurentius visitkort utan ärkediakon. Han var född i den del av det romerska imperiet som idag är Spanien. Det berättas att han var både en hygglig prick och en kul kille med humor. Och som skyddshelgon blev han tidigt mycket populär och har varit det i den kristna kyrkan sedan dess. Under medeltiden fick mängder med kyrkor sitt namn efter honom. Så också i Sverige. Både domkyrkan i Lund och den i Uppsala bär hans namn. Och Lunds stift har halstret som symbol.
Namnet Laurentius betyder den lagerkransprydde. Finns hans bild i ett altarskåp och eller på en väggmålning i en kyrka är han ofta lätt att känna igen med sitt leende ansikte och med halstret i ena handen. Han kan också avbildas med evangeliboken och ett kors.
Till legenderna hör att Laurentius liggande på grillen ska ha sagt till kejsaren:
I Rom finns flera kyrkor och platser som påminner om S:t Laurentius. Kyrkan San Lorenzo fuori le mura är byggd ovanpå hans grav. Här fanns katakomber vid den antika vägen Tiburtina. Redan 330 byggs här en stor basilika. I slutet av 500-talet lät påven Pelegaius II flytta hit från Jereusalem reliker av den första kristna martyren, en annan diakon den helige Stefanus, S:t Staffan.
Inne i staden och i den mysiga stadsdelen Monti på via Panisperna ligger en annan San Lorenzo-kyrka. Och det är på platsen där själva avrättningen av S:t Laurentius ska ha skett. Den här kyrkan var en av den svenska heliga Birgittas favoriter under hennes tid i Rom och här begravdes hon först. Mycket nära den långa affärsgatan via del Corson vid Piazza di San Lorenzo ligger ännu en kyrka som bär hans namn och här under altaret förvaras det galler som sägs vara just det halster som S:t Laurentius dödades på. Kyrkan är gammal, kanske från 300-talet och alldeles säkert från 400-talet.
S:t Laurentius är skyddshelgon för de fattiga förstås, men även för bibliotekarier, byggare, brandmän, kockar, bagare, studenter och värdshusvärdar.
Andra bloggar om: kyrka, helgon, rom, historia, brygubben
Det berättas att Laurentius fick ihop en försvarlig skock sjuka och fattiga, tog och sa:
Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer.
Det ska ha varit sådär en 1.500 eländiga människor som vandrade bort till Forum med Laurentius i spetsen. Hans egen biskop och påve Sixtus II hade gett honom uppdraget att dela ut kyrkans pengar till de fattiga, så att inte kejsaren skulle komma åt dem. Sixtus blev själv dödad på kejsarens befallning.
Laurentius mopsade sig inte mot makten ostraffad. Och straffet blev att stekas till döds på ett galler. Därför är den helige Laurentius egen symbol just ett halster, ett grillgaller. 10 augusti är hans dödsdag och som det heter, himmelska födelsedag.
Det stod inte kassör på Sankt Laurentius visitkort utan ärkediakon. Han var född i den del av det romerska imperiet som idag är Spanien. Det berättas att han var både en hygglig prick och en kul kille med humor. Och som skyddshelgon blev han tidigt mycket populär och har varit det i den kristna kyrkan sedan dess. Under medeltiden fick mängder med kyrkor sitt namn efter honom. Så också i Sverige. Både domkyrkan i Lund och den i Uppsala bär hans namn. Och Lunds stift har halstret som symbol.
Namnet Laurentius betyder den lagerkransprydde. Finns hans bild i ett altarskåp och eller på en väggmålning i en kyrka är han ofta lätt att känna igen med sitt leende ansikte och med halstret i ena handen. Han kan också avbildas med evangeliboken och ett kors.
Till legenderna hör att Laurentius liggande på grillen ska ha sagt till kejsaren:
Du arme man, nu är den ena sidan stekt. Vänd nu på steken. Tack Gud, att jag befunnits värdig att ingå genom ditt rikes portar.
I Rom finns flera kyrkor och platser som påminner om S:t Laurentius. Kyrkan San Lorenzo fuori le mura är byggd ovanpå hans grav. Här fanns katakomber vid den antika vägen Tiburtina. Redan 330 byggs här en stor basilika. I slutet av 500-talet lät påven Pelegaius II flytta hit från Jereusalem reliker av den första kristna martyren, en annan diakon den helige Stefanus, S:t Staffan.
Inne i staden och i den mysiga stadsdelen Monti på via Panisperna ligger en annan San Lorenzo-kyrka. Och det är på platsen där själva avrättningen av S:t Laurentius ska ha skett. Den här kyrkan var en av den svenska heliga Birgittas favoriter under hennes tid i Rom och här begravdes hon först. Mycket nära den långa affärsgatan via del Corson vid Piazza di San Lorenzo ligger ännu en kyrka som bär hans namn och här under altaret förvaras det galler som sägs vara just det halster som S:t Laurentius dödades på. Kyrkan är gammal, kanske från 300-talet och alldeles säkert från 400-talet.
S:t Laurentius är skyddshelgon för de fattiga förstås, men även för bibliotekarier, byggare, brandmän, kockar, bagare, studenter och värdshusvärdar.
Andra bloggar om: kyrka, helgon, rom, historia, brygubben
09 augusti 2010
Var det bättre för? Inte så säkert
Värderingsförskjutningar kan vara sega grejer. Det där med livsåskådning tar tid. Så därför är det så intressant med Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier och deras undersökningar som startade redan på 1950-talet.
Ta en titt på den här grafen. Frågan som ställdes var:Har Du haft några planer för Din framtid som inte blivit förverkligade? Och hur stor andel svenska män i åldrarna 18-55 år som svarat "Ja" på frågan. För 15 år sedan och för 55 år sedan.
Forskningsgruppen har en databas med långa studier som från början samlades in av Svenska Gallupinstitutet. En föregångare till SIFO.
Ta en titt på den här grafen. Frågan som ställdes var:Har Du haft några planer för Din framtid som inte blivit förverkligade? Och hur stor andel svenska män i åldrarna 18-55 år som svarat "Ja" på frågan. För 15 år sedan och för 55 år sedan.
Forskningsgruppen har en databas med långa studier som från början samlades in av Svenska Gallupinstitutet. En föregångare till SIFO.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)