Sakletare längs vägen

Nu är jag inne i en skrivperiod. Det finns ett mål. Det finns ett jobb som ska göras och en tidsplan som ska hållas.

Skrivandet blir en vandring. Jag försöker packa smart och jag ger mig iväg. Det ena benet före det andra. Det ena fingret över det andra på tangentbordet.

Jag har vägen någorlunda klart för mig. Ändå håller jag öppet för en annan rutt, om den skulle visa sig vara ett bättre val. Kollar lite i ena diket också. Och i det andra.

Går till mitt bibliotek och låter blicken vandra längs bokryggarna. Plockar ner och plockar fram. Böckerna är mina vänner – påminnarna.

Mellan pärmarna finner jag godbitarna. Kan inte som en sakletare låta bli att stanna upp också vid ett och annat som inte har med uppdraget att göra. För det kan vara fint ändå. Kanhända till och med användbart, om inte nu så sen.

Titta här! En dikt av Piet Hein. Den hör inte alls till saken. Inte alls till den nya webbplats jag nu skriver manus till. Eller... vänta nu: Kanske gör den det.

Föräldrar
kan uppfostras
till att förstå.
Men då
ska man också
ha haft dem från
det dom var små.

Piet Hein i Barnens diktbok, sammanställd av Lennart Peterson, förlaget Cikada 1980

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, manus, barn, uppfostran, piet hein

Knäckas eller kläckas

Ett frö är sått. Det är något på gång. Ett provtänk, kanske rent av en idé som tänts.Hur ska det gå?

Ska den knäckas eller kläckas? Det är en avgörande skillnad.

Men det kunde det gott få vara fler människor som var kapabla att förstå just den skillnaden.

I en bättre och skönare värld är det färre som knäcker idéer och fler som läcker dem, egna såväl som andras.

Jag kan tänka mig att de finns de som upplever det som mindre ansträngande och mindre riskfritt på det personliga planet att knäcka andras idéer. Så tidigt som möjligt.

Den som bidrar med idékläckning blir involverad och tar risken att något av en barnmorska för vad som kommer att födas, för ont som gott.

Ägg kan knäckas eller kläckas. Det är väl uppenbart att det är en skillnad.

Hade detta inlägg varit skrivit nästa vecka, då hade jag önskat dig som läst så här långt: Glad Påsk

Det gär jag inte nu. Jag stillar mig.

Läs även andra bloggares åsikter om idéer, tankar,

Tidningsbytet går omlott

Idag startar ett överlappande tidningsbyte i det garlövska hemmet. Ett halvår med Dagens Nyheter är på på upphällningen och Svenska Dagbladet är kommer tillbaka. Det blir en överlappning i övergången.

Tillfälle bjuds till jämförelser. Och jag har delat med mig av ett par sådana på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, massmedia, grafisk form

Josefs dag

Det är ett och annat som världen har svårt att förstå av det som den kristna kyrkan gör och lär. En sådan sak är vanan att fira människors dödsdagar. Men om de får bli himmelska födelsedagar, då kanske fler kan förstå avsikten och perspektivet. Underifrån och framåtriktat, som på den här målningen.

Idag den 19 mars firar den världsvida kristna kyrkan den helige Josefs himmelska födelsedag. 2013 blir det också ett datum för installationen av en ny romersk-katolsk biskop i Rom, tillika påve för den största delen av kyrkofamiljen.

Den här bilden i original finns i kyrkan San Lorenzo i Florens i Italien. Den är en fresk målad 1964 av Pietro Annigoni (1910 – 1988). Det är nu några år sedan jag stod i San Lorenzo på golvet framför den stora väggmålning och beundrade den: Motivet, kompositionen, stämningen. 

Handen som fadern beskyddande lyfter över sonen, utan att störa honom. Mörker och ljus. Oro och kärlek. Plankan, lutad mot hyvelbänken, får sin förlängning i en aning om ett kors.  

Jag vill komma tillbaka till Florens och se den bilden igen. Josef, honom tänker jag mig så. En förebild för fäder och mödrar.

Läs även andra bloggares åsikter om helgon, josef, konst, florens, förebilder,

På plats i församlingens vardagsrum

För en tid sedan blev jag kallad till ett möte med redaktionen för Svenska Kyrkans första digitala tidskrift. Den föddes förra året och heter Evangelium.

Helt nyligen kom det första numret ut på nätet. Och med det så plockades betalmuren bort. Samtidigt lanserades ett nytt erbjudande: Vardagsrum

Det var nya Vardagsrum som var anledning till att jag fick vara med på en workshop med redaktionen och och några till, som fick känna sig lite utvalda för en dag. Trevligt.

På kort tid har redaktionen engagerat en rad intressanta skribenter och fört en rad angelägna frågor på tal. Och redaktionsmedlemmarna är i högsta grad produktiva för egen del.

Inför första mötet med redaktion tänkte jag i skrift så här:

Mitt intryck är att det är vanligt, ja vanligare än för 10 år sedan, att församlingar erbjuder mer eller mindre kända föreläsare. 

Deras medverkan i församlingen skulle kunna dokumenteras bättre än vad som är regel. 

Vad de kommer och delar med sig av, kan bli en karamell som församlingen kan suga på lite längre, med hjälp av det en prenumeration på Evangelium ger.

Och det där kan jag stå för också någon månad senare. Det finns det som är gott, som kan få ett än större värde med ett före och ett efter. Faktum är att den kommunikationsteknik som speedar upp tillvaron till vad som kan kännas som ett enda ogripbart och alltför överväldigande nu (eller närmast nyss, när tiden rusar fram) också kan användas till tidsutsträckning och tidsoberoende.

Vardagsrum är en bra beteckning på det slags mötesplatser som behövs. Så mycket mer än sammanträdesrum och kontor. Församlingen har sitt kyrkorum och runt det behövs andra rum för människors möte.

Bilden är lånad från Evangelium och fotografen är tidskriftens bildredaktör Simon Berg. Se fler av hans bilder och exempel från hans produktion i på hans egen webbplats.  

Läs även andra bloggares åsikter om evangelium, kulturtidskrift, studier, essä, församling, svenska kyrkan

Hälften av alla sammanträden är onyttiga

Jag möter en osund sammanträdesvana, som tar ett fast grepp om människors arbetsliv och fritid. Upptagna på jobbet och upptagna på sin lediga tid av stereotypa sammanträden, med alltför liten koppling till arbete och ansvar som ska fördelas.

Hälften av allt sammanträdande är onödigt. Frågan är bara vilken del?

Är det vartannat sammanträde? Eller varannan sammanträdestimma?

Är det första delen av mötet eller den andra halvan?

Det är mer än trist när sammanträdesvanan blir en ovana. Deltagandet i mötet frikopplat från engagemang och ansvar. Risken är att det som kvarstår är tid som upptas för att mala sönder goda ambitioner, provtänk och entusiasm.

Den som tycker att det är tråkigt med sammanträden ska avstå från att delta. För den bidrar inte. Kan något gott komma ut av ett tråkigt sammanträde? Nej, hur skulle det vara möjligt.

Föreningslivet förlorar livet i tråkiga möten. Som tur är ligger det både nu och då så illa till, att minsta lilla förändring är till det bättre: Ta bort stolarna, och stå upp i sammanträdet och trängs kring ett mindre bord. Så blir det blodcirkulation i trötta kroppar, med knoppar som förstår att sila snacket så att det blir några vettiga beslut fattade på stående fot.

Förkorta tiden vid det fyrkantiga bordet som ger fyrkantiga tankar. Förläng det gemensamma fikat vid det runda bordet, som är där de flesta trivs.

Sjung en sång. Stående. Och det behöver varken vara nationalsången eller en psalm. Funkar bra med i stort sett vilken glad bit som helst.

Alla handlingar som skickats ut före mötet ska vara lästa - före mötet. Den som sprättar kuvert vid sammanträdesbordet, visas ut och får komma tillbaka när pappren är genomlästa.

Många styrelser kan ofta jobba sig ner till ett par sammanträden om året: Ett möte som följer upp året som gått och ett möte som planerar för året som kommer.

Rollerna i en styrelse mår bra av att rotera. Uppdraget som föreningens ordförande kan förhålla sig friare till rollen att föra ordet vid styrelsemöten än vad som är praxis på de flesta håll. Det är gott att få prova på att vara sekreterare, för det väcker tankar om hur värdefullt det är med väl formulerade och begripliga beslut.

Detta var dagens provtänk. 

Läs även andra bloggares åsikter om möten, förening, styrelse, sammanträde
 

Var får jag allt ifrån?

En städdag som denna, så undrar jag smått över varifrån alla prylar kommer. Det kan väl inte vara jag som samlat på mig allt detta som nu ska packas in i bilen och köras till tippen? Vi är väl ändå fler i familjen?

• Gamla böcker som inte gått att sälja på loppis. Tre banankartonger proppfulla som jag släpat fram och tillbaka mellan hem och Vaksala loppistorg
• CD-hyllorna som ingen vill se, nu när Spotify tagit över plastskivorna
• Ett par ålderdomliga slalomskidor, tillhörande en son som för länge sedan vuxit upp och nu närmast tydligen siktar på en Vasaloppstart
• En i högsta grad ickefungerande tjockteve
• Två sönderkörda stekpannor med sitt reviga teflon nerpackade i en likaledes sönderkörd kabinväska
• Ett metspö med den obligatoriskt trassliga linan
• En elektrisk tandborste utan någon som helst hastighet
• Två par svarta knarriga skor som inte ens van Gogh velat måla av
• Motivlösa tavlor med halva ramar
• Ett schackspel i glas som får merparten av det som Sagaform kränger att framstå som superdesignat
• En ensam brännare utan sin fonduegryta
• En träpinne
• En annan pinne - av metall

... och, och, och...

...var får jag allt ifrån?

Nu ska det till tippen.

Läs även andra bloggares åsikter om sopor, skräp, avfall, återvinning, prylar, konsumtionssamhället

Blogg100: Jag anser att jag fortfarande är med i matchen

När uppropet kom från Fredrik Wass i slutet av januari, om att blogga minst en gång om dagen i 100 dagar, då var det precis den spark i baken som mitt bloggande, eller snarare jag själv behövde.

Nu är det halvtid i matchen och jag anser att jag fortfarande är med. Men bloggkonditionen kunde ha varit bättre. Stundom har jag andfått sprungit efter bollen utan att nå fram. Det har hänt att jag fuskat och bakdaterat blogginlägg för att få det hela att gå ihop.

Jag vill synas här också Så jag får se till att komma ihåg att twittra om bloggandet någon vacker dag.
Och hur gör jag rätt för att det ska bli avtryck av mina skriverier även här?

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, #blogg100, bloggande, skrivande,

Man skulle kunna starta en framtidskommisson

Svenska Kyrkans Tidning har på ledarplats lanserat idén om en Svenska Kyrkans framtidskommission. Ärkebiskop Anders som är biskopsmötet och den nationella kyrkostyrelsens ordförande ställer sig positiv till idén.

Barbro Matzols slutkläm i ledaren i Svenska Kyrkans Tidning låter så här:

WWJD står det tryckt på armband av tyg i bjärta färger som brukar delas ut till konfirmander: What Would Jesus Do? Det är den frågan kyrkan i alla tider har att besvara.
En bra början är att tillsätta en kyrkans framtidskommission.

Samling kring Jesus anger riktningen. Frågan med förväntan på handling är attityden. 

Apostlagärningarna är den bibelbok som berättar om tiden närmast efter det att Jesus uppstått från döden, mött lärjungarna levande. The Book of Act är en mer spännande titel, tycker jag: Handlingsboken.

Biskop Gunnar Weman som var ärkebiskop närmast före biskop KG, den nuvarande ärkebiskopens företrädare tillsatte en framtidskommission som arbetade under några år. Snart har det gått 20 år sedan den. Så det är nog dags igen. 

En framtidskommission får kan man säga att det var som ledde fram till en viktig skrift från det tidiga 1960-talet, för 50 år sedan. Skriften eller bok hette Lekman tar ansvar och den fick stor spridning. Förnyelsen av församlingslivet i Svenska Kyrkan då handlade mycket om att myndiggöra församlingsmedlemmar med olika gåvor, i olika åldrar och utan krav på vigning till diakon eller präst. Det handlar det om även 2013 och åren kom kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkan, framtiden, medlemskap

Truly wonderful the mind of a child is

Han sitter mitt i folkmassan. Talar. Så sträcker han ut handen till ett barn. Och barnet kommer fram till honom där han sitter. För han sitter när han talar. Oftast.

Barnet ställer han framför sig. Och framför de vuxna som frågat honom: "Vem är störst i det rike, som du säger ska komma?"

Han talar till vem som vill höra, till en hel värld. Men just där och då, kanske mest till de tolv. Till sina närmaste som följer honom när han sagt: Kom!

Nu vill de ha reglerna och rangordningen klar för sig. Då vänder han på begreppen igen. Inte de eviga begreppen, men de mänskliga. Han säger att det är den som ändrar sig, tar ut en annan kurs och riktning, den som gör sig liten igen - det är den människa som blir stor i det goda landet, i himmelriket.

Han säger att den som tar emot ett barn - som det han nu har framför sig och håller om axlarna, rufsar i håret - den människan tar emot honom själv, Sonen Gud själv. Stort.

Sen kommer varningen i röda tydliga tecken:

"Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer."

Matteus evangelium, kapitel 18 och verserna 1-7


Truly wonderful the mind of a child is*

*= Yoda i Star Wars II Klonerna anfaller

Cammino på italienska

Sommar med pilgrimsvandring också i år. Så får det bli, för så är det överenskommet.

Men den här gången reser jag inte till Spanien utan till Italien. Och det blir en vandring i den helige Franciskus av Assisis fotspår. Det finns flera leder att vandra: norr ifrån Emilien och Toscana in i Umbrien och ned mot Assisi, dagsturer och halvdagsturer i trakterna runt Assisi och så vägen ner till Rom.

Som det verkar, så skiljer sig förutsättningarna för pilgrimsvandraren, om man jämför caminon till Santiago de Compostela och den italienska camminon med Assisi som mål. Här i Italien finns inte det utbyggda systemet med härbärgen och kanhända är skyltningen inte lika tydlig. Men med karta och ett gott humör ska det säkert fungera.

Läs även andra bloggares åsikter om assisi, franciskus, frans, pilgrim, vandra, italien, umbrien

Ett nytt styrelseuppdrag: Jag har fått frågan

På senare tid har jag rakryggad beskrivit mig själv som ett styrelseproffs. För med mina 10.000 träningstimmar kan jag sammanträda.

Nu har jag fått frågan om att gå in i en ny styrelse, i en för mig inte helt bekant verksamhet. Men en viktig sådan.

Vad kan jag bidra med här? Vilka blir mina lagkamrater?

Jag är så otroligt tacksam för allt jag lärde mig av styrelsearbete redan som ung medlem i Kyrkans Ungdom. Vilken bra skola det var för mig. På så många sätt, också i att sammanträda.

Läs även andra bloggares åsikter om styrelse, styrelsearbete, förening, föreningsliv

Bokbeställning: Idéburen chef

Som soloföretagare har jag korta beslutsvägar i firman. Det hör till företagets policy att se litteraturinköp som en investering, som fortbildning.

Nu har jag beställt ett par nya böcker och väntar ett paket vilken dag som helst. I paketet ska finnas boken Idéburen chef. Den hoppas jag mycket på.

Författaren Johan Welander arbetar för studieförbundet Sensus. Här talar han om hur man lyckas med rekrytering.



Läs även andra bloggares åsikter om hr, personalfrågor, rekrytering, ideellt, ideella sektorn, tredje sektorn, böcker, boktips

MEG: Hur ser mediernas bevakning ut av olika samfund och dess företrädare?

De nyligen avslutade MEG i Göteborg verkar ha uppskattats av många. Jag var själv inte med, så jag får lita till vänner på plats och till rapporter och kommentarer i massmedier och sociala medier.

Mitt yrkesarbete når återkommande till skärningspunkten mellan kommunikation, religioner och medier. Så det här programmet från SVT intresserade mig särskilt.

Det är en inspelning från en av programpunkterna från 7 mars. Hur ser massmediernas granskning av de olika trossamfundens ledare ut? Just denna arrangerad av Sigtunastiftelsen, Svenska kyrkan, studieförbundet Sensus och Svenska Kyrkans Tidning.

http://www.svt.se/nyheter/svtforum/hur-granskar-medierna-religionens-makthavare

Läs även andra bloggares åsikter om massmedier, massmedia, religion, religioner, kyrka, kyrkor, journalistik

Visa respekt med ett leende

Ett möte med en sympatisk människa – kort eller lite längre – gör ofta skillnad på hela dagen. Det kan vara lärorikt för den som tänker efter: Vad tänker jag om den positiva upplevelsen av att få vara med en människa som ser mig, visar mig respekt och genuint verkar att bry sig om mig och andra människor?

Den här artikeln nådde mig för en tid sedan i det digitala flöde som jag väljer att hålla lite koll på.

6 Habits of Remarkably Likable People

We all like people who like us. If I show you I'm genuinely happy to meet you, you'll instantly start to like me. (And you'll show that you do, which will help calm my nerves and let me be myself.)

Läs även andra bloggares åsikter om socilologi, antropologi, kommunikation, relationer

Hjälp, en full padda

Tänka sig, det trodde jag inte: Att det skulle straffas sig att köpa budgetversion av iPad. Men igår tog det stopp. Jag kunde inte uppdatera appar som stod på kö för att bli omhändertagna.

Så det blev till att rensa.

Annars har vi det bra, jag och min padda. Före jul hade vi ettårsjubileum.

Vilka appar som rök? Spelen. Alla tre :-)

Och sen några shoppingappar och de där tre apparna från IKEA som jag aldrig använder. Och någon mer som jag redan glömt.

Vad stoppar du i din padda och vad plockar du bort?

Läs även andra bloggares åsikter om minne, ipad, appar

Det finns för lite upp och ner

Det finns för lite upp och ner. På det hela taget är det så överallt. Just nu tänker jag särskilt på hur det borde vara i kyrkan: mer ner och upp, mer upp och ner. Vänd på kyrkan. Vänd på huvdet när du kommer in i kyrkan, så att taket blir golvet, och golvet blir tak. Prova hemma först, om du behöver träna. 

Börge Ring skrev Upp och ner. Det var länge sedan, men jag nynnar på den än. Förra året tog jag med den i en föreläsning som jag ambulerade med på uppdrag av Uppsala stift i Svenska Kyrkan. Jag ingick i utbudet på en utbildningsdag för församlingsmedarbetare och temat var barn och ungdomar i kyrkan.

"Sen vill jag vända på skolan, så att läxorna ramlar ut."

"Sen vill jag vända på kungen, så att kronan ramlar av."

"Sen vill jag vänta på kyrkan, så att prästen ramlar ut."


Att vrida och vända på saker och ting. Att pröva riktning och perspektiv. Att greppa och begripa.

Sången finns på iTunes. Först i listan. Kolla in Börge Rings egen webbplats.

Storasyster i vassen berättar om sin barndomshjälte Börge.

Läs även andra bloggares åsikter om sång, börge ring, perspektiv

Nåden att få tillhöra

Till frukosten skrollade jag svenska nyheter på nätet och kollade av Twitter. Som vanligt händer allt mellan himmel och jord.

Som engagerad medlem i Svenska Kyrkan så stannade jag till vid rapporteringen om medlemssiffrorna för 2012. TT hade tydligen fått första tjing på senaste sammanställningen från kyrkokansliet i Uppsala. Och många redaktioner nappade och skrev om de människor som säger upp sitt medlemskap i församlingen där de bor och kyrkan de tillhört.

Själv är jag på det hela taget tacksam för att få höra till en kristen gemenskap. Det bär det mänskliga på flera plan. Det gör mig - för att låna orden från en församling i en annan del av landet än där jag finns - vardagshel och söndagsglad att få vara med.

Idag är vi några som uppmuntrat varandra att berätta om vårt medlemskap. På ett sätt är det en rätt alldaglig sak att vara medlem i en församling och tillhöra en kyrka. De flesta gör det. Som en Facebook-vän skrev i morse: Man tillhör puckeln på en normalkurva. Ja, så är det.

På bilden framgår vem jag med fullt förtroende kan luta mig emot när jag själv och andra ifrågasätter det här med tro och kyrka.

Idag gästade jag delar av ett arbetslag i en församling i en av Stockholms södra förorter. Som alla församlingar i Svenska Kyrkan har de själva skrivit sin församlingsinstruktion, sin "affärsplan". Deras verksamhetsidé inledningsvis såg ut så här:

Svenska Kyrkan i Vantör är en gemenskap kring Kristus för att tjäna.

Det är bra. Det räcker himla långt.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkan, medlemskap, gemenskap

Att skilja på sak och person är en förvillelse

Jag har flera gånger i mitt liv brottats med påståendet, livshållningen som så många predrikar, att man ska skilja på sak och person. Det tycks som att det skulle vara en värdig hållning där man kan visa respekt för medmänniskan, även om man ogillar och rent av bekämpar hennes åsikter.

Men gång på gång så möter jag en verklighet där jag erfar att den här intellektuella tudelningen praktiseras med en brist på känslighet. Så jag undrar om det inte tvärtom är mer medmänskligt att hålla samman sak och person.

Den senaste händelsen som fått mig att fundera, vrida och vända på problemet handlar om det följde på en krönika i Svenska Dagbladet, signerad journalisten Jenny Nordberg. I en text om kyrkoliv i USA och Sverige omnämns Svenska Kyrkan och Jenny Nordberg gör påståenden och ställer kritiska frågor. Reaktionerna i sociala medier och på bloggar blir starka. Inte minst från präster.

En bevakning av öppna källor på nätet, mest Twitter och bloggar ger inte hela bilden. Det går inte att räkna på positiva och negativa kommentarer och väga dem mot varandra. Säkert har människor hört av sig direkt till Jenny Nordberg med e-post och kanske ringt upp henne. Åsikter har också delats på Facebook. Ett meningsutbyte mellan en präst och en student har jag själv tagit del av. Det finns säkert flera.

Någon har en vecka och hundratals inlägg senare reflekterat över vilka som yttrat sig, vilken position de  intagit och hur dessa människor sen tidigare är relaterade till varandra.

Själv tycker jag att Jenny Nordberg kunde fått ett annat bemötande, särskilt av de medlemmar i Svenska Kyrkan som innehar ledande positioner. För den som tar på sig en ledaruppgift intar en plats i organisationen som innebär flera fördelar, mer makt än flertalet, men också begränsningar.

För någon dag sedan gjorde jag mitt första allvarliga försök att använda ett webbverktyg som heter Storify för att sammanställa vad jag hittat på nätet. Jag gjorde misstag i första vändan när jag slarvade med kronologin i tweets som skrivits av Jenny Nordberg och en rad andra twittrare som riktat sig till henne eller skrivit om henne. Jag har valt att ägna begränsad tid till att rätta mina fel. Sorteringen är väl till 80 % rätt. Och jag väljer att låta det vara tillräckligt. Se min sammanställning.

Gå till bloggarna jag listar för att se kommentarerna där på de presenterade bloggposterna. Gå till tweetsen för att hitta svar på dessa som jag kan ha missat.

För dagen lutar jag åt att den som håller samman sak och person tillsammans med en strävan att tolka allt till det bästa är bättre rustad att bidra till det som bygger upp en bättre värld. Diaboliskt att dra isär. Symboliskt att föra samman.

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, svenska kyrkan, kyrka, präster, präst, biskop, storify

Nils Bolander, han kunde skriva han

Lyckan

Jag mötte lyckan häromdan och jag blev rent förskräckt
så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt.

Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns
men hon som kom på vägen var inte vacker ens.

Hon hade tärda anletsdrag och bar en börda tung
men när hon talte till mig var rösten varm och ung.

Hon talade om mänskors nöd och tjänst hos nådens Gud
men om sitt eget öde hon sade ej ett ljud.

Och då hon delade mitt bröd som bordsgäst i mitt hus
blev plötsligt själva mörkret som fyllt av vänligt ljus.

Å, nu förstår jag lyckans väg; att ge med råge full
att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull.

Nils Bolander (1902–1959) präst, diktare och psalmförfattare. Slutade sin kyrkotjänst som Svenska Kyrkans biskop i Lund. I den svenska psalmboken är han författare till nr 562 Herren gav och Herren tog, som han skrev när han var 31 år.

I skrivande stund fler än 60 böcker med hans dikter på antikvariatens Bokbörsen.


Läs även andra bloggares åsikter om dikt, poesi, psalm,

Butiken är öppen

Jag skulle så gärna vilja leva upp till det här med kontoret på fickan. Men sanningen är att jag har både arbetsrum med skrivbord, bokhylla, skrivare och en hurts. Dessutom ett stort plåtskåp med välfyllda hängmappar i ett förråd.

Kontoret har inte de bestämda och samtidigt begränsade öppettider som emaljskylten ovanför dörren påstår. Livet som soloföretagare är friare än så. I alla fall för mig.

Det är på åttonde året som jag är min egen arbetsgivare och chef. Så länge har jag aldrig haft mitt jobb organiserat på samma sätt. Aldrig någonsin under snart 30 år i yrket. Vad betyder det?

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, arbetstider, företag