20 februari 2007

Alliansregeringens kulturpolitik

Förra veckan efterlyste SvT Kulturnyheterna med rätta alliansregeringens kulturpolitiska programförklaring, så här mer än 100 dagar efter tillträdandet. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kom visserligen inte med i laget från början, men redaktionen på Kulturnyheterna har rätt: nu är det dags att bekänna färg och formulera sig.

I ett pressmeddelande meddelar sig nu kulturministern. Texten har hon skickat till Sydsvenskan, som bett henne medverka i en artikelserie.

Min syn på kulturpolitiken är i grunden kulturkonservativ. Det betyder att jag som kulturminister ser som mitt ansvar att slå vakt om de kulturpolitiska landvinningar som gjorts i Sverige sedan efterkrigstiden, oftast under stor politisk enighet.


Så skriver Lena Adelsohn Liljeroth inledningsvis. Är inte detta ett lite särskilt sätt att definiera vad det är att vara kulturkonservativ? Att vara konservativ är att hålla sig till det som hänt före nu, men efter 1945.

Den följande meningen gör inte Brygubben så mycket mer upplyst:

Men det är i lika hög grad mitt ansvar att driva och medverka till att kulturpolitiken förnyas.
Att vara kulturkonservativ är att i lika delar hålla på det som är max 40 år gammalt och förnya, eller som det står lite längre fram i artikeln: vara en fri och utmanande kraft i samhället.

Ministern avslutar sitt bidrag till Sydsvenskan med att tala om att hon sätter barn- och ungdomskultur främst. Undrar vad hon skulle säga om saken i det fall hon blev konkret? Skulle hon tala om barn och ungdomar som publik eller som utövare. Skulle hon aktivt motverka musiksskolans nedmontering?

Redan för två verkor sedan ställde SvD flera frågor till kulturministern om hennes politik.

I valrörelsen skrev samma tidning om alliansens brist på besked om kulturfrågorna. Då intervjuades Lena Adelsohn Lijeroth i sin egenskap av ledamot i riksdagens kulturutskott:

Det är klart att jag hade varit glad om det hade stått mer, inte minst av kosmetiska skäl.

Riksdagsledamoten Cecilia Wikström uppmärksammades före valet för sitt förslag om en litterär kanon. Till SvD sa hon:

Det är otvetydigt så att det blir en kanon. Jag satt visserligen inte med i förhandlingarna i natt, men som jag läser manifestet så är vi eniga om det, säger hon.

Om någon kanon har vi inte hört mycket de senaste 100 dagarna. Det är nog bra det.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

1 kommentar:

Per Westberg sa...

Men Jan Björklund snuddar litteraturkanon i SvD i morse.