Advent 18 - Kursen är usel

Det var på stadshotellet i Hedemora som en tand föll i bitar. I min mun.

Idag har saken åtgärdats. Kursen var usel. Men behandlingen var en höjdare.

Jag fick 1 krona. Tandläkeriet fick nästa 6000. Hmm

Var är tandfen, när man mest behöver henne?

http://www.tandinfo.se/kronor-och-broar/

Advent 17 - Kelvin kallnade

Ser man på, idag är det på dagen 105 år sedan baronen och tillika fysikern William Thomson Kelvin somnade in - och förlorade tempen, får man förmoda.

Redan under 310 K bör han ha känt sig lite kymig. Och när termometern gick under 300 K, då lär det inte ha varit mycket liv i mannen.

Inte visste jag att han - före sin död - löste Olbers paradox. Men det gjorde han antagligen rätt i.

Läs även andra bloggares åsikter om temperatur, kelvin, fysik, adventskalender

Advent - 16 Mitt i vintern: Bana väg

Kom Gud, var med oss. Immanuel! Så ropar folket på den tredje söndagen i advent.

Prästen Bo Brander hade ännu en av sina själavårdande och intellektuellt utmanande predikningar. Jag hörde honom i S:t Ansgars kyrka idag. Bo lyfter fram hur till och med Johannes tvivlar på att Jesus är den Messias han banat väg för. Det är "vinter" för honom där han sitter fängslad.

Här i podradion från S:t Ansgar går han att lyssna på igen.

Att bana väg i mörker och kyla är en utmaning. Att hålla värmen är bara möjligt om man håller sig nära det enda sanna ljuset. Annars kan frestelsen att låta energin komma ur det mörka, ta överhand. Då närs människan av olycka. Suger åt sig och ältar eländet. Grupper samlas för att gnälla: På den som äter för lite. På den som dricker för mycket. På den som inte är tillräckligt social. På den som umgås för mycket med fel människor. Jesus frågar, med rätta:

Vad ska jag likna detta släkte vid? De liknar barn som sitter på torgen och ropar till andra barn: ʼVi spelade flöjt för er, men ni dansade inte. Vi sjöng sorgesånger, men ni grät inte.ʼ För Johannes kom och han varken äter eller dricker, och man säger: ʼHan har en demon i sig.ʼ Människosonen kom och han äter och dricker, och då säger man: ʼTitta vilken frossare och drinkare, en vän till skatteindrivare och syndare.ʼ Men Visheten har fått rätt genom sina gärningar.ˮ 

Från Evangelium enligt Matteus, kapitel 11, vers 16-19

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, adventskalender, bibeln, jesus, johannes, advent

Advent 15 - Retronymerna står i kö

Utvecklingen speedas upp. Så tycks det. Retronymerna avverkas för att ge brukbara ord en tid som präglas av snabb förändring. Det är tveksamt om bruket av retronymer kan begränsas till ting och företeelser. Nog kan jag känna behov av att någon gång i veckan ta till en retronym för att sätta ord på en människa, så fångad i en förfluten tid att hon behöver ett tillägg för att inte bli obegripligt tvetydig i sin samtid.

Mitt hem rymmer en och annan retronym. Så är det. Borta i hörnet står en tjock-tv och jäser. En fast telefon biter sig kvar, om än bara för att användas för att öppna porten med och svara i när det ringer en säljare från Karlstad och vill prata mig om värdet av en rabatterad årsprenumeration på Resumé. I ett skåp ligger ett par analoga armbandsur. En likaledes analog pendyl i guld hänger på vägen i vardagsrummet, i den del man kunde kalla matsalen. I biblioteket står en skara akustiska gitarrer.

Ordet retronym har inte något kristallklart ursprung. Ben Schott skriver i sin omistliga bok Schotts Originalblandning att det kan vara den amerikanske presidenten Robert Kennedys egen pressekreterare Frank Mankiewiecz som myntade begreppet. Han gjorde det inte på 1960-talet, utan först nästan 20 år senare.

Etymologin är hyfsat genomskinlig: retro för tillbaka och onym för ord.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, adventskalender,

Advent 14 - Vad kan grabbarna från Bolandsskolan bygga?

De hade radat upp sig i de bakre bänkarna i katedralen, sjutton grabbar från Bolandsskolans byggprogram. Och nu skulle jag få ta med dem en sväng i Uppsala domkyrka.

Unga män som de var på plats här på domberget för snart 750 år sedan. En fransk byggmästare stegade ut planen för det gigantiska projekt biskop och domprost engagerat honom för. Här skulle Nordens största byggnad ta form.

Alldeles säkert hade mäster närmast sig en krets yrkesmän, som följt honom Paris, eller varifrån han nu närmast kom. Men här fanns också svear som rekryterats för att med sina händer resa katedralen mot höjder som ingen människa i dessa trakter sett maken till. Utom möjligen domprost And och någon till berest.

Flera av grabbar där på domberget skulle med tiden bli skickliga och synnerligen eftertraktade yrkesmän. Då för många hundra år sedan, liksom idag.

Nu går vi upp till korsmitten och jag pekar upp mot valven. Sen vandrar vi ut i koromgången och rör oss i etapper medsols längs med sidokoren. Tittar in i Sturekoret, i Katarinas och Nikolaus kor och stannar framför Marias kor, det största, mest påkostade, längst i öster. Närmast den uppgående solen.

Läs även andra bloggares åsikter om uppsala, domkyrka, arkitektur, historia

Advent 13: Knittel i katedralen

Denna luciamorgon sänder SVT från Uppsala domkyrka.

Katedralen har tre skyddspatroner: Lars, Olov och Erik. Den där Erik var svearnas kung när han 1160 tappade huvudet i strid med danske prins Magnus och hans mannar. Det skedde på domberget vid den sedan länge borta gamla Helga Trefaldighets kyrka. Kung Erik hade i sällskap av biskop Henrik lett ett korståg österut och kristnat Finland. För det skulle han hedras. Det tyckte inte minst Eriks son.

Med tiden lade Eriks ben i ett gyllene skrin i gamla Uppsala domkyrka några kilometer uppströms ån. Hundra år senare har bygget av nya domkyrkan nått tillräckligt långt för att skrinet ska kunna flyttas hit.

Några meter väster om Eriks skrin stod nu en av Uppsalas söner och rappade på luciamorgonen, med en hel himmelsk vitklädd härskara av killar och tjejer i församlingens körer.

Rap är ett ordflöde, en diktform som står i syskonskap med det medeltida versmåttet knittel. Det var vad diktaren av Erikskrönikan på 1300-talet tog till för att få det att svänga.

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, rap, uppsala, lucia, adventskalender

Advent 12 - 121212

Idag har jag varit i Västerås på jobb. Med mina uppdragsgivare vandrade jag längs med Svartån ner mot Mälaren. När vi passerar Stadshuset står här en låååång skinande vit bil. Vi drar slutsatsen att den väntar in ett par som därinne inför en vigselförrättare och vittnen lovar varandra trohet. Klockan är 12:04 och vi undrar: Kommer det att vänta in klockslaget tolv minuter över tolv?

Idag är det den 12 december 2012. Det är en dag imorgon också.

Läs även andra bloggares åsikter om adventskalender

Advent 11 - Kontextuell solnedgång

Det hör till människans väsen att uppskatta en solenedgång. Men när solen stryker över taket på Uppsala slott i öster, då har jag invändningar.

När himlen färgas röd över norra tornet på Uppsala slott och klockan nyss slagit på på eftermiddagen, då lägger jag in en protest.

När solen kryper ner bakom vasaborgen, där jag står i mitt köksfönster och inte ens fått i mig en enda slurk av mitt eftermiddagskaffe, då är det mörka tider.

Säg att det snart vänder.

Säg det igen.

Läs även andra bloggares åsikter om adventskalender, solen, uppsala

Advent 10: Se genom det lilla på det stora

Det är många år sedan jag första gången kom i kontakt med HR-konsulten Lena Börjeson, hennes metoder och böcker. Genom åren har jag många gånger haft anledning att plocka fram hennes skrifter ur mitt bibliotek.

Det finns en kombination av systematik och handfasthet i Lena Börjesons arbeten som jag gillar. Hennes påtagliga rötter tillbaka till föräldra- och morfäräldragenerationen uppskattar jag.

I boken Man tager vad man haver skriver hon:

Min morfar som levde i det gamla svenska bondesamhället förde denna lärdom vidare till sina barn och därmed också till sina barnbarn: "Om du tycker att världen är för stor, barn, kupa handen och se genom det lilla hålet på det stora i världen."
Att lära sig vila i sig själv, i tillit till sig själv, och inte alltid ansträngt försöka förstå utan bara vara en del i verkligheten, det är en viktig förutsättning för kreativitet.

Läs om Lena Börjeson här

Läs även andra bloggares åsikter om kreativitetet, management, hr,

Advent 9: Twittrar gör jag i ett mellanrum

Twitter är sedan en länge en integrerad del av min kommunikation med andra människor och ett vardagligt sätt för mig att hålla mig informerad om en mängd olika aktuella frågor och om människor. Med Twitter kan jag dela med mig och jag kan få ta del av andras generösa spridning av nyheter, länkar till intressanta webbsidor, foton och deras åsikter och känslor.

Tweets av @martingarlov


Läs även andra bloggares åsikter om twitter, kommunikation, vardag, nyheter, åsikter

Advent 8: Traditioner är inte dåliga vanor

I adventstid när julen kommer att stå för dörren är det en god sak att ha skärpa i blicken och öronen på skaft. För här gäller att skilja på traditioner och dåliga vanor.

Att göra om gamla dumheter år från år, och ansvarslöst skylla på seder i gamla tider är inte okey.

Ska några seder föras vidare, så får det vara de goda. Det är som svamplockning. Se till att vara i en svampskog, titta åt det håll där svampen förväntas växa, plocka det du känner till, kolla i svampboken, rensa och tillaga och ät. Lagom mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om tradition, advent, adventskalender

Advent 7: En särskild plats i helvetet

Den här dagen för 16 år sedan utsågs Madeleine Albright till försvarsminister för US. Hon var den första kvinnan på posten.

Åtta år sedare talar hon i ABF-huset i Stockholm och säger:

- There’s a special place in hell for women who don’t help each other!

Orden har upprepats många gånger, på originalspråket och i översättning. Också till svenska.

Ändå tycks det många, alltför många kvinnor som inte hört eller hört och gett blanka fanken i budskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om adventskalender, advent, kvinnosaken, kvinnor

Advent 6 - En röd och vit jul?

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Danmark - Folkekirken - har fått till rolig film om julen på Facebook.

 

I Danmark är väl julen både röd och vit, så länge man hissar Dannebrogen på Juldagen, eller?

Läs även andra bloggares åsikter om danmark, jul, julen, facebook, humor,

Man kan förvänta sig att sociala medier ska vara mänskliga

För en tid sedan gästade jag arbetslaget vid Stockholms universitetsbibliotek. Det var överenskommet att jag skulle tala om kommunikation med sociala medier. Syftet var att bekräfta den aktivitet som redan  finns bland medarbetarna ute i sociala medier och berätta om vad, hur och varför på ett sätt som skulle inspirera och motivera fler att bli aktiva och redan aktiva att utveckla sin digitala kommunikation.



Bilderna jag hade som ledtråd för den jag talade är de här:

Sociala Medier 16 november on Prezi

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, kommunikation, media, medier, kommunikationsteori, kommunikationsstrategi, kommunikationsplan, bibliotek

Advent 4 Kyrkofurstar

För fem år sedan gav Martin Melin ut en liten innehållsrik bok med titeln Machavelli för vår tid. Författaren beskriver sin bok som en executive summary av Niccolò Machiavellis klassiska Fursten. Hans tankar varken förkastas eller förespråkas av Melin. Det fiffiga med boken är att den återger Fursten med vår tids språk. Om ledarskap i den ideella organisationen står att läsa:

Långt och kontinuerligt ledarskap är speciellt viktigt inom organisationer som inte i första hand är affärsdrivande, men som ändå förvaltar stora tillgångar. I övrigt gäller samma grundregel som för allt annat ledarskap: Förhindra att enskilda personer blir mäktiga och avsätt eller degradera dem som kan hota din ställning.I

Svenska Kyrkans står de närmaste åren för en ovanligt stor omsättning bland sina ledare. På ett beslut i Kyrkomötet i november följer den mest genomgripande omorganisationen av kyrkolivet på församlingsnivå sedan reformationen. Många är de gamla ledare som kommer att ersättas, nya som ska träda till och ett antal som får utökade alternativt beskurna befogenheter. Det kyrkliga ledarskapet är ålderstiget och ett stort antal kommer att pensioneras under den närmaste tioårsperioden. De som inte pensioneras från sina tjänster är de som sitter kvar som förtroendevalda. För den senare gruppen är "pensionsåldern" i praktiken högre.

Det alldeles för många tecken på att man på alla nivåer inom Svenska Kyrkan fått för sig att medicinen är att kopiera bolagsmodellen med enväldiga vd:ar och hierarkiska organisationsmodeller. En sådan medicin ger inte bara oönskade biverkningar, den är skadlig i sig.

Den ideella organisationen ska se till att rekrytera trygga och glada medarbetare som får stor frihet i sitt arbete, så att de behåller sina ideal och sin arbetsglädje. När medarbetare ropar på starka ledare, då är det ett tecken på att de själva är mindre lämpade för sin tjänst i den ideella organisationen. Medlemmar i kyrkan ska de förstås få vara, men de bör nog se sig om efter en annan arbetsgivare.

Nästa år utses ny ärkebiskop för Svenska Kyrkan. Måtte det bli en människa som tar matchen mot dem som vill göra aktiebolag eller ideell förening av kyrkan och hennes församlingar.

Läs även andra bloggares åsikter om adventskalender, management, svenska kyrkan, ledarskap

Advent 3 - Skriva på väggen

Varannan svensk har ett konto på Facebook och de allra flesta använder det för att läsa och skriva. Man skriver på sin vägg (wall). Någon gång blir det några tänkvärda ord. Det kan vara ord formade i flykten, som blir tänkvärda i mottagarens vilsamma läsning. Eller så är det något skrivaren själv hört eller läst, och nu vill dela med sig av.

Skrivande människor har i alla tider ordat på egna och andras väggar. I 1500-talet Europa blev det vanligt att pränta på husväggar. Astronomen Tycho Brahe mer eller mindre täckte sitt slott Uraniborg och observatoriet Stjärneborg med dikter och visdomsord. Så berättar Arne Losman i boken Ord på vägg, Byggförlaget 2002

Arne Losman, var tidigare chef för Skoklosters slott, där det finns mängder av ord på vägg.

Skrivandet på vägg fortsatte genom århundradena. När universitetshuset stod klart i Uppsala 1887 så ansågs det passande att prida den nyklassiska byggnaden med ord. Diktarens Thorilds: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större - är inga ord som alla självklart instämmer i. Konstnären Siri Derkert skrev sina i Stockholms tunnebana 80 år senare.

"Vägen är kort till trogen vän, fastän han bor långt borta."

Läs även andra bloggares åsikter om arkitektur, språk, ord, adventskalender

Advent 2 - Ett rent helvete

Är det så att människor är mer upptagna än annars av städning så här års? Och är det inte i så fall en missriktad nit? Jag menar, det ju ändå mörkt större delen av dygnet.

Jag minns en skylt från 1970-talet. På den stod: Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Det finns mycket av moraliserande i det som rör smuts och städning. Det är inte ovanligt att möta människor som är raska att ha åsikter om andras skit och vad de ser som andras brist på ordning. Samma slags pekpinnande som blir allt vanligare när det gäller miljöfrågor. Det är andras brist som ska uppmärksammas. De egna valen är de mest korrekta, på alla sätt och vis.

En sprillans ny flexifuelbil som görs till kiosken på hörnan var eviga dag är finare än den gamla volvon som mest står och samlar damm när ägaren cyklar och far omkring i  ur och skur.

Ett ekologiskt odlat vin från andra sidan jordklotet är grejer det, men en hamburgare av en svensk ko serverad på Donken är inte ok.

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, ekologi, moral, etik, advent, adventskalender

Advent 1 - Gå inte baklänges

Det skulle bli en adventskalender som ett åt för länge sedan. En sådan där bloggarkalender med en ny postning varje dag.

Och det första inlägget skulle någorlunda seriöst lägga ett ord för en livshållning som avstår från det bakåtblickande.

Verkligheten blev en annan. Den första samtida postningen publicerades nästan en vecka efter 1 december. Några andra förbereddes halvdant och fick färdigställas i efterhand.

Att öppna luckor i förväg på en adventskalender är ett allvarligt brott. Hur kriminellt är det att fylla luckorna? Jag har ingen aning.

Läs även andra bloggares åsikter om advent, kalender, adventskalender,

Den sociala människan i förlängningen

För en tid sedan hade jag nöjet att få möta medarbetarna vid Stockholms universitetsbibliotek ute Frescati. Att få samtala om kommunikation med nya medel närmast helt omgiven av böcker, det kändes mer än bra.

Jag kom förberedd och hade som ledstång för mitt prat en presentation som jag gjort med Prezi. Jag gillar verktyget. Det ligger så nära de analoga manus jag brukade göra, innan jag hittade Prezi. Och fortfarande gör när jag avstår från att stå vid en duk och använda datorn med projektor.

Sociala Medier 16 november on Prezi

Hoppas att det finns mer än en sak som är begriplig för dig som tittar igenom presentationen, så här utan  min speakertext.

Tillägg 6 december: Nu finns en video med mig och mitt föredrag om sociala medier på Youtube och i inbäddade i en egen bloggpost tillsammans med bilderna (Prezi) ovan. Se allt samlat här.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, kommunikation, kommunikationsstrategi, medier, media

Sätta berättandet i system

Se den här videon där berättandet sätts i system i tre dimensioner: aktivitet, komplexitet och personlighet. Den är producerad av byrån Storyworld som verkar på tre kontinenter. När jag ser i deras egen historik att de stöder sig på Marshall McLuhan, jag då har jag inga som helst problem med att föra deras budskap vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om medier, storytelling, berättande, media, interaktion, interaktivitet,

Martins tips på böcker om sociala medier

Jag var kallad till Stockholms Universitetsbibliotek nyligen för att hålla en föreläsning om sociala medier. Man bad mig ta med en lista med böcker. Så det gjorde jag.

Och jag tog med mig böckerna också. I min bästa lilla bruna resväska. På plats bland alla bokhyllorna och böckerna i det stora universitetsbiblioteket dukade jag upp ett litet bokbord. Så trevligt det såg ut, om jag får säga det själv. Och det får man. När man bloggar.

Så slit dem med hälsan: Martin Garlövs personliga urval i november 2012 av böcker att läsa - om nätet, sociala medier och hela konkarongen.


Long tail, Chris Andersson, Bonnier Pocket 2007, eller det amerikanska originalet fr 2006

Reflexiv kommunikation - nya tankar för strategiska kommunikatörrer, Jesper Falkheimer och Mats Heide, Liber 2003

SSWC-boken 2010, Bubblan books, mattiasbostrom.se

Gilla - dela engagemang, passion och idéer via sociala medier, Brit Stakston, Idealistas Förlag 2011

Kroppsmaskinerna - manual för den moderna människan, Alexander Bardd och Jan Söderqvist, Hydra Förlag 2009

Media, Marshall McLuhan, Nordtedts 1999, eller det amerikanska originalet fr 1964 eller senare utgåvor på engelska eller svenska

Skymningssång i Kalahari - hur människan bytte tillvaro, Lasse Berg, Ordfront 2011

Platsen som inte finns - en bok om internet, Tor Nørretranders, Bokförlaget DN 1998

Connected - mänskliga relationer och sociala nätverk och deras betydelse i våra liv, Nicholas A
Christakis och James H Fowler, Natur & Kultur 2010

Upplevelsebaserad kommunikation, Jens Ørnbo, Claus Sneppen och Peter Würtz, IHM Publishing 2005

Slaget om verkligheten - filosofi, omvärldsanalys och tolkning, Bengt Kristensson Uggla, Symposion2002

Den digitala staden, William J Mitchell, Norstedts 1997
Nätverk - teorier och begrepp i samhällsvetenskapen, Anders Karlqvist (red), Gidlunds 1990


* Hela konkarongen

(vardagligt) alltsammans, allesammans

Konkarong var en kvinnomössa med veckad garnering, uppburen med en ståltrådsställning. Ursprunget ligger i franskan. Fruntimmersmössan, som Svenska Akademien kallar skapelsen, var populär kring mitten av 1700-talet. Konkarong som föremål glömdes troligen bort tämligen snabbt. Hur hela konkarongen har kommit att betyda ”hela rasket” är oklart; troligen ansåg man mössan överväldigande.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, sociala media, böcker, litteratur,

Kyrkopolitiker är ett belastat ord

Jag tillhör den stora skaran i min kyrka, vi som är lekfolket. Det stora flertalet. Mer eller mindre aktiva. Med betoning på lek eller folk?

Jag är också förtroendevald. Man kan säga med mindre förtroende idag än förr i tiden. Anno 2012 som ersättare i ett församlingskyrkoråd och ledamot av ett kyrkofullmäktige, är uppdragen jämförelsevis begränsade. Men jag är förstås ändå mer insyltad än de allra flesta medlemmar i min församling, i Svenska Kyrkan. Det senare är ingen belastning. Rätt använt, främst en tillgång.

För en tid sedan, en längre tid sedan läste jag bloggande Leo Holters funderingar. De tangerar mina egna. Det här med att kallas sig själv och andra kyrkopolitiker, det blir jag allt mindre bekväm med. Inte så att jag har något emot varken kyrka eller politik. Jag utgår dessutom från att en kristen kyrka värd namnet är politisk och att politik utan relation till tro och livsåskådning i vidare mening blir fattigare och mindre intressant.

Förra veckan beslutade kyrkomötet i Svenska Kyrkan om en i grunden ny demokratisk organisation för Svenska Kyrkan med sina församlingar och pastorat. En kyrkoherde leder en församling. Leder kyrkoherden flera församlingar ingår de i ett pastorat. Fram till nu har varje församling haft sitt kyrkoråd. Från 2014 kommer pastorat ha ett kyrkoråd och det blir inte fler även om flera församlingar ingår.

Det heter kyrkomötet och inte kyrkopolitikmötet. Så bra.

Med den nya lokala organisationen för Svenska Kyrkan får församlingarna styrelser som får namnet församlingsråd. Om det är två eller fler församlingar i pastoratet. Ledamöterna ska väljas av ett kyrkofullmäktige ditt församlingsmedlemmarna valt sina representanter i kyrkovalet, det som hålls tredje söndagen i september vart fjärde år. Nästa gång 15 september 2013.

Väljas ovanifrån av kyrkofullmäktige ska ledamöterna i församlingsråden, men föreslås av ett lokalt nomineringsmöte i församlingen. Det blir obligatoriskt. Nyordningen öppnar upp ett osmidigt system med nomineringsgrupper som Svenska Kyrkan 2000 ärvde från statskyrkotidens sista decennier. En ordning som infördes på 1930-talet och som det nu är läge att sätta den bortre parentesen om.

På väg mot parentesen skulle jag önska att det blev vanligare att tala mer samlat om församlingens medarbetare. Och då det behövs lägga till upplysningen om det är en ideell medarbetare, en som är anställd eller en som är förtroendevald. Den förtroendevalde kan vara ledamot av det nya församlingsrådet, sitta med i kyrkofullmäktige eller en av ledamöterna i kyrkorådet. Medarbetare jag känner gör inte sällan insatser i flera roller, även om det sker i olika delar av kyrkan och i olika skeden av livet. Så mycket bättre då att i vardagslag inte göra mer skillnad på folk och folk än vad nöden kräver.

Men kyrkopolitiker tycker jag kan avvecklas. Det tillför liksom inget till församlingslivet. Kyrkopolitikråd, låter inte bra. Inte blir det bättre med kyrkopolitikfullmäktige. Bara för långt. De nya ledamöterna i församlingsråden blir många och vore märkligt att kalla dem kyrkopolitiker, samtidigt som det är av stor betydelse att deras uppdrag jämställs med att sitta i ett kyrkoråd. Det kommer säkert att bli ganska vanligt med större församlingar som delegerar från kyrkoråd till sockenråd, verksamhetråd, distriktsråd osv. Och ledamöterna där bör också ses som medarbetare, förtroendevalda sådana.

Förresten är det så många av "kyrkopolitikerna" som är noga med att de politiska partierna i Svenska kyrkan ska kallas nomineringsgrupper. Så bollen har redan sats i rörelse. Jag bara puttar på lite. I rätt riktning.



Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkan, församling, politik, kyrkoval,


 

We had something going, and we blew it

Lina Beutler har tackat ja till att gästblogga hos Brygubben. Som är glad för det. Här är hon, den gästande brygumman, med ett debattlinlägg i ett för Svenska Kyrkan aktuellt ämne: medlemmarnas och medarbetarnas närvaro i sociala medier.

Jaha ja. Då var väl i princip 1 november över så att vi kan räkna samman hur många som har valt att lämna Svenska kyrkan den här gången. För er som inte använder Twitter så kan jag meddela att stämningen har varit varierad de senaste dagarna. Det började med Expressens artikel om hur mycket man kunde tjäna på att gå ur, vilket resulterade i en rad mer eller mindre deprimerande tweets. Detta vändes genom att flera fina människor delade med sig av goda skäl att vara med. Det retweetades så att telefonerna glödde och alla dysterkvistar försvann i flödet. Vi kunde också läsa en del träffsäkra blogginlägg. Tack alla ni som bidrog på olika sätt.

Sedan följde några lugna dagar med det gamla vanliga: Det är hyckleri att vara med, varför föds man in i kyrkan, kyrkoavgiftningen, osv. Inte vet jag om någon svarade på detta men man kan ju hoppas.

I torsdagsmorse 1 november delades det ut ljus i Stockholm till morgontrötta resenärer. Detta mottogs positiv och många tyckte att det var kul, fint och värdigt. Någon undrade om vi inte skulle ge pengarna till fattiga istället men denne fick svar från en random textkonsult: "Fler tycker om #Svenskakyrkan när de delar ut ljus = fler blir medlemmar (eller låter bli att gå ur) = mer pengar till behövande." Ja, så enkelt kan det vara.

Men så hettade det till i debatten. Svenska kyrkan, Diakonia och en mängd olika organisationer gick med ärkebiskopen i spetsen ut med ett krav på att apelsiner som odlas på ockuperad mark i/utanför Israel ska märkas så att konsumenten själv kan välja att köpa dem eller inte. Plötsligt drunknade vi i arga kommentarer, utträdesblanketter och bilder på nazi-judestjärnor (ja, så vill Svenska kyrkan märka apelsinerna, enligt skämtarna). Det var Svenska kyrkan man var arg på, inte Diakonia eller de andra organisationerna. PK-kyrkan som inte vill prata om Jesus utan bara vara till lags. Kul.

Kan vi snälla enas om att inte släppa stora kontroversiella frågor/åsikter/debattartiklar dagen före storhelg? Det är som att varsla personalen före semestern. Helt förvirrande.

Kan vi också enas om att någon (företrädesvis de personer som kan något om saken, som har läst rapporten och som initierat debatten) finns beredda att svara på frågor och utrop på twitter (och facebook)? Vi som jobbar i församling behöver också stöd. Vilka artiklar, sidor och personer ska vi hänvisa till i vår kommunikation? Om vi nu får reaktioner. Vilken information ska vi dela med våra medarbetare så att de snabbt blir insatta i frågan? Jämför med att skicka ett jättesmaskigt pressmeddelande och sedan inte vara anträffbar för media. Hur skulle det se ut?

Vi går nu in i Allhelgonahelgen. Enligt SOM-institutet kommer hälften av alla svenskar tända ett ljus för någon anhörig i helgen. Hälften! Troligtvis kommer de inte fråga kyrkogårdspersonalen om deras åsikter om Svenska kyrkans mellanösternpolitik. Men tanken kommer att finnas där hos en del. En del kommer att grubbla och det kommer inte finnas någon som kan svara. För det är storhelg och inte läge för debatt.

Det blir liksom varken hackat eller malet när man gör två så diametralt olika saker samtidigt.

In my humble opinion.

Lina Beutler är informatör för församlingarna i Märsta med omgivningar: Husby-Ärlinghundra, Valsta, Norrsunda och Skepptuna församlingar. 

Fråga prästen

Hur tolkar dagens präster Svenska Kyrkans tro och lära? I ett pressmeddelande från försommaren får jag veta att Svenska Kyrkans forskningsenhet vid kyrkokansliet i Uppsala ska starta ett forskningsprojekt med fokus på spänningen mellan tro och vetenskap i vissa frågor. Nu är det igång.

Bloggposten är uppdaterad med länkar senare under dagen för första publicering och med följebrevet som skickats ut.

Idén med "Om prästers trostolkning” är att klura ut hur präster i Svenska Kyrkan tolkar delar i kristen troslära, och då särskilt de frågor som kan utmanas av naturvetenskapen, Jesu uppståndelse, de dödas uppståndelse, försoningsläran och synen på under.

– Mitt intryck är att det både bland kristna och icke-troende finns väldigt bestämda uppfattningar om vad kristna faktiskt ”ska tro”, säger prästen och forskningschefen Anne-Louise Eriksson.

Han berättar att hon för en tid sedan analyserade ett antal predikomanuskript och då fann att det  påfallande ofta var omöjligt att avgöra hur bokstavligt eller bildligt prästerna tolkar till exempel berättelsen om att Jesus grav är tom, på tredje dagen efter hans korsfästelse och död. Det gjorde henne nyfiken på hur präster i Svenska Kyrkan tolkar ett sådant bibelställe som tycks motsägas av dagens vetenskap och varför de uttrycker sig som de gör.

Kyrkokansliets undersökningen har inte ambitionen att fånga in prästernas tro i en allmän bemärkelse utan är inriktad just på spänningen mellan tro och vetenskap, där den verkar vara som störst idag.

Undersökningen börjar med en webbenkät till samtliga präster med anställning i en församling inom Svenska Kyrkan. De är ungefär 3500 stycken. Alla får svara anonymt. Det finns fler präster som tjänstgör i Svenska Kyrkan, med anställning på annat sätt än i församling eller så leder de gudstjänster, predikar och har andra prästuppgifter utan anställning. Men till dem når inte frågorna.

Undersökningen fortsätter med ett tiotal djupintervjuer. Också här garanteras anonymiteten genom att ingen annan än forskaren vet vilka som intervjuas och att intervjuerna raderas när studien är avslutad. Resultaten kommer i en bok våren 2014.

Här är frågorna som ställs till de 3500 prästerna i Svenska Kyrkan.


1. Kön?

2. Födelseår?

3. Prästvigningsår?

4. Vilket är ditt tjänstgöringsstift?

5. Om Jesu uppståndelse

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

För mig innebär orden om Jesus uppståndelse att Jesus uppväcktes av Gud, och att hans döda kropp fick liv så att han kunde lämna graven.

För mig uttrycker orden om Jesus uppståndelse en erfarenhet av att han är levande, men innebär inte att kroppen återuppväcktes.

Orden om Jesus uppståndelse skall inte uppfattas bokstavligt. Jesus dog, men berättelsen om honom och hans liv lever vidare.

Uppståndelsen – han var död och började leva igen – innebär ett historiskt faktum och är ett under som inte kan förklaras på något naturvetenskapligt sätt. Men det känns inte som ett problem för min tro.
Gud uppväckte Jesus och att lärjungarna kunde möta honom, men den uppståndne Jesus hade inte en fysisk kropp.


6. Om evigt liv

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

Evigt liv innebär en kroppslig uppståndelse.

Endast de som dör i tro på Jesus som frälsare får evigt liv.

Jag tror att alla som dör kommer hem till Gud.

Jag tror inte att orden om ”evigt liv” skall förstår bokstavligt. När man dör är man död på riktigt.

Men vi lever genom minnet av oss och vad vi varit.

Jag har ingen aning om vad som händer när vi dör.


7. Om försoningen

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

Jag tror att Jesus död var ett nödvändigt offer för att människor skall kunna räddas undan dom och död.
Jag tror att Jesus död var en konsekvens av människors ondska men hans död är inte en nödvändig förutsättning för vår frälsning.

Jag tror att Jesus död och uppståndelse innebär att hela tillvaron förvandlats till något annorlunda än vad som gällde innan denna historiska händelse.

Jag tror att Jesus genom sin död för alltid besegrade världens ondska.

Berättelsen om Jesus död och uppståndelse skall inte uppfattas bokstavligt.


8. Om undren

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

Jag tror att Jesus verkligen uppväckte Lasaros trots att han var död på riktigt.

Jag tror att berättelsen om Lasaros, liksom andra ”underberättelser” i evangelierna, har en naturlig förklaring.

Jag tror inte berättelsen om Lasaros skall uppfattas bokstavligt.

Jag tar inte ställning till om det var ett under eller inte.

Jag tror att Gud kan göra under, som t.ex. att uppväcka Lasaros, men det är på intet sätt avgörande för kristen tro


9. Det är inte helt enkelt att sätta ”Svenska kyrkans tro” på en formel. Men om du jämför din egen tro med vad du uppfattar vara Svenska kyrkans troslära, skulle du kunna säga att din tro överensstämmer helt med vad kyrkan lär, eller stämmer det inte alls.

Placera dig själv på skalan där 1 betyder att du inte upplever någon skillnad och 10 att det är stor skillnad.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Det är ingen skillnad mellan min tro Det är stor skillnad mellan min tro
och Svenska kyrkans troslära                  och Svenska kyrkans troslära


10. Hur ser du på följande påståenden?
Instämmer inte alls Instämmer helt och hållet
1 2 3 4 5

Jag tycker att det är viktigt att människor får veta att man kan tro på många olika sätt och att det inte gör något.

När jag predikar försöker jag uttrycka mig så att ingen i församlingen skall uppleva att deras tro inte räcker till.


11. Då och då blossar det upp en debatt om vad som är ”rätt” tro men egentligen vet vi ganska lite om vad präster i Svenska kyrkan verkligen tror om den typ av trosutsagor som du fått frågor om här.

Skulle du kunna tänka dig att ställa upp på en intervju där du fick möjlighet att tala om detta och nyansera dina resonemang och tankar. Syftet med intervjun är att kunna ge några mer heltäckande exempel på hur den ”intellektuella” sidan av kristen tro kan uttryckas idag. Skriv i så fall ditt namn och ett telefonnummer där vi kan nå dig.

12. Här har du möjlighet att ge dina synpunkter på enkäten.

Prästerna har nått frågeformuläret med en länk till en webbsida i ett mejl. Så här stod det i mejlet:

Hej

Uttrycken för kristen tro förändras över tid. Det gäller både trosläran och trons praktik. Svenska kyrkans präster är viktiga bärare av kyrkans reflektion över tron. Men prästers uttalanden om den kristna trosläran leder ibland till debatt. Det tycks föreligga ganska bestämda uppfattningar om vad som är kristen tro, och om vad präster bör tro eller får tro. Däremot finns ingen samlad kunskap om hur präster i Svenska kyrkan verkligen tänker om, och tolkar, kyrkans troslära. Det gäller inte minst de områden i trosläran som gör anspråk på något övernaturligt.

Kristen tro är naturligtvis mycket mer än att omfatta ett antal trosutsagor. Den enkät du nu ombeds att medverka i gör inte anspråk på att fånga in ”kristen tro” i en mer allmän bemärkelse utan fokuserar några områden som gör anspråk på något övernaturligt. Syftet är att skaffa kunskap om hur präster tolkar några av de trosföreställningar som tycks motsägas av dagens naturvetenskap. Vi som gjort enkäten är medvetna om att svarsalternativen ibland kommer att upplevas som trubbiga och otillfredsställande, men vi tror att enkäten ändå kan ge en översiktlig bild av vilken troslära som förkunnas och praktiseras i Svenska kyrkan idag.

Resultaten kommer, helt oavsett vilka de blir, att hjälpa Svenska kyrkan att utveckla sin reflektion över tron. Hur ni som undervisar och står mitt i predikogärningen tänker, tolkar och reflekterar är av avgörande betydelse för kyrkans framtid.

Den webbaserade enkät du inbjuds att delta i genomförs på ett sätt som garanterar full anonymitet för alla som deltar även om det undersökningsföretag vi använder kommer att kunna se om svar inte inkommit så att en påminnelse kan gå ut.

Ju fler som deltar dess säkrare resultat kan uppnås. Jag skulle därför verkligen uppskatta om du kunde ta dig tid att besvara enkätens sju frågor genom att gå till: (här fanns länken)

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, teologi, naturvetenskap, tro, kristendom, kyrkan, forskning, predikan,

Därför lider Svenska Kyrkan: Brist på unga chefer

Jag får fatt i en mycket intressant video där Gustav Öhrn, rektor för Scouternas Folkhögskola gästar Norrbottens Läns Landstings Morgonrock, som jag gissar är ett slags frukostmöte. Det jag ser och hör påminner mig om att Svenska Kyrkan lider brist på unga chefer.

Och det gör kyrkan tillsammans med flera andra sektorer av det svenska samhället. Faktum är att det finns statistik som visar att Sverige ligger i botten, jämfört med alla andra EU-länder, när det gäller andelen unga chefer.

En viktig förklaring till att Svenska Kyrkan inte skiljer sig från det närmast omgivande samhället finns lokalt, i församlingarna. Eftersom inte tillräckligt många församlingsledningar - kyrkoherdar och kyrkoråd - tar tillvara de ungdomar som engagerar sig som medlemmar i sin församling, så missar man morgondagens ledare. Men man kanske inte tror det kommer behövas några efterträdare? Är det så att det mer handlar om att administrera en mer eller mindre långsam avveckling?

Så långe det finns församlingar som inte ens har en lokalavdelningen av Svenska Kyrkans Unga för sina barn och ungdomar, då lider Svenska Kyrkan brist. Och det får både på kort och långsikt allvarliga negativa konsekvenser.

Förebilder är nödvändigt. Om barn och ungdomar i församlingen inte ser unga vuxna som ledare, hur ska de då se sin framtid i församlingen. Att man åldras kan man inte rå för och man ska inte skämmas för det heller. Men att församlingen åldras, att kyrkan blir gammal, det är ledarnas fel.

Novus fick i uppdrag av Scouterna tillsammans med chefsförbundet Ledarna ta reda på hur ideellt engagemang påverkar ett yrkesliv som chef. Ungt ledarskap är en av de viktigaste frågorna Scouterna arbetar med. Deras verksamhet hjälper unga att leda sig själva och andra med ett värdebaserat ledarskap, stadigt grundlagt i våra värderingar. Det gör Svenska Kyrkans Unga också.

74 % av alla svenska chefer som svarade på Novus undersökning, berättade att de haft ett ideellt engagemang. 6 av 10 svarar att deras ideella engagemang har haft en avgörande betydelse för att de blivit ledare. 100.000 svenska chefer har en bakgrund inom scouterna. Under 27 % av Sveriges chefer är yngre än 40 år. Borde intre gränsen för ung vara under 30 år?

Kyrkliga chefer rekryteras i stor utsträckning bland medarbetare med kyrklig profilutbildning. Så därför är det så betydelsefullt att studenterna till kyrklig utbildning rekryteras bland dem som varit barn och ungdomar i församlingen, som varit och är engagerade medlemmar, med naturlighet i Svenska Kyrkans Unga.

Så länge människor med ledande befattning i Svenska Kyrkan ser unga människor med tydligt församlingsengagemang som en belastning lider kyrkan brist. Det med grundläggande kristna värderingarna det finns förutsättningar för ett gott ledarskap i församlingen, i kyrkan. Och det här är värderingar som grundas tidigt i livet. Bland barn och ungdomar. Samma sak med ledarskapet.

De senaste tio åren har det skapats en ny våg i Svenska Kyrkan: ett växande antal unga konfirmandledare. Varje år blir dessa ett år äldre. Idag, inte imorgon, borde bland dessa morgondagens kyrkoledare rekryteras. Minst 3 av 4 kyrkoherdar, kanslichefer och andra chefer borde ha en bakgrund som juniorledare, konfirmandledare, lokalavdelningsordförande och liknande.

Läs även andra bloggares åsikter om ideell, svenska kyrkan, engagemang, ledarskap, rekrytering, ungdom, unga vuxna

Biskopen som tappade lusten

Jag läser att Carina Etander Rimborg påpassligt stämt av med ärkebiskop Anders varför han inte gjort ett eget blogginlägg sen i påskas. Hon "sprang på" honom på Svenska Kyrkans internationella riksmöte Världens Fest gångna helgen.

- Nej, jag har slutat, det är inget rolig, förklarar han för henne. Det visar sig att han levde i tron att hela bloggen var borttagen.

Ärkebiskopens motiv respekterar jag. Det stimulerade honom inte att prioritera bloggandet bland de många uppdrag som är hans. Och det tycks som att han närmast trollats i kommentarfältet och att det varit starkt bidragande till att han gett upp. Eller kan man tänka sig att se det som en time-out?

Det var alltså en människa som sagt upp sin samvaro med bloggvärlden som några månader senare ofrivilligt drogs in en debatt om sitt twittrande: först några dagars spekulationer om han var manen bakom sitt namn, sen ytterligare några dagar om vem som lånat hans ansikte och namn och därefter om ärkebiskopens vara eller icke vara just bland de andra twittrarna. Bra att veta, när man tar del av hans pressekreterare Eva Almqvist kritiska inlägg. Som jag förstår det jobbar de båda - med rätta - nära varandra, så hon var fullt medveten om hur det låg till med bloggandet. Och så kom krav på att han skulle hoppa på twitter.

Och debatten om ärkebiskop Anders och twitter hade sin upprinnelse vad Jacob Sunnliden hittade på. Om det kan man väl bäst börja läsa om på Jacobs egen blogg. Han har länkar till andra källor.

Ärkebiskopens blogg finns alltså - tvärt emot vad han själv förutsatte - kvar på webben. På hans egen webbsajt så ligger uppmaning och länk till läsning väl synligt uppe i högerkrysset. Följ ärkebiskopen via bloggen, står det. Och det kunde man göra under ett år, från mars 2011 till april 2012. Hur kan man nu följa ärkebiskopen i vardag och helg? Digitalt menar jag. På ärkebiskopens finns avdelningen sagt och skrivet. Den uppdateras. Senast med den predikan han höll i samma gudstjänst där han vigde Åke Bonnier till ny biskop i Svenska Kyrkan.

Jag tycker att ärkebiskopen gör rätt i att sluta med bloggandet när det inte blev roligt längre. Det är min förhoppning att hans strategi i förhållande till den digitala kommunikationen också får genomslag analogt. Därför undrar jag: Hur många av de sammanträden ärkebiskop Anders förväntas och "måste" delta i eller leda, tycker han är roliga? Hur roligt är det att vara med på kyrkomötet? För möten är väl kommunikation?

Ärkebiskop Anders tycker att det var för få som läste hans blogg. Då kan jag berätta att det finns risk för att ännu färre skulle ha läst hans tweets - om han nu börjat twittra. Men hur få är man inte på många av de sammanträden som en ärkebiskop deltar i? Och kyrkomötet har bara 251 ledamöter + 13 biskopar utöver honom själv. Det är inte många det.

"Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal." Så skriver aposteln Paulus i ett av sina bevarande brev till församlingen i Korinth. Tänk om det var så att han i ett av de förlorade breven skrev: Om jag inte hade lust, då vore jag endast en korrekt logotyp eller en tidsanpassad slogan. Tänk om det var så han skrev? Och om också det brevet hade bevarats, hur hade det då lästs idag?

Mission är församlingens identitet, har ärkebiskop Anders skrivit och sagt flera gånger. Och han har förtydligat det som alla församlingar förväntas utveckla i egna församlingsinstruktioner, meda att säga att missionerar, det för de kristna i församlingen genom att fira gudstjänst, genom sin undervisning och diakoni. Det är bra. Så förtydligas också varför den kristna församlingen och hennes medlemmar ska kommunicera med varandra och med människor omkring dem i samhället och i världen.

Varför-frågan får god svarshjälp. Så också hur-frågan. Med mer mission i centrum, så ökar medvetenheten om vikten av dialog. Och det kommer att öka användningen av de kommunikationskanaler som ger dialogen plats. Megafonkanalerna för masskommunikation får träda tillbaka.

Jag har en bok i min bokhylla, som jag nu undrar om jag ska ge till ärkebiskop Anders. Jag skulle kunna ta den under armen och knalla upp till Sysslomansgatan och knacka på hans arbetsrum. Vi bor ju faktiskt i samma stad. Boken har titeln FlickeringPixels och undertiteln How technology shapes your faith. Författaren är den amerikanske mennonitpastorn Shane Hipps.  

Hipps använder de verktyg för att förstå kommunikationssamhället som Marshall McLuhan gett. Och han gör det på goda grunder och med ett eget självständigt bidrag.

Mig hade det inte gjort något om Svenska Kyrkan hade en ärkebiskop, som liksom så många av dem han bär herdestaven för, kommunicerade med sociala medier. Men det är inte hela världen.

Men en ärkebiskop behöver få känna lust i sin tjänst, så mycket att det smittar av sig.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kommunikation, medier, sociala medier, twitter, blogg,

Bilder från Barcelona

En urval bilder från några dagars flanerande i Barcelona i juli 2012.

Läs även andra bloggares åsikter om barcelona, foto, arkitektur, konst, porträtt

Så ska man ta dem: Chefsargument mot sociala medier

Med den hjälp jag behövde från Niclas Strandh fann jag en bloggpost av Erik Fors-Andrée med 12 argument mot att dra in sitt företag och sin organisation i den smet som provisoriskt kallas sociala medier. Läsa hela bloggposten här på Definition of Done.

Bästa mot argumentet är vl ändå detta:


6. Vi har ingen användning av kommentarerna vi får

Vi kan inte agera utifrån tyckande och allmänna kommentarer, utan måste ha en verifierad metod när vi arbetar. Det är inte statistiskt säkerställt med frågor och svar på nätet och vi måste ha verifierbara data. Om några personer tycker nåt på vår hemsida, hur vet vi att det är representativt för hela vår målgrupp?



PS. Det här en jättegammal blogpost som jag hittade i botten på "lådan" med utkast. Tycker ändå att innehållet jag länkar till, trots 18 månader och mer på nacken, håller sig fräscht.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, sociala media, management, ledarskap, chef

Mera mänskligt mediebruk

Inte utan närvaro i mänskliga fora, analoga likaväl som digitala, som en kristen människa kan bidra. Så därför är det deltagande i sociala medier som krävs av den kristna som vill att mediebruket ska bli mer mänskligt. Alla är inte kallade, men många är det och behöver stöd och uppmuntran i sitt kall.

Jag bäddar in en intervju med den romersk-katolske ärkebiskopen Claudio Celli, som jag hittade på webbplatsen för det Påvliga rådet för social kommunikation, PCCS.

Ärkebiskopen är väl insatt i sitt ämne, så intervjun är värd att se/lyssna till, även om ljudkvalitén inte är i toppklass.



I min egen kyrka, den svenska grenen på den evangelisk-lutherska skulle jag önska mer av studier och reflexion kring evangliets möte med kommunikationsteori och medieteknik. Utvecklingen behöver breddas och arbetstakten behöver ökas. Många satsningar skulle må väl av ett helhetstänkande, som har sin grund den kristna kyrkans tro, bekännelse och lära.

Här finns större delen av intervjun utskriven.

"If you remember, to me it was very significant, the last appearance of John Paul II at the window. He was not able to say one word, but with his face, with his eyes, was expressive, was communicating to the world what was in his heart. No words, but a deep, a real deep communication."  

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, kyrka, teologi,

Faktum: Mitt Rom är också andras Rom

Att mitt Rom också är andras Rom, det är inte något jag i varje stund kommer ihåg. Så låt mig bli påmind. Idag dyker jag på en för mig ny blogg My Real Rome. Det var en trevlig bekantskap.

En riktigt bra Rom-sajt är danska Annas Rom Guide och man ska inte låta sig avskräckas av det enkla utseendet.

Nyligen flanerade jag i Barcelona. Ett kort besök i den staden för 33 år sedan gjorde det till min andra vistelse i den katalonska huvudstaden. Riktigt fint är det här. Mycket att se för den som tittar uppåt, neråt och åt sidan. Jag kommer gärna tillbaka.

Ändå är Rom ohotad etta på min lista. Jag undrar vad som ska till för att ändra på den saken? Det blir nog inte så att jag kommer tillbaka till Rom i år, för jag har redan varit där två gånger: i januari och i maj. En kanonfin solig helg i januari och en annorlunda vistelse, en finfin konferens därpå.

Läs även andra bloggares åsikter om rom, kultur, resa, städer, italien, barcelona, katalonien, spanien

Auto correct: Så fel det kan bli

Självklart har det aldrig hänt mig, att jag skickat iväg ett mess eller ett mejl där autokorrigeringen bytt mina ord. Men jag tycker synd om alla andra. Det kan ju bli hur tokigt som helst. Så en sång om saken, det kan behövas.



Läs även andra bloggares åsikter om korrigering, rätta, ord, sms, mejl, ordbruk

Försvar av de heliga bilderna

I ett temanummer av Unum - tidskrift för kristen enhet, retrat och meditation - skriver Olof Andrén om ikonen som betydelsebärare för den kristna tron. Bläddra och läs i hela Unum på nätet.

Open publication - Free publishing - More ekumenik

Läs även andra bloggares åsikter om ikon, bild, konst, ortodox, kristendom, kristet

Min församling på nätet

Församlingliv, liksom annat folkrörelseliv har utvecklats mest tack vare ny teknik. Bara i en mycket begränsad mening: trots allt ny teknik. Även om det finns en hel del människor som har ett motsatt perspektiv.

Framgångsrika företag lånar inte så lite av den ideella sektorn - så som den såg ut igår och så som den ser ut idag - och det är i första hand en positiv signal: Kom igen! Åter till källorna!

Starbucks inbjuder sina gäster att vara med och påverka produkter och tjänster med My Starbcucks

Det fattas i den digitala delen av t.ex. Svenska Kyrkan ett motsvarande erbjudande. Webbplatsen Svenska Kyrkan behöver förnyas, för att bli mindre enkelriktad. Eftersom alla medlemmar i Svenska Kyrkan finns kyrkobokförda, så finns förutsättningarna för att också låta medlemmarna logga in och bidra.

Som inloggade skulle de också få del av sina egna data och se sina familjemedlemmar. För i kyrkobokföringen räknar man med familjen: Har medlemmarna barn, ja då finns en anteckning om vilka de är. Och barn och ungdomar som är medlemmar, har en koppling till sina föräldrar även om dessa inte är medlemmar.

Den viktigaste digitala kopplingen i Svenska Kyrkan är den som har lokal förankring. Så därför skulle Svenska Kyrkans webbplats vinna så mycket på att publicera artiklar från församlingarnas webbsidor.

Nästa år är det kyrkoval i Svenska Kyrkan. Alla medlemmar från 16 år och uppåt får brev med röstkort.  Det är bra. Brev är bra. Men ett brev var fjärde år räcker inte. Som tur var, så har fler än hälften av medlemmarna personlig kontakt med sin egen församling eller någon annan - varje år.

Pappersbrev oftare, det kan bli för lite pang för pengarna. Men att öppna upp digitalt och aktivt börja samla in e-postadresser. Och använda dem.

Ett arbete med att förenkla och förbättra systemet för kyrkobokföringen har kommit en god bit på väg. Det kallas Kyrksam. Blir det använt av församlingarna, då kommer det kunna leda till en större kyrksamhet. Det kulle kunna bidra till att skapa relationer mellan medlem och församling, där de saknas. Och till att stärka relationer som redan finns.

Församlingar som aktivt söker involvera medlemmarna mer använder Facebook. Bäst går det för dem som inte nöjer sig med en Facebook-sida, utan lägger till en eller ett par Facebook-grupper.

Kyrkovalen har i decennier alldeles för mycket blivit de politiska partiernas angelägenhet. I takt med att partiernas betydelse och förmåga minskar i Svenska Kyrkan, så behöver församlingsledningen, dess medarbetare ta flera steg framåt.

Många hundra församlingar har anställda medarbetare som är informatörer (vad de nu har för olika titlar). Vad kan vara viktigare uppgift för dem 2013 än att jobba med Kyrkovalet, som ger möjlighet att kommunicera med så många medlemmar?


Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, starbucks, kyrkobokföring, delaktighet, församling

Krusbärsfestival

 Till Sommarsverige hör festivaler. I fiskeläget Skillinge på Österlen hålls en krusbärsfestival.  Jag klurar på om jag borde ställa upp i någon av de tävlingsklasser som erbjuds: med ett krusbär, en paj, en sylt eller en flaska saft.

Eller så blir jag bara en en nyfiken besökare. Det är inte mång steg till festivalområdet från Röda Huset.

Läs även andra bloggares åsikter om festival, österlen, krusbär, skillinge, sommarsverige

Läser och funderar över sakernas tillstånd

Varför publicerar sig tre präster och två biskopar i Svenska Kyrkan i DN just på midsommarafton, för att debattera omskärelse contra svenska seder och bruk? Kommer deras kritik av enhetssamhället att leda till att de tar del i arbetet på en förnyelse av kyrkan de är ledare i? Kommer de att läsa vad en annan präst skrev på sin blogg igår, om vikten av att kyrkfolk tar saken i egna händer för att förnya kyrkan inifrån?

Prästerna och biskoparna i DN tar upp en angelägen fråga, men har de inga medierådgivare eller har de, fast lyssnar inte på dem? Midsommarhelgen är mediedöd. Svenska Kyrkans egen veckotidning tackade för sig igår klockan tre på eftermiddagen. Ingen uppföljning förrän om fyra dagar. Inget Studio 1 i Sveriges Radio i eftermiddag. Kopplingen till midsommarfirandet är sökt och lika lite funktionell som en publicering på julafton.

Och är DNs debattsida verkligen rätt forum? Är det inte först i församlingssammanhanget de svåra och viktiga frågorna behöver ges mer plats? Och med ett tilltal till kyrkans egna medarbetare - varför inte i Svenska Kyrkans egen veckotidning? Och varför inte på Svenska Kyrkans egen webbplats?

Den bloggande prästen Hans Engdahl önskar sig sin kyrka mer framåtblickande och befriad från traditionalismens börda. Till traditionalismen börda hör namnet på den kyrka som både de fyra, han och jag är en del av. För trovärdhetens, tydlighetens och respektens skull är det hög tid att byta till Evangeliska Lutherska Kyrkan. Det är min åsikt. Motstånd till namnbytet finner alla sina argument i det förgångna. Och där hör de hemma.

Till det förgångna hör också synen på Svenska Kyrkan som en enhetskyrka i den mening att den består bara av dem som tycker lika i alla dagsaktuella frågor. Rätten att vara annorlunda borde väl praktiseras först och främst i gudstjänsten och i församlingslivet?

Vad Svenska Kyrkan nu behöver mycket mer av är internationellt utbyte med troende över hela världen. Vänkontakter mellan församlingar, liksom mellan stift, på ett sätt som omfattar många unga människor och många i alla åldrar som inte är diakoner, präster eller andra som har anställning. Bilderna av "de andra" kristna som inte är som vi, begränsar.

Själv är jag tacksam för de möjligheter som jag fått att på mindre än ett år få möta den lutheranska minoriteten i Polen, anglikaner i Wales och en bukett av kristna från olika grenar på kyrkoträdet vid en konferens i Rom om bruket av nya medier trons tjänst. Att få ta emot polska och walesiska vänner i vårt hem har också var it betydelsefullt. Att få ställa frågor, att anstränga sig för att svara begripligt, att dela oro och glädjeämnen. Att få perspektiv på "i-landsproblemen". Att påminnas om det väsentliga. Allt detta blir så mycket mer framkomligt och - tycker jag - enklare i mötet som sträcker sig utanför det begränsat svenskkyrkliga. Till och med tacksamheten över det som är min egen kyrkas riktiga kvalitéer blir så mycket större genom dessa möten.
  

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan, svenska kyrkan, mänskliga rättigheter, traditioner

Tillägg 25 juni 2012: Jag läser vad Sofia Jönsson skriver på sin blogg om debattartikeln i DN. Och Svenska Kyrkans Tidning har under förmiddagen refererat till DN-debatt.

Borrby bokby

Borrby på Österlen, nära landsdelens hjärta om invånarna själva får ha en talan, är en ort med historia. Människor har bott på platsen i tusentals år. Sedan början av 1100-talet har de haft en egen kyrka här. Och intill kyrkan finns Sisselas (eller Cecilias) källa. En kvalificerad gissning är att källan betraktats som helig långt före kristen tid.

Den heliga Sisselas existens kan inte bevisas. Och vad som är saga och sägen i berättelsen om hennes friare kung Borre, ja det är svårt att reda ut.

Så mycket enklare är det då med saken att Borrby idag är en Bokby. Med egen Facebook-sida och app. Och en massa böcker, förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bok, borrby, kultur, historia, kyrka, källa

Don´t shoot at the pianist

Läs även andra bloggares åsikter om skyltar

18 dagar kvar

Åh, det är gott om tid att förbereda Mors Dag 2012. Men som du vet, tiden rinner iväg och det är "dagarna som är dagarna"(eller vad det heter på danska). Mitt förslag är att du skriver Mor på den 27 maj i din kalender.

Den som tycker att Mors Dag bara är ett kommersiellt jippo har 364 andra dagar på året att ge Mor ett tack, en kram, en blomma, en middag...



Läs även andra bloggares åsikter om mor, mors dag, tack,

Jag är ett djur som berättar historier. Du med.

Människan blev det upprättgående djuret. Och hon blev den tänkande människan, den visa. Samtidigt är homo sapiens jordens mest sprida rovdjur. Ändå är hon den lekande människan, homo ludens. På samma gång.

Sen är vi också ett djur som berättar. Vi tillhör släktet homo narrans. Människan är ett djur som berättar historier.



Läs även andra bloggares åsikter om storytelling, berätta, berättelser

Det är under radar som det finns hopp om livet

På några veckor har prästen Mikael Bedrup gått från noll till ettusentvåhundra besök på bloggen där han är magister och verbi devini minister i den bibelskola som bär hans namn. Fast den skrivs i Jesu namn :-)

Mikael publicerade idag Lektion 32 och det lär bli många fler. Dagens lektionspass handlar om nattvarden. Ett ämne där det bränner till. Den som mött Mikael tidigare vet att han har starka åsikter i ämnet. Läs om vad och varför.

Han har inte fått något uppdrag, ingen har sagt åt honom, han har startat sin bibelskola för att han vill det. Mikael Bedrups satsning är ett tecken i tiden: Den som har en idé väntar inte på att någon annan ska förverkliga den. Den som vill att det ska hända börjar inte med att tigga pengar, utan väljer en lösning som som kostar litet eller inget. Insatsen blir själ och hjärta, kunskaper och erfarenheter. Lönen blir människors gensvar och tacksamhet.

Det här sker i Svenska Kyrkan på flera håll och Mikael är inte ensam. Under åren har jag med bloggen Livet i Svenska Kyrkan och nätverket med samma namn haft glädjen att få lyfta fram många exempel på liv och förnyelse i Svenska Kyrkans församlingar. En del uppmärksammat i de stora sammanhangen: på stiftsmöten, i stiftstidningar, i Svenska Kyrkans Tidning och magasinet Amos eller på Svenska Kyrkans gemensamma webbsida. Annat och ganska så mycket har levt sitt liv under radar.

Hoppas, hoppas att intresset för bibelns böcker och Guds ord är en uppåtgående trend. Jag tycker att jag ser alltfler församlingar som bjuder in till samtal och studier, där människor möts med Bibeln i hand. Och det tycks ha återkommit en uppskattning av de predikanter som använder sin plats och tid i gudstjänsten för att förklara och utlägga evangeliet och de andra bibelläsningarna.

Bibelord är något ordentligt att tugga på. Lite som fullkorn och mycket fibrer. Bröd för dagen som kommer, liksom.

Det Mikael Bedrup gör är att han skapar ett digitalt rum ditt vi kan gå för att läsa det han skriver och föra samtal om det. Det finns likheter med att samlas i församlingshemmet eller hemma hos en vän med andra vänner, för att läsa tillsammans. Och det är så mycket bättre när bibeln blir läst och studerad av människor i grupp, jämfört med att sitta helt solo med dessa 66 böcker.

Vad har du att berätta om som du tycker är försummat och borde uppmärksammas efter förtjänst? Gå till bloggen Livet i Svenska Kyrkan och se vad som saknas. Dela med dig med en kommentar till något lämpligt inlägg eller mejla mig på martin.garlov@gmail.com


Tillägg onsdag 18 april  Söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, nu i vår om påskens texter med professorn James A. Kelhoffer 22, 29 april och 6 maj 2012 i Sturekoret kl 12.30–13.15. Ingen anmälan. Enkelt fika serveras. Hösten 2012 återkommer Söndagsskola för vuxna varje söndag. Mer information om söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, läs här

Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, bibel, teologi

Utan påsk - ingen kyrka

Nedräkning pågår inför den kristna kyrkans största fest: påsken. Ikväll torsdag mässa med fullt fokus på Jesus sista måltid med sina närmaste lärjungar, där han uppmanar var och en som vill följa honom att tillsammans med andra troende följare ta emot hans kropp och blod i vinet och brödet. Så här skriver jag med egna och lånade tankar och ord i min församlings tidning Livet:

Hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv – Stilla veckan, är det ett så passande namn på veckan före påskhelgen? Johannes är en av Jesu lärjungar i kretsen av de närmaste tolv. När hans röst talar i Johannesevangeliet finns det så mycket att berätta att halva hans bok handlar om denna enda intensiva vecka.

Trettiotre års förberedelser för Jesus, tre år tillsammans med dem han kallat som sina närmaste medarbetare, kulminerar i ett koncentrat där hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv kastas om varandra. Enskilda människor dras ner och lyfts upp på ett sätt som skakar om i grunden. Nära nog varje minut rymmer mer än vad som är mänskligt hanterbart. Dessa dagar och timmar är också ett koncentrat som rör en hel mänsklighet, runt hela globen och i alla tider, de som var, är och ska komma.

Triumftåget med jublande folkmassor längs vägen in i den heliga staden – som kyrkan firar med palmsöndag – byts på fredagen i förnedring, tortyr och död. Kvällen innan har Jesus samlat de närmaste lärjungarna och firat en judisk påskmåltid med dem. I den övre våningen, kanske på en takterrass, har han talat med dem och i handling och i symboler än en gång givit allt för att de ska se och förstå. Det traditionella brödet och vinet, redan något särskilt för juden, gavs en ny livsavgörande och världsvid betydelse. Liksom han hade uppmanat dem som trodde på honom att döpa, uppmanar han dem nu att upprepa måltiden just så här, genom alla tider tills dess han kommer åter.

Påsken är i den världsvida kristna kyrkan den största dopdagen och varje dopgudstjänst är en påminnelse om påsk. På skärtorsdagen och mässan på påsknatten eller i påskdagens gryning är nattvardsfirandet något extra, även om varje söndag är en påskdag. Varken dop eller nattvard var ett förslag från Jesus. Påskfirandet är en uppmaning. Utan dem ingen kristen tro och ingen kyrka. Att ta ansvar för sitt påskfirande är ett sätt att behålla orienteringen.

Alla bibelns fyra evangelier lyfter fram det ofattbara: en gudason som fått all makt av sin far, går i döden för varje människa och en hel mänsklighet. Han offrar sig för dem han känner och älskar, men också för dem som inte vill kännas vid honom och är fyllda av hat. Han gör det för att visa att det finns hopp och att det gäller för alla.

Det är tyst från långfredagens kväll till påskdagens morgon. Helt tyst. Så bryter solens första strålar igenom mörkret. I en trädgård sjunger en fågel, några kvinnor närmar sig en grav och förstår att den är tom. När de möter den levande Jesus tror de först han är en annan, en trädgårdsmästare. När de sedan berättar för männen, blir de först inte trodda. Stilla och med tvekan bryter sanningen fram. Men uppståndelsen ska bli uppenbar för miljarder människor.

Det finns flera sätt att närma sig påskens berättelse och mening. Att söka sitt eget sätt är bättre än att bara avstå. När en eld tänds utanför Sankt Ansgars kyrka står jag där i mörkret och kylan. Vi firar att Kristus är uppstånden. Ett stort påskljus tänds, och jag vet att snart kommer också det tunna vaxljus jag håller i min hand att brinna.

Vi som sedan samlas inne i kyrkorummet vore ynkliga varelser, värda att skrattas åt, om det inte vore just för att uppståndelsen är ett faktum, om det glada budskapet att Gud genom Jesus en gång för alla har trampat på döden och berett en väg ända in i evigheten inte var en konkret realitet. Men det är sant.

Sången, bönerna, Guds ord, våra rörelser tillsammans riktas mot ett bord som dukas. En festmåltid som inte ser mycket ut för världen, men betyder allt. Bröd och vin som är Jesu Kristi kropp och blod. Ett delande i gemenskap med honom och varandra, som ger samma närvaro och närhet som vore vi med på takterrassen i Jerusalem, på värdshuset i Emmaus eller på Genesarets strand. Här når påskfirandet sitt crescendo.

På annandagen handlar texterna i mässan om två män som smiter från Jerusalem. En tredje man slår följe med dem på vägen och inleder ett samtal. Han väcker elden i dem, men de känner inte igen honom. Först när han tackat ja till deras inbjudan och följt med in på värdshuset och han ber för maten, förstår de att han är den uppståndne Jesus. Det här är ett påskens postludium som jag inte vill vara utan. De båda männen springer i natten tillbaka till staden för att förenas med de andra lärjungarna.

Nu kan ingenting hindra dem. Nu börjar det.


Artikeln finns i tidningen Livet som delas ut till alla hem som ligger i Uppsala domkyrkoförsamling och helga trefaldighets församling. Och så här ser artikeln ut på min församlings webbsida.


Tillägg 14:03 Som jag läser det är Brita Häll inne på samma linje som jag i sin senaste ledare i Svenska Kyrkans Tidning: "Kan kyrkan inte bekänna uppståndelsen så kan vi vinka ajöss till både drop-in-dop, morgonmässor och till och med qigong i kyrkan. Allt hänger i luften då – i uttryckets sämsta bemärkelse."


Under hennes ledare skriver biskop Lennart, tidigare stiftsbiskop i Visby stift postmodernt och lite smågnostiskt om detta med kroppens uppståndelse. Det märks att han tillhör en äldre generation än Brita Häll och hans argument har mer med 1900-talet än det innevarande 10-talet. Kroppens uppståndelse kan knappast varit lättare att tugga i sig för en tänkande människa i ungkyrkans tid än idag? Den framkomliga vägen är - menar jag - att skilja kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära från vad jag själv eller min vän hänger upp tron på, eller hakar upp sig på. Nog är det så att knopp och kropp hänger samman i den kristna tro. Även om den exakta kopplingen kan vara värt att klura på, en livstid eller så.


En kyrka som hänger i luften är inte mycket att ha. Tar man ner kyrkan och hennes folk på jorden, då finns det så mycket större chans att de får fotfäste, får tårna att peka åt rätt håll och får pilgrimsfart. 

Ansiktsboken

Nu inför påsken kommer senaste numret av tidningen Liv & Längtan delas ut till hemmen i Linköping. Det är en tidning som är gemensam för Svenska Kyrkans församlingar här. Tidningens tema är Ansikte och jag får medverka med en artikel om Ansiktsboken - Facebook.

Det började närmast som en digital skolkatalog. Det började amerikanskt. En smygstart för åtta år sedan och bara för studenter vid Harvard från början.
Idag har Facebook hundratals miljoner användare och vore medlemmarna medborgare i ett land, då skulle bara Kina vara större. Samtidigt har den vanliga Facebookanvändaren listat 100-150 människor
och har närmare kontakt med 35-40 av dem. På listan finns inte fler än i en större by och mest kontakt har man med dem man redan känner, studerar ihop med, jobbar tillsammans eller är släkt med.

Människan föds med intresse för andra människor. Och med en förmåga att bry oss om fler än dem vi är biologiskt släkt med. Medkänslan som sträcker sig utanför den egna lilla flocken är medfödd. Förmågan kan växa med oss i livet eller motarbetas och tryckas ner. Av de sociala medierna är Facebook
det hittills mest spridda och mest brukade. Glasfiber i kablar bildar vägar av glas och genom luften bildar radiovågor broar mellan människor. Likheterna med 1800-talets vägar av järn och 1900-talet flygförbindelser är flera.

Internet är som en kniv, varken ond eller god i sig. Digitaliseringen av kommunikationen sänker priset för kommunikation på långa distanser och med stora informationsmängder. Medierna är sinnenas och kroppens förlängning. Vi sträcker oss för att se och bli sedda, för att höra och
bli hörda. Medier värda att kallas sociala är de som likt sociala människor är öppna, intresserade, lyssnande, berättande, förstående, respektfulla, nyfikna...

Människan blir människa i mötet med den andre. Utan ett du finns inget jag. Mötet med en annan människas blick är inte riskfritt. Det öppna ansiktet är oskyddat.

Att spela en roll, att ta på sig masken blir ett skydd. Där trygghet erbjuds och respekt visas, kan maskerna läggas av och en splittrad identitet samlas till en integrerad personlighet. Mitt analoga jag och mitt digitala jag kommer att överlappa varandra och bli mitt sanna jag.

Mänskligt möte vid tangentbord och skärm är gott när det känns igen som mötet mellan brevets avsändare och mottagaren som stavar sig igenom raderna och författaren och hennes läsare som ivrigt vänder blad, som mellan målaren och tavlans betraktare och flöjtspelaren i studion och radiolyssnaren. Också dessa
möten sker som regel på distans och blir bara begripliga i sitt sammanhang.

Att kommunikation har rötter i latinets communicare, som betyder  göra gemensamt är bekant för många. För en kristen får ordet djupdimension i sin form som kommunion och kommunicera vin och bröd.
Delandet är en förutsättning. Så också för ett levande bruk av sociala medier.

Läs hela tidningen här i ett digitalt blädderexemplar

Open publication - Free publishing - More ansikte